Den lilla växthusboken på prärien.

Många har på senaste tiden ringt hit (och stört oss) och undrat vilken växthusbok dom ska köpa ifall dom bara ska köpa en växthusbok och om den bara får vara på maximalt 32 sidor och då helst i formatet 16x22,5 centimeter. Och så klart offsettryckt.
Det finns så klart många bra alternativ inom den gruppen, men allra, allra bäst är nog ändå förlaget Nieves bok med Philippe Weisbeckers Greenhouse Studies.
Om du är rädd för att handla med kontanter på internet, så har så klart quinnsen på Konst-ig den. Köp nu. Nu. N.U. Nästan försent. Nästan slut.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Ge oss en bild med hatten på huvet, den tajta ljusblå tischan på kroppen och tygblommor som fladdrar i vinden, så skriver vi en text som vi klistrar in på internet!

Klart man egentligen ska ha originalet utgivet på Bulfinch Press 1983, men då vi är så typical us-svaga för bilden som japanska Super Labo valt till omslaget på sin utgåva från 2010, så jpgar vi här fast den istället för originalets omslag.

Oavsett vilken utgåva av Joel Meyerowitz Wild Flowers du väljer så är det en samling strålande citybilder med vidsynt blomstertema. Bilderna är tagna mellan åren 1963–1981. 

Japparnas lite blyga utgåva kan du köpa här. Men du är ju den du är och köper därför så klart originalet som finns till exempel här.

Annars tror vi att Joels mest visade, och väldigt snygga, bild är den här. Fast bäst (och med annan estetisk ram) är väl den här.

Om du heter Mycket och vill ha mer, då får det bli den sjuhundrasidiga och därmed fullsmockade boxen som killarna och tjejerna på Phaidon varit så himla gulliga att skramla ihop till.

Om lockelser i en bild.

Lusten att att ta oss till The Magic Bar och låta oss serveras, nästan äter upp oss. Namnet! Typografin! Det inrutade! Gardinerna! Gråheten! Tomheten! Dammet!

Bilden utgör omslag till Max Ströms nyss utgivna bok med Kenneth Gustavssons fotografier. Oturligt nog dog Kenneth 2009 och kan därför inte följa med dagens AW. 

Hey Ladies: Miuccia Prada.

Fotad i Milano 2005 av Brigitte Lacombe. Från briljanta bjässeboken Lacombe Anima | Persona, utgiven av Steidl 2009.

Punkjunk + West Side Story

Det kom ett punktips på Stefania Malmstens twitter, utställningen Someday All The Adults Will Die: Punk Graphics 1978-1984 på Hayward Gallery i Löndön. Marinerad och kurerad av Johan Kugelberg och Jon Savage. Kul, kul (eller kuk, kuk som det ju heter på punkspråk).
En bra anledning att ta sig till London är ju alltid bra. Pågår 13 september – 4 november.

Utställningen fick oss givetvis att kolla upp boken (Punk: An Aesthetic, utgiven på Rizzola) som tydligen är utgångspunkten för utställningen. Tyvärr har den det fulaste omslaget sedan de ratade skisserna till världens första bok. Och till råga på allt har man inkluderat verk av Banksy. Nej, nej, tack.
Fast vi har säkert fel, vi har ju inte hållit boken med våra egna slemmiga händer. Gissningsvis fantastiskt material inside.

Istället får vi så länge ligga och tänka på, känna på och prata med den mest fantastiska boken vi kan komma på just nu för att vi sent om side fick nys om den, den över ett år gamla West Side Rendevouz med Katsu Naitos bilder på transsexuella och -vestiter som under tidigt nittiotal hängde i Meatpacking District i New York, innan området blev nåt annat.
Porträtten är fantastiska. Och omslagsbilden är ju... ja, fantastisk plusplus.
Good job, nicely done.
Köp den illa kvickt.

Och orkar du inte läsa igenom den länkade listan med  Kugelbergs-100-favvo-DIY-singlar så kan du iallafall unna dig att lyssna på skumma och otippade Dag Vag-låten (!) Dimma. Tjena, tjena, natti, natti.

Ganska Björk.

Och då snackar vi så klart Björk late period style.

Från samma "skit" som förra, alltså en PW-illu från den där boken Tusen+1. 1958 var året som sagt.

Ganska Hjärta Smärta.

Och då snackar vi så klart Hjärta Smärta mid period style.

Tusen och en natt. Andra samlingen i Tidens upplaga från 1958 med helschyssta illustrationer av Peter Weiss.

Joan "Diddan" Didion hemmavid.

Varje sommar, en bok av Joan.
Stor skrivmaskin, liten kvinna (cirka fem papperskorgar hög).

Kate sa att vi fick ta den.

Almost feminine.

Ja, "nästan".
Som en bild av den bästa låt som någonsin gjorts.

Marlene Dietrich fotad av Eve Arnold i Columbia Studios, New York 1952. Från nyss utkomna "Hommage" (Schirmer/Mosel) med 120 bilder på 184 sidor. 
För övrigt, appropå Schirmer/Mosel, ser vi fram emot Kate Moss-boken som kommer i november (Schirmer/Mosel ger ut den tyska upplagan av "skiten", men Rizzoli är huvudaktören). 
Mer än tre hundra bilder från starten till nu på närmre 400 sidor i nästan storformat (27x35 cm) innebär att den kan bli årets julklapp. Till råga på allt formgiven av Fabien "Två Tre" Baron. Redaktörad av Jefferson "Airplane" Hack (som är trollet bakom Dazed&Confused och AnOther Magazine).

Just what is it you wanna do? We wanna be free, we wanna be free to do what we wanna do, and we wanna get loaded, and we wanna have a good time, that's what we're gonna do.

Snälla Bela "Donna" Doka har dokumenterat det där sköna inget-särskilt-livet hos sina svärföräldrar. Han har så klart varit smart nog att göra en bok av "skiten" och så klart kallar han den The Sundays of Life.
Köp den, vettja. Finns bara sjuttio ex kvar (av upplagan på totalt 250 böcker). Finns så klart även en limiterad version.

La La La Lettre (ni vet nyhetsbrevet som dimper ner i mailen 150 gånger om dagen sju dar i veckan) berättade hur det hela låg till.

I antågande: Röda dagar.

Från vänster till höger:
Liza Minnelli och Mark Gero vid Andy Warhols begravning i Saint Patricks Katedral i New York den 1 april, 1987. Bild av Christophe von Hohenberg från nyss utgivna Andy Warhol: The Day The Factory Died (Empire), en fotobok innehållandes inte en enda inte kändis. Från La Lettre de la Photographie.

Inredningsarkitekten Albert Hadley hemma i sin trånga hall där vi går fram och tillbaka och gnider oss emot hans snygga nya brallor. Han älskar det, vi älskar det. Om du är inne på att köpa böcker utgivna på Rizzoli nån gång under 2005, så har du tur för just en sån finns som handlar om bara Albert "inte Herbert" Hadley. Bild från bloggen som ligger där den brukar mellan S och U.

Slutligen rött hår och röd kappa från tjugoförsta distriktet. I år är nog ändå året då vi flyttar dit (var nånstans det nu är) där det finns flest rödhåriga (fake or real) med röda kapor per capita.

Men vill ni ha schyssta jpgs på tjejer som sitter på zebror, då har ni kommit helt rätt!

Bild lånad av Safari Museum (beläget inte alltför långt från Kansas City), via T-bone steak-bloggen och (mer relevant) från nyutkomna Tomboy Style: Beyond the Boundaries of Fashion (Rizzolli). Bloggen blev en bok.

Jean-Paul "Banan" Gaultier-boken för alla oss med ränderna i blodet!

Årets i särklass finaste och bästa bokomslag/förpackning får du om du köper The Fashion Universe of Jean-Paul Gaultier, utgiven på Abrams. Ni fattar va, med slipcase designad som den "ganska" Jean-Paul-id-bärande tröjan, med rundhals och allt.
500 färgkramande bilder cutandpasteade på 424 storformatssidor, utgiven i samband med ramla-baklänges-stora utställningen på Montreal Museum of Modern Art från i höstas.
Hälsa på the ladies på Konst-ig, lägg en tusing på disken, grabba ett ex och spring hem och klappa händerna tills du blir alldeles randig, alternativt be nån piska upp dig riktigt rejält, vilket iofs gör dig rödrandig istället för det finare blårandig.

Den limiterade utgåvan innehåller även en baguette och en flaska enklare rött bordsvin. Den limiterade limiterade utgåvan innehåller utöver detta även en basker. Den limiterade limiterade limiterade utgåvan innehåller utöver detta även en fransk balkong. Den limiterade limiterade limiterade limiterade utgåvan innehåller utöver allt det ovan nämnda, även valfri Citroën femdörrsmodell. Den limiterade limiterade limiterade limiterade limiterade innehåller även Eiffeltornet i skala 1:1.

Från arkivet: Högerklicka'n klämtar hallå!

Ah! Vackrare kan inget vara än originalupplagan av svenska utgåvan av Hemingways Klockan klämtar för dig.
Hela kontorsgänget tar som en liten vissångare, älskar som en liten vissångare, värker som en liten vissångare och bryter ihop som en liten vissångare.

Engelska originalet utkom 1940, första svenska upplagan året därpå. Denna utgåva är från 1942, så vi slår till med att detta är andra tryckningen av första utgåvan.  Och visst är det ett vävomslag och visst är texten nersänkt som bara den! Och visst har vi den som kudde. Och visst ställer vi våra allra mest doftande doftljus på den. Vem som gjort formen talas det tyst om. Albert & Herbert Bonnier gav i alla fall ut "skiten".

Vi byter namn till Bokbloggen och recenserar böcker!

Christa Wolf: Änglarnas stad
Här blev jag sugen att läsa direkt, för det var väldigt stor och tydlig text på framsidan. Men på baksidan var det klart mindre text och texten inne i boken var tyvärr ännu mindre! Jag började läsa, men kände ganska direkt att jag inte fattade nånting. En här på kontoret som hade läst den före mig, sa att den kändes ganska mycket Doris Lessing, men det vet jag inte vem det är. Tror inte jag kommer att plocka upp den igen.

Ulf Lundell: Allt är i rörelse
Här blev jag glad för jag känner igen namnet jätteväl. Jag har nån skiva med honom och den tycker jag är ganska bra för man fattar liksom och låtarna är inte så länga, utan ganska korta. Men när jag började läsa boken kände jag att jag inte riktigt fattade vad han menade. Kändes som att han pratade och pratade och jag förstod som sagt var inte riktigt. Konstiga personnamn var det också. Tror inte jag kommer att plocka upp den igen.

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni.
Först blev jag inte så intresserad när jag såg ett svartvitt och konstigt fotografi på omslaget. Men sen läste jag 'erotiskt' och tänkte att det kanske ändå kan vara "okej". Men jag förstod faktiskt nästan ingenting. Visste inte om det var "Birgitta" eller "Rut" som skrev och pratade. Det blir väldigt rörigt med flera namn på ett bokomslag. Skärpning, förlaget! Sen erotiskt geni; jag tänkte att det innebar att hon var typ bra i sängen, men det stod det inget om att hon faktiskt var, inte så långt jag läste i alla fall. Lade ner den efter några sidor. Kommer nog inte att plocka upp den igen.

Umberto Eco: Begravningsplatsen i Prag
Otroligt lång titel! Men jag gillar böckerna han skrivit om Sean Connery (eller är det Sean Connery som skrivit böcker om Umberto? Jag minns faktiskt inte riktigt). Och att resa är kul också (fast i Prag har jag aldrig varit). Det var bra text på baksidan, roligt text om Umberto, men ärligt talat fattade jag inte mycket av det som stod inne inne i själva boken. Kämpade på ett tag, men lade ner den sen ändå. Kommer nog inte att plocka upp den igen.

Jonas Karlsson: Spelreglerna
Jonas Karlsson heter en som jag känner, men det här är inte den Jonas Karlsson, utan det här är en Jonas Karlsson som jag via fotot på ena fliken känner igen från nån film jag sett nån gång, minns inte vilken (eller förresten, förmodligen är det inte nån film utan nån tv-serie, för jag tittar mer på tv-serier än på filmer). Spelreglerna tycker jag är en konstig titel (frågade några andra här på kontoret om dom höll med mig om det, och det gjorde dom). Spelregler har man ju till spel och det här är en bok, faktiskt. Började läsa, men slutade också för det var rätt mycket jag inte förstod. Hade varit bra om det kunnat vara nån bild eller två på omslaget. Vet inte om jag kommer att plocka upp den igen, men tror inte det.

Ann Heberlein: Ett gott liv
Jag började läsa den för jag tänkte att det var hon skådespelaren som heter Ann som var med i nån film nu nyss, som hade skrivit den (kommer inte ihåg exakt vad hon heter, men jag tror det är Ann). Det var inte den Ann jag trodde först, utan en annan Ann (lustig mening: "...annan Ann"!). Tycker det var ett bra namn på boken, för man blev väldigt glad. Men sen när jag läste förstod jag inte riktigt allt. Slutade läsa efter ett tag och kommer nog inte att fortsätta.

Bokbloggen är tillbaka nästa vecka och då hoppas vi att det kommer lite bättre böcker.

Postmodernism Style and Subversion - fyra snabba anledningar

1. Fin Grace Jones på omslaget.

2. Fin Afrika Bambaataa med sina nya tuffa solglasögon och sin lite kraftiga benstomme/buffémage.

3. Stanley "King of the jungle" Tigermans fina The Titanic. Samtidigt som du stirrar dig snurrig på bilden, lyssnar du lämpligen på det mest fantastiska stycke musik som någonsin skrivits och framförts.

4. Fina Time-omslag.

Köp dig ett ex nu, om ett tag, lite senare eller aldrig, beroende på hur du känner för det hela.

Triss #1: Skulptöryrket!

Telefonerna har gått varma här senaste dagarna. Det har blivit höst och alla undrar "vad händer, vad är på gång, vad är rätt, vad är hett?!" 

Tur för alla att vi vet att det som verkligen hänger i luften är skulptöryrket. För i dagarna fick vi femtiosjunde numret av AA Files, alltså just det numret som är superutgånget (vi lyckade finna ett lätt hyllslitet exemplar i en boklåda i Los Angeles) av världens mest fantastiska, mest yrselfarmkallande finfina tidning som någonsin gjorts (mer om det en annan dag).

I det numret, det femtiosjunde alltså, finner man, uppdragen över ett helt uppslag, bilden på när skulptrisen Celia Scott hänger med arkitekterna Kenneth Frampton och Léon Krier (som sitter modell). Det är fint och det är kul när människor kan umgås under kombinerat lättsamma och professionella former.

Sen, bara nån dag senare, vad trycks in i vår brevlåda då, om inte splitternya tjockisboken Postmodernism - Style and Subversion 1970–1990 (strålande bok, köp, säger vi) vilken ges ut i samband med utställningen med samma namn som öppnar på V&A vilken dag som helst. Och vad finner vi i den, om inte samma bild på de tre?! If that isn't a tendens, vad är det då?! 

Till råga på allt har vi allt sedan 1984 oavbrutet "glott" på Lionel Richies ABF-kurs/raggarskola-promovideo Hello, i vilken vi kan se Laura Carrington i rollen som Celia Scott, liksom vi kan se den slutliga versionen av Léon-skulpturen.

Allt hänger samman.

Tack och lov.

Jessica Todd "Toddan" Harper – så gick det sen!

2008 var Jessica Todd Harpers år om ni frågar oss. Hon fotade med sin kamera så att vi svimmade, jublade och gickuppibryggade, limboade, nakendansade. Vi sa till varandra, "nu kan vi dö".
Liksom.

Det gjorde vi tack och lov inte.
Dog, alltså.
Men vi glömde helt att hålla utkik efter henne. Jessica Todd, alltså.Vi satt där med vårt exemplar av Interior Exposure (utgiven på Damiani Editore) och var saliga och glömde att tänka på att det kanske skulle komma mera.

Men så häromdan dök hon upp i våra huvuden ("huven"), och vi lunkade iväg och köpte oss ett worldwideweb-modem och besökte hennes "homepage". Vi såg till vår besvikelse att nån ny bok inte fanns att finna. Dock fanns en mapp med 31 nya bilder. Hon kallade dom New Work. Hon hade kunnat kalla dom Hoolabaloo, vi hade älskat dom då också. Inget hade hänt. Förutom att hon blivit "förälder", ett faktum som fyller bilderna till bredden. Men tack Gud för att inget annat hade hänt! Samma bilder. Samma ljus. Samma tystnad. Samma samma.
Maila henne, hennes farsa, morsa, brorsa, syrra och brevbärare och säg att vi vill ha en bok nu.
Alltså nu.