Till och med ett par målade naglar i en teckning kan göra en sur man glad.

Så snälla, snälla, snälla, låt mig, låt mig, låt mig, låt mig få en teckning med en hand med målade naglar den här gången (och nästa och nästa och nästa och även gången därefter och så vidare).

Illustration av Konstantin "Kaffe och" Kakanias. Långtidslånad från T-bloggen.

Ännu ett inlägg med en vit blus.

Om mor säger till idg att du bara får köpa högst ett klädesplagg innan midnatt, så kan och får det inte bli något annat än Elisabetta Franchis fantastiska blus med ett slags gigantisk instucken fluga. Den gör oss så glada så. Faktiskt så pass glada att allt vi har på oss just nu i skrivande stund är dom där sköna sockorna mor stickade till oss i fjol. Varmt om fötterna, varmt i sinnet. Så köp nu. cirkus 285 euro, alltså ungefär vad en ordinär entrecote kostar innanför tullarna.

Allt vi älskar: Skuggor, quinnor, dans (med mera).

En bild som innehåller allt vi älskar: quinnor, skuggor, grått, dans, kjolar, tajta toppar, sol, dans, quinnor, skuggor, sol, skuggor, luft, arkitektur, kjolar, quinnor, dans, dans, dans, quinnor, skuggor, Dan Hylander, skuggor, skymning, morgonluft, tajta toppar, skuggor, quinnor, dans, arkitektur, dans, dans, hopp, bara ben, dans och arkitektur.

Och som vanligt hittade vi bilden i SJ:s underbara livssstilsmagasin som vi just nu inte kommer ihåg vad den heter. Oavsett så är bilden tagen av Imogen Cunningham (1883-1976) (vars bilder i detta nu och fram till nån gång i september kan ses på Kulturhuset i Stockholm). Året var 1929 och quinnorna är inget annat än balletdansare på Mills College ( i Oakland, Kalifornien). 

För oss som inte sa Java: Ava.

Skulle vara svårt att påstå att den här bilden inte ser väldigt 2013 ut. 42-åriga Ava Gardner med sin lover George C. Scott i Rom 1964, under filmandet av John Hustons The Bible: In the Beginning.

Saxat ut Vanity Fairs julinummer.

Hittade två bilder på vårt ex-kex Venus X.

Hojta till om du vill titta på dom.

Vi som inte sa nej tack till toppmagasin som satte Alice "Mariah" Carey på omslaget och gjorde det så snyggt att man klappade händerna trots att dom var helt förlamade av extasen.

Nummer tre av andra volymen.

Michelle åker först till Senegal och sen till Sydafrika och ser så himla söt ut att vi glömmer allt det där jobbiga med luggen.

För det var då och nu är nu och nu känns skönt.

Mindre är mer.

En dag i staden (Paris).

Tack Jak, tack Jill (Johnson).

Valentino! Som gåva, som film, som idol, som bäst i världen, som lite tokig.

Alltså det bästa vi vet är när vi får saker. Då sätter vi oss på en pinne, tar av oss kläderna (minus sockorna) jublar och hjular och sågar ner oss själva med den obefogat medhavda fogsvansen (och vi faller hårt).
Ren, skär lycka är vad vi upplever, alltså.
Speciellt när det är quinnor och mähn som vet exakt vad som får det att kännas lite extra bra inom och utom oss.

Vad vi ser här ovan är en sådan gåva och bilden föreställer så klart en liten svindlande standard-outfit av Valentino.
Valentino, he knows.
Och har du inte sett dokumentären The Last Emperor (av Matt Tyrnauer) om farbror Valentino, så har du varit dum mot dig själv. Se den nu eller lev resten av ditt lev med vetskapen att du varit alldeles för dum mot dig själv.
Ingen dokumentär har gjort oss så svindlande känslosamma och glada. Han är inte lätt att leva med förstår vi, men väldigt, väldigt fin och extra allt i hela sitt... allt.
Mänsklig värme som vi brukar säga.
Och vill du snacka high-end-mode, så är det läge att göra det i samma veva.
Jisses, liksom.

"Skiten" finns så klart på Netflix och YouTubesockor. Trailern har du i en liten påse här.

Nya killen på kontoret kom inrusande och skrek: "Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!! Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!!"

Och för en gångs skulle hade han ju rätt.

Cate Blanchett i majnumret av kängurulandets version av Harper's Bazaar. Har aldrig sett mer strålande ut. Nej. Bilder av Steven Chee.

Pintorest.

Känslan vi får är att vi förmodligen skall passa oss, men det tycker vi det kan vara värt.

Fräcka Freida "Lörda'" Pinto i indiska Grazias femårsjubileumsnummer. Nej, inte en tidning vi kan utan- och innantill. Foto av Tarun "Javisstja!" Vishwa. 

Ben Marlene.

När vi ändå är inne på ämnet, varför inte köra fokusgruppen Marlenes ben?! Det enda vi vill säga är att bilden i mitten här över är vår absoluta favoritbild. Jo. Om vi bara fick ta med oss en enda ynka fjuttig liten jpg till en öde så skulle det bli denna jpg.
Självklart var det Eve Arnold som knäppte bilden med sin lilla kamera.

Platsen är Columbia Records inspelningsstudio i New York. Året var 1952 och Marlene var då 51 år. Självklart är den öppningsbild i den viktigaste boken i världen som snart ska vara färdig.

Marlene med sina snygga ben.

Rita Hayworth (parantes), Orson Welles (parantes) och Marlene Dietrich delar på en panna kaffe. Men vi bara glor på Marlene med sina ben (än en gång).

Året bör vara 1943. Tack till Awesome-killarna och tjejerna för bilden.

Superviktigt meddelande gällande Michelles frisyr!

Vi vill bara hastigt avbryta dig i vad du än pysslar med, och meddela att det ser ut som att Michelle är på väg att styra upp den där frisyren som vi faktiskt inte är så superförtjusta i. Slut på superviktigt meddelande.

Bild från nåt holabalo i Vita huset denna veckan. Just här ses hon berätta om lite grejer från det superfina mötet dagen innan med chefen här på bloggkontoret.

Chery, Chery lady.

Vi får aldrig, aldrig, aldrig glömma att bland det viktigaste i världen och livet är t ex Cher en dag i staden, en dag i livet 1983. Looking så good en människa rimligen kan. Snygga applikationer, dessutom.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Viktigt modeinlägg som suttit fast i vår utkorg sedan 1935:

Snygg röd tröja, snygga röda läppar, snygga röda naglar, snygga fingrar. Snyggt matchat med blå denimbyxa från norska Dobber. Snyggt hår.
Skärpt, men lagom blasé blick.
Tyngd.
Like.

Slut på viktigt modeinlägg.

Det var Antonio Berni (1905–1981) som fick äran att måla Quinnan i röd tröja. Året var 1935. Temperan köpte han på Panduro Hobby där han hade kundkort som gav honom 15 procent rabatt på allt han handlade. Sedan det här att vi ibland blir lite sugna på Quinnor INNE I konsten, det är inget konstigt, va?

Shirley, but surely.

Vi kan inte med säkerhet säga i vilken ände det började.
Om det var blandkassetten vi fick av Lars med Scott Walker, Jan Malmsjö, Noël Coward, Sondheim-klassiker och Shirley Bassey (trots den perfekta blandningen fick han inte ligga).
Eller om det var Pet Shop Boys och Liza Minnellis gemensamma version av Losing My Mind.
Eller om det faktiskt, helt rimligt, började med att vi såg det snyggt guldfärgade omslaget med dess läsvänliga, och för ungdomsögon anpassade, typografi.
Eller om det helt enkelt, och detta ter sig allra mest logiskt, började med omslagsbilden där Shirley Bassey är så förtvivlat snygg i all sin sittande vardagliga enkelhet. Så snygg att man själv blir tvungen att sätta sig ner.
Det är ändå en quinna vi pratar om.
Och henne ska man inte försöka blåsa på några musikalbiljetter.

Oavsett vilken ände det var, så är Losing My Mind (skriven för musikalen Follies 1971) alla tiders allra bästa låt. Alltså typ.
En öde ö utan den är ingen öde ö.
Den definitiva versionen är så klart Shirley Basseys (från 1972).
Det lätta anslaget, den till sista konsonanten perfekt snickrade texten av Stephen Sondheim.

Och mitt i all det bara sitta där vid ett femkantigt bord som om ingenting!
Dom händerna, den blicken, osv.
Du leker med oss, Shirley.

Foto och design av Norman Seeff.

Vi är så upp över öronen förtjusta i den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen, eller möjligen stadsministern Birgitte Nyborg hon spelar, att vi dristar oss till att titta på tv-shower med norska programledare och svenska gäster som inte fattar ett ord av vad den danska quinnan som gör oss alldeles skakiga, säger.

Och eftersom du var så otroligt upptagen med annat så gjorde vi som vi lovade dig; att knäppa massa jpgs och klistra fast dom här på internet, där dom kommer att finnas FOREVER!

Michelle, go back to the old frisyr, e du snäll.

Vi har försökt vänja oss, men tyvärr (och vi tycker verkligen inte om att behöva säga det), vi fixar inte Darling Michelles aktuella frisyr.
Detta innebär att vi för första och sista gången är av samma åsikt som fjanten Karl Lagerfeld.
Bara för att visar vårt grundmurade och orubbliga "intresse" för Michelle kommer vi under den närmsta veckan publicera inte mindre 20 000 Michelle-bilder, alla så klart pre-nya frisyren.
Detta är första bilden.