Små arbetsgrupper, typ en succé.

Det är lite dåligt med ansvarstagandet här på kontoret. Rätt många dräller omkring och gör mest ingenting, ja, förutom att lyfta lön (bidrag) då. Därför har vi nu äntligen delat upp oss i olika arbetsgrupper, eller "redaktioner" som nya killen envisas med att säga. Lite snopet kanske att jag blev själv i min grupp och har ansvar för ämnena "vått" och "torrt". Vet inte riktigt vad det ska bli av det, men det ska nog klarna.
Dessutom satte dom andra här på jobbet upp ett litet staket runt min arbetsplats. Ganska fint faktiskt.
Allt bara positivt så långt.
Det som dock stör mig är att de två killarna som har hand om ämnena "trend och span", och har sin plats nära min (men mest sitter och tisslar, tasslar och fnissar) tycker att dom är så fruktansvärt fräcka. Till råga på allt har dom dessutom kommit över en ganska ny sådan där designad Apple-dator som spär på deras mallighet.

Och efter jobbet idag skulle dom tydligen ut och "dricka vitt vin".

Hoppas deras dator kraschar.

Världens mest sorgliga film.

Aj, aj, det gör ont.
Har reklam någonsin varit mer sorglig?
Årets film. Oavsett längd.

Tack Lotta Lundgren!

Ovänskap

- Alltså, tänk om han snubblar till när han står där och borrar.
- Varför skulle han det, han är ju försiktig och jäkligt duktig, ju?
- Ja, men tänk. Tänk om. Han snubblar för att han kanske hostar eller nån råkar rusa fram och dunkar ett vedträ i nacken, som gör att han snubblar framåt och borren drrrrrrrrrrrrrrr rätt igenom hela armen. Eller rätt igenom huvudet och sen kanske borren åker upp och ned, upp och ned rätt i genom allt hans... kött på kroppen, för nån har liksom fastnat i handtaget.
- Är du arg på honom eller nåt? Du pratar så konstigt. Du tänker väl inte göra nåt dumt, va?
- Va? Jag? Nä, det här vedträet jag har här det är magiskt. Det kan trolla hur det vill. Jag ska rädda honom med det här vedträet. Han kommer att tacka mig. Hans liv kommer att bli toppen. Jag ser att han är ledsen nu, ser du det? Mitt slaktarfökläde är magiskt och berättar för mig att han gråter tyst för sig själv nu. Ska vi då inte hjälpa honom, tycker du?!
- Fast jag tycker inte han ser så ledsen ut, faktiskt.
- Tror du mitt slaktarförkläde ljuger?!
- Nä, eller... jag vet inte. Hur kan ett slaktarförkläde veta om någon är ledsen?
- Säger du emot mig? Tror du mig inte?
- jag bara undrar hur ett sla...
- Jag fick det av en indian för längesedan, okej? En jättegammal indian.
- Vadå, använder indianer slaktarförkläde?
- En slaktarindian. Det var en slaktarindian.
- Oj.
- Nu slutar vi att tjafsar och  går bort och muntrar upp honom med våra trollerigrejer. Du först.
- Jaha. Okej. Lägg av, knuffas inte.
- Gå.
- Jaja.

Hingsten

Nu har jag precis skrivit det allra sista på mina memoarer. Visst var det lite jobbigt och tråkigt, men det känns skönt, ja, att ha det gjort, liksom.

Synd att det inte händer så mycket i den. Äter lite, sover en hel del, jobbar så klart, gör lite annat diverse. Tittar rätt mycket på tv. Går på stan ibland. Äter korv. Sysslar med mig själv.

Hingsten ska den heta förresten. Tror det är en bra titel på boken, för att knyta kontakter, träffa folk. Ska bli kul, så klart.

Mmmusik!

Ni har väl precis som vi också slutat leta musik och plockar istället vad som erbjuds i Spotifys startfönster. Men vilka grejer det finns där!

Vi vet inte hur många mornar, dagar, kvällar och nätter vi gråtit som små luder till femtonåriga Justin Biebers två superdängor Baby och Stuck in the Moment. Och det spelar så klart ingen roll.

Han berättar hur det är. Att vara människa, alltså. Eller karl.

Baby är årets bästa låt. Med intressant Ludacris-rap om att vara tretton år och kär.

Stuck in the Moment är årets nästbästa låt. Hur man än vrider på tårtan.

Sen tycker vi att Tonight med Mary J. Blige är oförskämt bra. Vi ligger med huvudet nerborrat i kudden och, just det, gråter som små luder.

Årets ledsnaste låt.

Men det funkar inte så bra att sjunga "make love". Tyvärr.

Och nu höll vi på att glömma 3 Words med Cheryl Cole. Oj, oj, oj! Den är bra!

Låter egentligen precis som The XX.

Kärlek är skiten. Grejen. Japp.

Och vad annat kan vi göra än att slowmotiondansa? Nä, inte mycket.

Och hade omslagbilden kommit för ett år sedan hade vi blivit allldeles till oss.

Fast lite till oss blir vi faktiskt fortfarande. Varför skulle vi inte det?

Och till råga på allt är sommaren på väg!

Ja, jisses.

Förbannad!

Åh, jag blev så förbannad på de andra här på kontoret idag, då jag ställde några använda kaffemuggar på diskbänken utan att diska dom och de andra skrek efter mig "DIN MORSA JOBBAR INTE HÄR!!!"

Blev så förbannad att jag sprang ut och spelade på min jättekonstiga gitarr på superhög volym! Spelade så högt att det pep i mina öron och efter ett tag började jag att gråta och jag vet inte om det var på grund av den outhärdliga volymen eller om det var för att jag blivit tillsagd att diska upp efter mig.

Uthängd

Ni kanske minns att ett gäng stövlade in på kontoret igår när jag trodde jag var själv. Ja, och en av dom var en av dom nya killarna på kontoret och han tog bild på det hela givetvis.

Och idag har han sprungit runt med förstoring av detta HELA dan och visat för ALLA. Hade även med sig den när vi var iväg och åt lunch och visade för servitrisen och dom vid bordet bredvid!

Har lagt viss sordin på dagen. Intim vill jag vara för och med mig själv.

Felklädd!

Hade litet möte med nya chefen häromdan tillsammans med en av de nya, yngre killarna här på kontoret, och inför mötet sa vi i förbifarten att vi väl skulle klä upp oss, det var ju ändå "intimt" möte med nya chefen.

Men så fel det blev!

Jag tog min tupphatt som jag alltid känner mig så väldigt fin och lockande i. Den nya killen körde dock lite mer klassisk kostym.

Jag kom aldrig riktigt in i mötet.

Efter en halvtimmes tvåvägskommunikation ville nya chefen ge ett litet presentkort i mataffär på femhundra kronor, till den av oss som han trodde och hoppades mest på.

Jag fick det inte.

Familj åkte på semester - hade inte så kul som dom tänk sig. Resebolaget vägrar återbetala dom!

En jättetrevlig och helt suverän familj åkte på semester nu i juli månad under två veckor till härliga Italien, men hade inte så kul som dom planerat. Mamman:

"Vi gjorde allt man ska göra. Åt, sov, duschade, försökte skratta, försökte ibland även hålla oss för skratt (vilket var lättare), åt glass, satt tysta på trång och (av trafik) högljudd servering. Ja, vi gjorde allt vi kunde. Man kan säga att vi "gav järnet". Men vi hade inte mycket kul, nej nästan inget kul alls. 

Och flygbolaget vägrar betala tillbaks några som helst pengar. Vilket känns oschysst. Jag menar, när jag nån gång då och då köper en kofta på Åhléns som inte känns "rätt" när jag kommer hem, så kan jag lämna tillbaks den dagen därpå och få pengarna tillbaka eller byta den mot en roligare produkt. Men flygbolagen har tydligen sina egna regler. Jag hoppas verkligen dom kommer att ha det skittråkigt och få mycket sjukdomar resten av sina liv.

På bilden ser ni förresten vår dotter, min man och jag själv. Och "ludret" till höger var en som min man träffade en kväll när han var ute på en sextimmarspromenad. Dom hade jättemycket gemensamt, bland annat hade dom lika många bokstäver i sina förnamn. Så hon följde med hem till Sverige och ska bo här ett tag."

Jackson-turné!

Är du också fortfarande lika ledsen för att La Toyas brorsa gjorde "det där"? Såklart! Vi är faktiskt  jätteledsna och därför kommer vi hela sommaren att bearbeta sorgen och trösta oss själva, dig och dina kära med en spektakulär Jackson-turné! Vi kommer att sjunga ett stort antal av hans största hittar (vi googlar just nu texter för fulla muggar) och vi kommer att klä oss så nära originalet som möjligt (vi sitter och syr, zick-zackar och broderar för allt vad vi kan!). 

Mellan låtarna kommer vi berätta Jackson-minnen och även gestalta dom i någon form (med hjälp av lera, halm, lax, ask, sten, sax, påse eller liknande).

På bilden ser ni när vi häromdagen i matsalen på en sillfabrik framförde Billie Jean. Det uppstod en alldeles speciell känsla, en känsla som nästan svävade i luften. Lite som doften av jättejättejättemycket sill. Det kändes bra, men också mindre bra.

Som ni ser fick jag till kläderna "bra" även om skorna kändes helfel (tror han brukade ha mer glittriga skor, men i ett par sådana skulle jag bara känt mig "helfjantig").

Sentimentalt, tänkte jag

När vi avtackade Gunilla på ekonomin tidigare idag, så hade jag samlat ihop en rejäl bunt med bilder från tiden hon jobbat här. Min tanke och förhoppning var att hon skulle bli sentimental och börja gråta (kraftigt). 

Men när hon tittade på bilderna var hon helt "blank", "nollad" som vi säger,  och hon kände inte igen en enda person! Hela tiden sa hon bara "jaha, vem är det här? Var nånstans är det här?".

Istället började jag gråta, för jag kände att jag hade så många starka minnen till bilderna, och det var så mycket känslor jag samlat på mig under så många år, känslor som bara ville ut, ut, ut.