Herr Mallis

Alltså, jag är så fruktansvärt trött på nya killen här på kontoret! Han är så satans mallig! Han orerar och skryter från morgon till kväll om sin nya lyxiga räknemaskin med tv-skärm, sin nya praktiska väst i fräck femficksmodell, sitt nya runda bord, sin kraftiga benstomme, sin högra och sin vänstra näsborre, att han har ström till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, att han har nästan ingen känsel i fingertopparna, att han brutit sitt högra ben och måste sitta och hålla det för att inte skrika ut sin smärta, att han har speciella ögon som gör att allt ser oranget ut, att han inte kan alfabetet, att han inte har nånstans att bo, att han är ensam och att han har sår över hela kroppen.
Men nu säger jag, att när jag ätit upp min smaskiga macka, så ska jag trycka ner hans lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans nya praktiska väst i fräck femficksmodell, hans nya runda bord, hans kraftiga benstomme, hans näsborrar, hans ström som han har till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans fingertoppar, hans brutna högerben, hans sjuka ögon, hans alfabet, hans hemlöshet, hans ensamhet och alla hans kroppssår ner i halsen på honom. Då lär det bli tyst! Om inte, så tar jag en macka till och gör allt en gång till.

Okänd hand åt upp all min mat!

Jag hade mysig hemmakväll igår för mig själv och hade dukat fram diverse "smått och gott". Då, plötsligt från ingenstans, dök en hand upp, och "slafsade i sig" allt som fanns på faten! Det var enormt obehagligt. Och jag hade inte hunnit så mycket som att ens smaka av en endaste "anrättning"!
Jättetrist.
Och superläskigt.

Har inte sett till handen sen dess.

Mr. Finger

- Hörrö, va fasen håller du på med? Vårt möte började för en kvart sen, ju.
- Ja, jag vet, förlåt. Fastnade i köer.
- Sicken skit att bara strunta i vårt möte så där, alltså!
- Jo, förlåt, men det var inget jag rådde över.
- Du ser mitt finger, va? Du vet vilket finger det är, va?
- Eh, nä, eller jo, pekfingret?
- Dödens Finger.
- Jaha, oj!
- Dödens Finger alltså. Och nu visar jag dig det. Du förstår, va?
- Nä... Du är arg, kanske?
- Du ska dö.
- Dö?
- Dödens Finger dödar.
- För att jag är lite sen?
- Kanske. Man vet inte riktigt varför Dödens Finger dödar.
- Nu ångrar du lite att du var sen, va?
- Fast det här är väl lite knäppt ändå, va?
- Säg det till Dödens Finger.
- Jag kan inte prata med ett finger, det förstår du väl.
- Man får själv välja var Dödens Finger ska döda: i örat, i ögat, näsan, rätt in i magen eller "där bak".
- Jag måste dö, alltså?
- Ja.
- Då väljer jag nog ändå "där bak".
- Okej.
- Du kan få äta min sista potatis först om du vill, jag är mätt.
- Nej tack, det är bra.
- Okej. Då tar vi det nu då så det är gjort.

Ovänskap

- Alltså, tänk om han snubblar till när han står där och borrar.
- Varför skulle han det, han är ju försiktig och jäkligt duktig, ju?
- Ja, men tänk. Tänk om. Han snubblar för att han kanske hostar eller nån råkar rusa fram och dunkar ett vedträ i nacken, som gör att han snubblar framåt och borren drrrrrrrrrrrrrrr rätt igenom hela armen. Eller rätt igenom huvudet och sen kanske borren åker upp och ned, upp och ned rätt i genom allt hans... kött på kroppen, för nån har liksom fastnat i handtaget.
- Är du arg på honom eller nåt? Du pratar så konstigt. Du tänker väl inte göra nåt dumt, va?
- Va? Jag? Nä, det här vedträet jag har här det är magiskt. Det kan trolla hur det vill. Jag ska rädda honom med det här vedträet. Han kommer att tacka mig. Hans liv kommer att bli toppen. Jag ser att han är ledsen nu, ser du det? Mitt slaktarfökläde är magiskt och berättar för mig att han gråter tyst för sig själv nu. Ska vi då inte hjälpa honom, tycker du?!
- Fast jag tycker inte han ser så ledsen ut, faktiskt.
- Tror du mitt slaktarförkläde ljuger?!
- Nä, eller... jag vet inte. Hur kan ett slaktarförkläde veta om någon är ledsen?
- Säger du emot mig? Tror du mig inte?
- jag bara undrar hur ett sla...
- Jag fick det av en indian för längesedan, okej? En jättegammal indian.
- Vadå, använder indianer slaktarförkläde?
- En slaktarindian. Det var en slaktarindian.
- Oj.
- Nu slutar vi att tjafsar och  går bort och muntrar upp honom med våra trollerigrejer. Du först.
- Jaha. Okej. Lägg av, knuffas inte.
- Gå.
- Jaja.

Min fru hos nyinflyttade singelkillen i vårt radhusområde!

Jag visste det! Eller, jag kunde inte veta. Men jag kunde gissa.

När jag var på väg hem från (en inte särskilt bra dag på) jobbet, då kikar min fru ut från ett fönster hos den här nya singelkillen i området! På övervåningen dessutom! Och hon skriker glatt "jag har bara visat honom hur man steker fisk, gör löksoppar och rullar chokladbollar! Du kan äta så länge, det finns nog nån Dafgård i frysen, jag kommer sen."
Men det vet väl alla, att det är väl inga som har köket på övervåningen?
Nä, den där nyinflyttade singelkillen i vårt radhusområde håller på med nåt annat. Om jag bara förstod vad.

Vi tittar på bilder #2

Ett litet äckligt skitljus, ett stort äckligt skitljus och en trevlig man i sina bästa år.

Just när vi trodde att vi var klara, att den allra bästa musiken var slut.

Köp, ge bort, gråt, sno tillbaka.

Den bästa skiva som någonsin gjorts.

Innehåller med Köttet är svagt, den mest relevanta ordkombinationen jämte "jag älskar dig", "ja, tack" och "nej, tack".

Dessutom är hon är väldigt snygg på omslaget, med sin jacka, sin mun, sin blick och sin överkamning.

Veckans fråga: Vad tycker du om lördagens bröllopsjippo?

Kjell Österåker:

- Nä, men jag är nog egentligen varken för eller emot kungahuset som sådant. Men jag tycker att arrangemanget på lördag tar alldeles för stor plats. Det tycker jag. För varje lördag tar jag bilen in till stan för att äta korv på eftermiddagen. Lördag är min lediga dag och då tycker jag om att åka in till stan, men det går ju inte nu med alla avspärningar. Så det blir ingen korv på lördag. Och det tycker jag är lite synd, faktiskt.

Kjell Forell:

- Alltså, jag tycker verkligen brudparet är superfint, dom är verkligen så rätt för varann. Men jag tycker det är lite synd att arrangemanget liksom tar över hela stan. För lördagar är min lediga dag och då brukar jag åka buss in till stan och äta några korvar. Men det verkar inte som det går nu och det tycker jag är tråkigt.

Kjell Mjäll:

- Jag tycker vi ser en förskjutning på allt som anses viktigt här i livet och det märks i våran stad också givetvis. Egentligen tycker jag att, visst ska dom gifta sig, och visst är det kul att man gör en stor grej av det. Men jag gillar inte att allt annat liksom stannar upp och åsidoställs. T ex utgår jag från att det inte kommer vara möjligt för mig att åka in till stan och äta korv som jag alltid gör varje lördag. Det blir till att hitta på nåt annat, vad nu det skulle vara.

Kjell Kantarell:

- Nä, men jag bryr mig inte om sånt. Folk får göra vad dom vill, bara man har kul och inte mår dåligt, va. Jag gör det jag tycker är kul. Jag fiskar, jag dansar, jag ringer på min telefon. Fast det är klart, åka in och äta korv blir det nog inget med den här lördagen, fast jag alltid gör det varje lördag egentligen.

Kjell Lönnå:

- Nä, men det är väl härligt med de älskande och det fina brudparet?! Jag tycker hela stan blommar upp! Det är ju så man själv blir sugen på att gifta sig!

Men det är klart, att fast det är ett stort härligt arrangemang, så ska ju inte allt annat behöva stryka på foten. Jag gissar t ex att stans all korvkioskar inte kommer att kunna, eller kanske ens kommer att tillåtas, hålla öppet som vanligt, och det tycker jag inte alls är bra för jag brukar alltid ta mig in till stan på lördagar och äta några korvar. Så det är klart, helt lyckat är det inte, det här bröllopsjippot.

Kjell Schell:

- Ah, det är ett jävla skit det där. Dom bara ruffar åt sig pengar medan vi vi andra får gno och gno. Nä, skjut dom eller nåt eller åtminstone säg åt på skarpen. Och korvkioskerna stänger dom väl igen också då, va. Det är jävla skit för jag åker alltid in till stan och äter korv tills jag tröttnar, på lördagarna. Nä, så det är bara skit det där.