Att känna att alla tycker illa om en.

Det verkar som vi har någon slags konflikt här på kontoret. För när jag kom tillbaka efter lunchen, så fann jag detta på mitt skrivbord: Alla de andras knivar lagda i en slags mystisk, eller kanske snarare mytisk, formation.

Blev alldeles kall och när jag tittade upp såg jag att dom alla tittade, nej, stirrade på mig, med kalla och hårda blickar. När jag frågade om vad det hela betydde sa dom inte ett ord, men jag tror en kall vind svepte genom rummet och det lät som om den talade och viskade, men jag kunde inte uppfatta vad, för jag hör lite dåligt. Jag tror dock inte det var något positivt.

Jag fortsatte att titta på de andra för att jag tänkte att snart säger dom väl något. Men icke.
Kände att det nog var lika bra att gå för dagen. Stänga igen min dator behövde jag inte göra för den var spårlöst försvunnen, liksom min mössa, min jacka och mina byxor. Jag tog på mig strumporna och skorna och gick hem. Hoppas nu att allt ska vara som vanligt imorgon. Det är det nog. Jag kallar dom trots allt för mina allra bästa (mina enda) vänner.

Denna påminnelse kommer att upprepas ända till den dag då världen faktiskt (tyvärr) upphör

Förlåt om vi möjligen tjatar, men vi måste bara dubbelkolla att du verkligen sjukskrivit dig, stannat hemma och lyssnat dig tårögd till (Hanna från) Salems remix av Britneys Till The World Ends? Du har det? Har du också sagt att du förmodligen kommer vara borta från jobbet på grund av detta resten av året? Du har det? Bra. Men bara för att vi alla ska känna oss lugna, så kan du väl ladda hem låten en gång till? Snälla. För put it this way: Om vi är överens om att Silent Shout med The Knife är tidernas näst bästa låt, då är detta tidernas absolut i särklass bästa. Vi ryser av välbehag och dansar varenda sekund av låtens 285 sekunder.