Har du sett Roddan? Ring Aftonbladet!

En dag i staden vi gick där och tänkte, på esplanaden. Då såg vi nåt som blänkte. Det var nydesignade Rodeo, superblank och 85 kilo tung. Postmannen ringde oss två gånger och sa att den här "skiten" tänker jag banne mig inte konka omkring på. Tur för honom då att vi bar hem den alldeles själva (i brallan dessutom).

Man blir glad för det är ju långtidsidolen Stefania Malmsten som är kreativ direktör för "skiten". Ska vi ändå börja med att negga nåt med "nya" Rodeo så är det att vi saknar reportagen. De två föregående numrerna var så lysande blanding av svenskt allvarligt mode och reportage från helt andra (allvarliga) världar. Vi plockar ofta fram Pia Sundhagen-intervjun och visar för barnbarnen. Dom hummar och klappar händerna tyst, tyst.

Sen när vi skiter i det som varit så blir vi glada igen, för det är sketafint och ser ut som, och detta är ett hundra procent positivt menat, som en exakt och logisk fortsättning på Bibel. Och Bibel, gott folk, vet vi ju alla är det mest lysande formjobbet i svensk designhistoria. Extra mycket om vi ser till faktumet att den gjordes i en tid, som när man tittar tillbaka på den nu, rent estetiskt ser rätt jävla tråkig ut. Men Bibel alltså, vi tittar väldigt ofta i, på och under den. Looking good today, looking good in every way. Faktiskt inte en millimeter efter Brodovitchs eller Ansel/Feitlers Harper's Bazaar.

Det är skönt att det görs en tidning som Rodeo i detta nu. Gör den bara ett besök i världen utanför mode och konst så är den bäst i test. Ja, det är ett politiskt nummer, visst, men vi snackar ändå Makode Linde. Lite som ännu ett förväntat moderep 2012, trots allt, va?

Snyggt (helt planenligt)

Mmmm.... Vad kan vi säga? Titta och njut. Det gör vi i alla fall. Fyra böcker så... förtjusande!
Först den formatmässigt lite större förstaupplagan av Cecil Beatons fantastiskt fina New York från 1938, vars omslag pryds av Cecils etta-på-pallen-läckra skrivstil. Han kan skriva vad som helst med den handen, den pennan, och vi applåderar. Denna bok är till råga på allt svindlande vacker helt igenom.
Och ja, Cecil är vår favvokille. Fjollig, förtjusande, elegant och divig. Ja, ni vet, Cecil, vars kåk Madonna senare köpte och som Tim Walker fotade så fint för Vogue 2005.

Sen British Maps and Map Makers från 1944 som ingår i en serie omfattandes ett stort antal böcker. Med sådan form, typografi och stil kan det få handla om vad som helst, för vi ramlar ändå baklänges, åt sidan, framlänges och, till sist, rätt ner.

Why Women Cry är inget vi egentligen undrat, men finns det ett svar i en Elizabeth Hawes-bok med sådan lättsam och tjusig Alexey Brodovitch-form hela vägen igenom, kan vi allt drista oss till att i alla fall bli smånyfikna. Året var och förblir 1943.

Ettan kom och tvåan kom och trean kom och fyran kom på direkten den med, i form av en tjusig liten Yolanda Cuomo-box från 1987 innehållandes faksimiler av två privata Warhol-publikationer. Dels Holy Cats by Andy Warhol's Mother som bara trycktes i en så gott som obefintlig privat upplaga i början av femtiotalet, dels 25 Cats Name Sam and One Blue Pussy från 1954 som även den bara trycktes i en privat och svindlande upplaga om 190 exemplar.
Kolla in och se färger som får ögonen att svida och tåras och skratta.

Ja, se så, iväg och köp. Annars slänger morsan dig av tåget, det vet du.