Då var det dags igen: Gråta som en ensamslampa och dansa som en ensamslampa! Och gilla det!

Ofta och länge har vi försökt vara riktiga tuffingar. Ni vet, rulla upp brallorna till knäna, titta på Mad Men på vhs-box, röka i sängen, ligga med tjejer, snusa på jobbet, klä ut oss till Stieg "Stig" Larsson, twittra, dricka kaffe, prata engelska, kolla på tv4, ligga med nån på tv4, ha mailkontakt med nån på tv4, skriva ut "alla" våra mail på fotopapper, prata Stockholm Fashion Week, shoppa på nätet, hoppa över lunchen, flirta med snuten, spela bridge, springa ut framför bussen, gå ut utan brallor... ja, ni vet, allt det vanliga. Men det slutar ändå med att vi gråter som små pojkslampor, drar till diskot själva och dansar alldeles, alldeles supersjälva tills vi ramlar ihop i en liten ensamhög och nästan dör, till den bästa låten i världen just nu. Alltså Do You Need Someone med Beth Ditto. För den där refrängen... det lite falsettiga eller vad det är, gör oss alldeles gråtiga och lyckliga och på frågan svarar vi JA! JA! JA! För i slutänden är vi trots allt små slampor som egentligen tycker allra bäst om Madonna och Kylie. Och varje gång vi inser det, då mår vi riktigt bra. Så bra att vi gråter och mår riktigt, riktigt dåligt.

Finns såklart som stenkaka också. Men utgivet på... Deconstruction! Hejsan, hoppsan, haha! Vi säger så här: Felix! K-Klass! M-People! The Grid! Sasha! Och Kylie, såklart.

Kan man inte sova, då får man dagdrömma!

Länge leve fotgängarna, länge leve Alex Chilton

Jaha, det var väl onödigt att han skulle gå och dö, Alex Chilton. Hjärtat sa crash, boom, bang häromdan. Synd, som sagt, för om någon nån gång skulle be oss att lista våra fem, nej, sex bästa låtar någonsin så skulle det visa sig att alla sex var skrivna av Alex Chilton! Alex Chilton är bäst i test. Alltid. Hela tiden. Men nu är han även död. Alltid. Hela tiden.

Vi glömmer det nu och tänker på det nonstop nu när vi lyssnar på världens bästa Stroke It Noel, världens bästa Kanga Roo, världens bästa Holocaust, världens bästa Thirteen, världens bästa Big Black Car och sist men definitivt inte minst, världens allra bästa och allra tuffaste, Hey Little Child.

Fjollräven borta

Vi verkar ha förlorat kontakten med Fjollis. Igår kväll fick vi några mms från honom men det var bara massa suddiga filmer med massa mörker och korta styva hårstrån. Lyssnade man noga kunde man höra Jens Lekman-musik på superlåg volym.

Vi tänker på honom och vi tänker att hade han varit här nu och om allt hade varit som vanligt, då skulle han ha suttit här på sin stol mellan de två utställningsskåpen och raljerat och gråtit om vartannat.

Märkligt är att han har ett namn som man av någon anledning a-l-d-r-i-g kommer ihåg. Vi gick alltid och sa till varann, när vi gått förbi honom, att "vad är det han heter nu igen, han som sitter på stolen mellan de två utställningsskåpen".

Ja, det är sorgligt att han inte är här.

Det definitiva paret

Elizabeth Taylor och Richard Burton. Det definitiva paret.

(In their own sick way.)

Modehaggan på kontoret!

Åh, så arg jag blev på en av de nya tjejerna på kontoret idag!

Hon hade varit i Stockholm några dagar och kom typiskt nog tillbaka till kontoret med lite för korta byxor och snygga glasögon med fönsterglas. Och jag blev så irriterad på henne att jag ville döda henne!

Så jag sa till henne "kom in och provsitt min helt otroligt ergonomiska skrivbordsstol!" Och det gjorde hon. Och just när hon skulle till att säga "ja, den här stolen var verkligen superergonomisk! Var har du köpt dom här dundersnygga kuddarna som du spänt fast med billiga skitskärp från Åhléns?", tog jag grepp om hennes svettiga hals och skulle precis döda henne när det från radion började strömma ut massa musik av Michael "Taco" Jackson. Och då blev jag så väldigt ledsen och släppte greppet om hennes svettiga hals och skrek till henne "gå, gå , gå och kom aldrig igen!"

När jag ska jag komma över hans död, död, död??!

Aldrig, aldrig, aldrig eller??!