High five, nu kör vi. Kanske.

Det började med att vi tappade nycklarna till kontoret.
Och sen bara fortsatte det.
Vi tappade byxorna (inte dom korta, inte dom långa, utan dom mittemellan). Vi tappade den fina slipsen (med den magiska kraften). Vi tappade tygväskan full med "fillingar" (i princip rena). Vi tappade verktygslådan på bägge fötterna (skorna hade vi tappat strax innan men sockorna hade vi fortfarande på oss).

Men nu har vi funnit det mesta igen (men tappat sockorna). Dock: vissa grundläggande grejer återstår att få grepp om. Fast tror vi börjar få kläm på det.

Viktigt modeinlägg som suttit fast i vår utkorg sedan 1935:

Snygg röd tröja, snygga röda läppar, snygga röda naglar, snygga fingrar. Snyggt matchat med blå denimbyxa från norska Dobber. Snyggt hår.
Skärpt, men lagom blasé blick.
Tyngd.
Like.

Slut på viktigt modeinlägg.

Det var Antonio Berni (1905–1981) som fick äran att måla Quinnan i röd tröja. Året var 1935. Temperan köpte han på Panduro Hobby där han hade kundkort som gav honom 15 procent rabatt på allt han handlade. Sedan det här att vi ibland blir lite sugna på Quinnor INNE I konsten, det är inget konstigt, va?

Shirley, but surely.

Vi kan inte med säkerhet säga i vilken ände det började.
Om det var blandkassetten vi fick av Lars med Scott Walker, Jan Malmsjö, Noël Coward, Sondheim-klassiker och Shirley Bassey (trots den perfekta blandningen fick han inte ligga).
Eller om det var Pet Shop Boys och Liza Minnellis gemensamma version av Losing My Mind.
Eller om det faktiskt, helt rimligt, började med att vi såg det snyggt guldfärgade omslaget med dess läsvänliga, och för ungdomsögon anpassade, typografi.
Eller om det helt enkelt, och detta ter sig allra mest logiskt, började med omslagsbilden där Shirley Bassey är så förtvivlat snygg i all sin sittande vardagliga enkelhet. Så snygg att man själv blir tvungen att sätta sig ner.
Det är ändå en quinna vi pratar om.
Och henne ska man inte försöka blåsa på några musikalbiljetter.

Oavsett vilken ände det var, så är Losing My Mind (skriven för musikalen Follies 1971) alla tiders allra bästa låt. Alltså typ.
En öde ö utan den är ingen öde ö.
Den definitiva versionen är så klart Shirley Basseys (från 1972).
Det lätta anslaget, den till sista konsonanten perfekt snickrade texten av Stephen Sondheim.

Och mitt i all det bara sitta där vid ett femkantigt bord som om ingenting!
Dom händerna, den blicken, osv.
Du leker med oss, Shirley.

Foto och design av Norman Seeff.

Vi är så upp över öronen förtjusta i den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen, eller möjligen stadsministern Birgitte Nyborg hon spelar, att vi dristar oss till att titta på tv-shower med norska programledare och svenska gäster som inte fattar ett ord av vad den danska quinnan som gör oss alldeles skakiga, säger.

Och eftersom du var så otroligt upptagen med annat så gjorde vi som vi lovade dig; att knäppa massa jpgs och klistra fast dom här på internet, där dom kommer att finnas FOREVER!

Hejaklack #2.

Gå bort-skor inköpta på påvens lagerrensning nu i söndags.

Bild av Anna De Rijk från spanska upplagan av Harper's Bazaar. Året var 2011, månaden juni.

Hejaklack #1.

Det är högst troligt att detta är andra gången vi klistrar in denna jpg på Alberto Guardianis läppstiftsklackis. Inte konstigt om man säger så.

Tre år gamla har dom hunnit bli, ifall du undrade.

Snuvad på en riktig kanonbild #2

Jag strosade omkring i vår vackra stad häromdagen och det var så ljuvligt! Såg så mycket vackra och intressanta saker. Bland annat vandrade jag omkring i ett mycket vackert hus jag aldrig tidigare noterat och det hade så oerhört fina dörrar som jag genast kände att jag ville föreviga.
Men just som jag ska till att klicka av så hoppar den här kvinnan fram med sin fina gåbort-kavaj (som egentligen var ett omsytt liggunderlag) och börjar spela fiol hetsigt och intensivt.
"Nu spelar jag en truddelutt till, nu kan du fota", skrek hon hela tiden.
Efter ett tag kom faktiskt en vakt och förde bort henne och jag tänkte att nu kan jag fota, men just då släckte dom ner och en speakerröst sade att "nu stänger museet och vi kommer aldrig att öppna igen, tack och hej".
Jäkla skit, faktiskt.

Snuvad på en riktig kanonbild #1

Var på väg att få till en helt suverän bild på dom två otroligt fina gubbarna i badhuset. Men just då kommer det två delfiner som hoppar och skuttar och fjantar sig och fullständigt förstör bilden. Strax därpå var gubbarna spårlöst försvunna. Delfinerna däremot fortsatte att hoppa och fjanta sig.
Jäkla skit, faktiskt.

Elva bilder från senaste Lana Del Rey-videon som visar att H&M verkligen inte gjort ett enda rätt i sina Lana Del Rey-kampanjer.

För att vi någonsin sett nåt fulare i våra liv? Ville dom egentligen ha Pernilla Wahlgren, men fick fel telefonnummer? Och vad har hon på sig på bilderna? Gina Tricot? H&M?
Men i Ride-videon ser allt däremot helt rätt ut.
Vi får till och med lite indianfjädrar på slutet.
Och nej, inte en endaste liten hipsterpojke syns i den tio minuter långa "filmen". Däremot gott om sluskar. Vi hade också valt dom.
Fast allra mest gillar vi egentligen att hon faktiskt är en helt vanlig, söt tjej som har vett att klä sig i vit skjorta.

Och ja, H&M, det går bra att använda dessa jpgs.

Någon som är intresserad av att hänga med in i framtiden?

För detta var alltså sanningen. Tyvärr.

Vill farbror ha katrinplommon i gröten?

Vi har ingen relation på något sett till Neil Young, har aldrig haft och kommer troligen heller aldrig gå in i en "Neil Young-period". Men när vi såg bilden på honom på gårdagens kulturbilaga i SvD, kunde vi inte annat än vilja.. hjälpa. Vill du ha lite gröt? Vill du ha katrinplommon i? Ska jag hämta något åt dig? Ska jag gå ner och handla nåt? Säkert att du klara dig nu? Vi ville bara hjälpa. Sitta ner en stund. Prata lite prat. Ta oss tid. Han sitter ju där själv hela dagarna.
Det var hundra procent verklighet och väldigt lite Rebell-Robban i bilden.

Stil nej tack, mode ja tack.

Snälla, snälla, snälla.
Kan inte någon senast imorgon starta en herrmodetidning som inte deklarerar att man tar upp stil, tradition, hantverk? Som istället deklarerar att det enda man kommer att skriva om och visa upp är mode som är fräsigt och kul just nu i eftermiddag och förmodligen hopplöst imorgon bitti. Som säger att skinnhantverkare i Schweiz är fjantigt och att plastklädfabriken i Kina är toppen.
Snälla, söta, please, vi orkar nämligen inte med ett sådant magasin till. Detta känner vi väldigt starkt när vi läser att Plaza lanserar ett herrmodemagasin.
Dock kul grepp med skäggig man på omslaget.

Fantastic Man har dock inget med vår trötthet att göra. Den får oss i alla fall att, bland annat, vilja vara äldre superhomosexuella män.

Små arbetsgrupper, typ en succé.

Det är lite dåligt med ansvarstagandet här på kontoret. Rätt många dräller omkring och gör mest ingenting, ja, förutom att lyfta lön (bidrag) då. Därför har vi nu äntligen delat upp oss i olika arbetsgrupper, eller "redaktioner" som nya killen envisas med att säga. Lite snopet kanske att jag blev själv i min grupp och har ansvar för ämnena "vått" och "torrt". Vet inte riktigt vad det ska bli av det, men det ska nog klarna.
Dessutom satte dom andra här på jobbet upp ett litet staket runt min arbetsplats. Ganska fint faktiskt.
Allt bara positivt så långt.
Det som dock stör mig är att de två killarna som har hand om ämnena "trend och span", och har sin plats nära min (men mest sitter och tisslar, tasslar och fnissar) tycker att dom är så fruktansvärt fräcka. Till råga på allt har dom dessutom kommit över en ganska ny sådan där designad Apple-dator som spär på deras mallighet.

Och efter jobbet idag skulle dom tydligen ut och "dricka vitt vin".

Hoppas deras dator kraschar.

Ezra Pound kör sin uppskattade Plura-imitation, alltså när Plura är utklädd till Tommy Körberg.

Look into my eyes, look into my eyes, you're under.

Vill bara påminna er om att den mest drabbande och fantastiska dokumentären, den om och med Marina Abramovic, försvinner från SVT Play om en dag. Gör vad du vill, bara du tittar på den. Du kan helt enkelt, och detta är sant, inte göra nåt bättre med en timme och fyrtio minuter av ditt liv.
Hennes sittning på MoMa, den som satt och satt och satt och satt och satt och aldrig kom till dörren är kanske det mest gripande och drabbande vi sett. Ever. Att se alla dessa ansikten öppnas och blomma upp eller rasa. Kolla in 1.566 sådana här.
Kolla, så kanske vi kan vi prata om det sen.
Och ja, hon är en väldigt stylish snart 64-åring.

Och är du slö så får du istället köpa loss "skiten" på en sån där fräck dvd-skiva.

Här skriver man en rubrik, gärna rolig eller kanske bara "lockande".

Här skriver man gissningsvis en kortare text som på ett vettigt sätt förklarar bilden som ligger alldeles ovanför. Kanske man skrattar till, kanske man inte förstår alls. Man ser nåt, men man vet banne mig inte vad det är man ser.

Världens mest sorgliga film.

Aj, aj, det gör ont.
Har reklam någonsin varit mer sorglig?
Årets film. Oavsett längd.

Tack Lotta Lundgren!

Punkjunk + West Side Story

Det kom ett punktips på Stefania Malmstens twitter, utställningen Someday All The Adults Will Die: Punk Graphics 1978-1984 på Hayward Gallery i Löndön. Marinerad och kurerad av Johan Kugelberg och Jon Savage. Kul, kul (eller kuk, kuk som det ju heter på punkspråk).
En bra anledning att ta sig till London är ju alltid bra. Pågår 13 september – 4 november.

Utställningen fick oss givetvis att kolla upp boken (Punk: An Aesthetic, utgiven på Rizzola) som tydligen är utgångspunkten för utställningen. Tyvärr har den det fulaste omslaget sedan de ratade skisserna till världens första bok. Och till råga på allt har man inkluderat verk av Banksy. Nej, nej, tack.
Fast vi har säkert fel, vi har ju inte hållit boken med våra egna slemmiga händer. Gissningsvis fantastiskt material inside.

Istället får vi så länge ligga och tänka på, känna på och prata med den mest fantastiska boken vi kan komma på just nu för att vi sent om side fick nys om den, den över ett år gamla West Side Rendevouz med Katsu Naitos bilder på transsexuella och -vestiter som under tidigt nittiotal hängde i Meatpacking District i New York, innan området blev nåt annat.
Porträtten är fantastiska. Och omslagsbilden är ju... ja, fantastisk plusplus.
Good job, nicely done.
Köp den illa kvickt.

Och orkar du inte läsa igenom den länkade listan med  Kugelbergs-100-favvo-DIY-singlar så kan du iallafall unna dig att lyssna på skumma och otippade Dag Vag-låten (!) Dimma. Tjena, tjena, natti, natti.

Rösta på din favorit!

Äntligen dags för lite omröstning här på bloggen! Maila på valfri adress och säg vilken variant som är din favorit av brittiska Vogues juninummer. Vanliga butiksupplagan (överst) eller den limiterade prenumerationsupplagan (nederst). Det är ett tjockt härligt nummer med många "schyssta" repslagarjobb.

Så klart Mertan och Mackan som "plåtat" bägge bilderna. Visste ni förresten att just dom två för tillfället står bakom så mycket som 78 procent av alla bilder som tas i hela världen?! Ganska otroligt, faktiskt.

Aldrig mera twittra.

Jag försöker hålla på med den här nya populära twittergrejen så gott jag kan, men det går väl i ärlighetens namn inget vidare. Och idag kom han den nye lite barske killen här på kontoret bort till mig, och jag såg hur han liksom nästan kokade och så sa han "om du försöker twittra med 141 tecken en gång till så kommer jag att döda dig med mitt värsta karateslag".
Jag bajsade på mig.