NollNollFul eller hur fult får det bli?

Alltså, Vanity Fair som är innehavare av titeln finaste omslaget som någonsin gjorts, slår tyvärr nuförtiden rekord efter rekord i fula omslag. Det senaste är sensationellt fult. Nuförtiden skulle man kunna förväxla dom med vilket Filter-omslag som helst. Minns även förra månadens lågbudget-omslag.

Punkjunk + West Side Story

Det kom ett punktips på Stefania Malmstens twitter, utställningen Someday All The Adults Will Die: Punk Graphics 1978-1984 på Hayward Gallery i Löndön. Marinerad och kurerad av Johan Kugelberg och Jon Savage. Kul, kul (eller kuk, kuk som det ju heter på punkspråk).
En bra anledning att ta sig till London är ju alltid bra. Pågår 13 september – 4 november.

Utställningen fick oss givetvis att kolla upp boken (Punk: An Aesthetic, utgiven på Rizzola) som tydligen är utgångspunkten för utställningen. Tyvärr har den det fulaste omslaget sedan de ratade skisserna till världens första bok. Och till råga på allt har man inkluderat verk av Banksy. Nej, nej, tack.
Fast vi har säkert fel, vi har ju inte hållit boken med våra egna slemmiga händer. Gissningsvis fantastiskt material inside.

Istället får vi så länge ligga och tänka på, känna på och prata med den mest fantastiska boken vi kan komma på just nu för att vi sent om side fick nys om den, den över ett år gamla West Side Rendevouz med Katsu Naitos bilder på transsexuella och -vestiter som under tidigt nittiotal hängde i Meatpacking District i New York, innan området blev nåt annat.
Porträtten är fantastiska. Och omslagsbilden är ju... ja, fantastisk plusplus.
Good job, nicely done.
Köp den illa kvickt.

Och orkar du inte läsa igenom den länkade listan med  Kugelbergs-100-favvo-DIY-singlar så kan du iallafall unna dig att lyssna på skumma och otippade Dag Vag-låten (!) Dimma. Tjena, tjena, natti, natti.

Det sämsta modereportage vi någonsin sett.

Herreherregud.
Vi brukar välja att visa det fina, men när det dåliga är så dåligt att tillochmed trollen gråter, då kan vi inte låta bli.
Men vi ska fatta oss kort. Kortkort.
Man har Julianne Moore. Man skulle alltså kunna ta det ganska soft.
Men istället ska hon "gestalta" en "kvinna" "ensam", kanske på gränsen till "nervsammanbrott". Haha! Så... om vi tar en bild där hon ser ut som en blandning av väldigt "sugen på närhet" och lite "spännande" galen ut och där hon skalat massa... clementiner! Wow, galet och lockande! Vilken bild va?! Kär och galen skulle Ulf ha sagt.
Om vi sen tar en bild där hon kysser en docköverdel! Wow! Vilka bilder!

Som sagt, det sämsta vi någonsin sett. Yelena Yemchuk gjorde det för Vs Magazines vårnummer. Vi väljer för allas bästa att visa bilderna väldigt smått.

Varsin öl till "damerna", tack!

Haha, förlåt. Vi vet dock inte riktigt vad vi ska säga. Bild från Stella McCartneys "evening collection" för hösten 2012. Nog för att vi gillar när det ser "verkligt" ut, men ser inte det här ett steg för brittisk vardag ut...? Kolla Shalom Harlow, haha! Kolla Kate Moss, haha! Kolla Amber Valletta, haha!
Det var ingen på vår senaste firmafest som inte såg rejält mycket bättre ut än så här. Man som kvinna, konferencier som dörrvakt.
Men så fick nog "damerna" iochförsig blott varsin öl som betalning, som tack för "stjälpen".

Stellas McCartneys evening collection visas i ABF:s lokaler på Sveavägen under hela veckan. Entré 20 spänn och då ingår en stor stark samt buffé.

Det är i alla fall tur att det värsta inom foto och illustration bara får en dag om året.

Fult även när en kanadensisk munk gör det.

Ja, men det var väl inte en så bra idé, Herr Munk, att ta det fulaste skivomslaget i historien och jobba vidare därifrån?

Fulskugga, gulgrön gräsmatta och typografi från en jobbigare värld. R.E.M.:s drygt tio år gamla Reveal och Leonard Cohens samma gamla fast jättenya.

Ha, ha, herre min skapare!

Har ni någonsin sett något så här fult?
Skulle i så fall vara nummer 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 , 20 och 21 av samma magasin. Men detta är, som vi brukar säga, något i hästväg.
Faktiskt det fulaste vi någonsin sett.

Världens finaste #6: Vanity Fair, juni 1983

I precis samma stund som vi ser att Ika Johannesson på Sidbloggen publicerat ett inlägg med frågan huruvuda vi behöver Vanity Fair, så satt vi här och insåg att Vanity Fairs omslag blir bara fulare och fulare. Och med dom hela tidningen och dess innehåll. Ska vi säga att Vanity Fair har en "sådär"-period.

Vi tröstar oss med att det finns strålande visuella perioder i Vanity Fairs historia och att deras omslag till juni 1983-numret med David Hockneys "självporträtt", är det snyggaste tidningsomslaget som någonsin gjorts.