Ännu en dag med min vita 70x100-ark på stranden (och en quinna på min stenbumling i sanden)

Var idag som vanligt nere på stranden och målade några vita 70x100-ark vita. Hade denna dag även tagit med mig min stenbumling, som alltid ger tur. Och idag blev det verkligen superbingo, färggfemman och bonus! För strax efter lunch kom en snygg tjej och undrade om hon kunde få sova en stund på den, stenbumlingen. Det var så klart okej med mig, för jag skulle ändå inte sussa, utan fortsätta måla min vita 70x100-ark vita.

Liz Taylor från inspelningen av Suddenly, Last Summer (1959).

Kontoret på, lite sämre än, halvfart.

Det ska sägas redan här i "artikelns" första mening, att stämningen här på kontoret är enoooormt kraftlös. Det är inget vi direkt pratar om, men det känns. Och syns, kanske. Alla halvligger mer eller mindre i sina stolar. Eller, faktiskt har alla bytt ut sina vanliga arbetsstolar mot nån slags vilstol.

Och jag har förresten inte presenterat mig kanske, men jag är i alla fall nya chefen här på kontoret. Det var tjejerna här som puschade för en "ung och glad tjejchef" som vi säger. Friskt blod. Killen som kallade sig chef tidigare här har inte synts till sedan ett bra tag. Och då tyckte vi det var vettigt tillfälle för mig att testa.
Men som sagt, jag är heeeelt slut. Friskt blod skulle jag inte kalla mig själv, faktiskt. Och jag har inte ens gjort något endaste litet plutt, sedan jag tillträdde!
Eller jo, jag hjälpte till att hitta den där indianhusbilden, eller visade hur man sparade bilden på datan.
Men nu ligger jag här, helt slut.

Jag testade som ni ser att plugga in en av laserskrivarna rätt ut i blodet. Tänkte att lite cmyk-färg borde få igång en. Men jag vet inte, faktiskt. Känner mig mest dåsig.

Och dom andra ni ser tror jag inte har lyft ett finger på hela veckan.
Men som tur är har jag hittat en bunt Kalle Anka, dom är roliga i alla fall. Kan nog inspirera och kanske, kanske få igång en.
Men jag tror inte det.

Att bli besviken är att inte bli överlycklig

Så jäkla tråkigt, men så här blir det nästan alltid.
Min "tjej" skulle ta en fin bild på mig med min nya häst. Vi tänkte att det kan bli en fin bild som man kan ge bort i julklapp. Då kommer dom här fyra främmande männen och ställer sig, i mitt tycke, ganska dumt till.
Sen går min fru iväg med dom och är tillbaka många timmar senare och säger att hon är jättetrött och bara vill gå och lägga sig och sova direkt.
Sen så lägger hon alltid till på slutet: "un point c'est tout!".
Och till råga på allt så är hästen sur på mig för att jag inte sa ifrån.