När vi avtackade Gunilla på ekonomin tidigare idag, så hade jag samlat ihop en rejäl bunt med bilder från tiden hon jobbat här. Min tanke och förhoppning var att hon skulle bli sentimental och börja gråta (kraftigt).
Men när hon tittade på bilderna var hon helt "blank", "nollad" som vi säger, och hon kände inte igen en enda person! Hela tiden sa hon bara "jaha, vem är det här? Var nånstans är det här?".
Istället började jag gråta, för jag kände att jag hade så många starka minnen till bilderna, och det var så mycket känslor jag samlat på mig under så många år, känslor som bara ville ut, ut, ut.
