Alla goda ting är tre: The circle of skivomslags-life

Killarna i Triple & Touch ramlade förbi kontoret och hojtade och hade sig. Vi var just inte så sugna på att ha dom hojtandes och ramlandes på kontoret så här i sommarvärmen, så vi sa att tyvärr det funkar inte just nu, för vi ska nämligen precis lägga upp tre jpgs (som vi tankat ner från intranet) på internet, förreställandes några skivomslag med ringar och cirklar som tema.

Uppifrån och rätt ner i trollet: Poèmes Pour Mi av Olivier Messiaen (Decca, 1973). Pierre Boules dirigerar BBC Symphony Orchestra. Omslagsbilden Manifestation 1964 av Peter Sedgley finns på Tate och dit gick säkert Trevor Key och Peter Saville innan dom gjorde omslaget till New Orders Blue Monday 88 (Factory, 1988). Var John Macklin och (än en gång) Trevor Key hade varit innan dom satte sig ner och gjorde omslaget till The Work of Record Producer Martin Hannett (Factory, 1991) vet vi inte, men det är inte snack om att dom fick feeling. Fint som schnus.
Ringarna på vattnet, fåglarna på taken, fiskarna i havet.
En fin liten hyllning till den då nyligen bortgångne Martin "Martin" Hannett.

Och logiska fjärde är så klart Silent Shout. Men då är det inte en triss längre och triss är det bästa vi vet, så det får vara.

Strulet med The XX:s loggoscenografi, det löste sig!

Så till slut blev nästan allt rätt med The XX:s loggoscenografi. Tyvärr fick man aldrig igång belysningen i det andra x:et men det är inte mycket att orda om. Nästa vecka spelar dom i Madrid och har säkert fått tag i rätt glödlampor tills dess.

Och strulet med The XX:s loggo-scenografi bara fortsätter.

Snälla, snälla, The XX ska det vara, inte The YYY.

Strulet med den felkonstruerade loggo-scenografin på The XX-konserten häromveckan.

Gör om, gör rätt.

Snuvad på en riktig kanonbild #2

Jag strosade omkring i vår vackra stad häromdagen och det var så ljuvligt! Såg så mycket vackra och intressanta saker. Bland annat vandrade jag omkring i ett mycket vackert hus jag aldrig tidigare noterat och det hade så oerhört fina dörrar som jag genast kände att jag ville föreviga.
Men just som jag ska till att klicka av så hoppar den här kvinnan fram med sin fina gåbort-kavaj (som egentligen var ett omsytt liggunderlag) och börjar spela fiol hetsigt och intensivt.
"Nu spelar jag en truddelutt till, nu kan du fota", skrek hon hela tiden.
Efter ett tag kom faktiskt en vakt och förde bort henne och jag tänkte att nu kan jag fota, men just då släckte dom ner och en speakerröst sade att "nu stänger museet och vi kommer aldrig att öppna igen, tack och hej".
Jäkla skit, faktiskt.

Varför vi kämpar med näbbar och klor för papperstidningen #3 eller åtta anledningar att köpa senaste numret av Passion For Business:

Just så många sidor med Git Scheynius. Jättebehagliga bilder av Annika Aschberg, säkert toppentext också. Utöver detta en allmänt strålande tidning som fått ny fin form av Andreas Bergman.

Vi ber om ursäkt för vår sämsta jpg någonsin.

Varför vi kämpar med näbbar och klor för papperstidningen #2:

Man får stora fina bilder på Joanne Murray (aka J.K. Rowling) som får det att kännas bra. Är man smart så limmar man fast dom på köksbordet. Då känns det alltid bra.

Summa summarum (av nåt som knappast var en text): JK, helt OK.

Från SvD häromveckan.

Varför vi kämpar med näbbar och klor för papperstidningen #1:

Man får stora fina bilder på Michelle Obama som får det att kännas bra. Är man smart så limmar man fast dom på köksbordet. Då känns det alltid bra.

Från SvD i helgen.

Helt rätt tänkt, Scottan.

Scott Schuman i Milano 2012 och två gånger Helmut Newton i Paris 1975.

Gör om gör rätt, alltid rätt.

1. Dick "Big" Avedons instruktioner till sin retuschör Bob Bishop på en bild av Margot McKendry, 1961. Från Hall of Femmes: Ruth Ansel.

2. Omslag från 1968 med instruktioner på Världens Äldsta Tant, fast här aningen yngre då. Brittiska Nova gavs ut, ifall du sålt pengarna, tappat smöret och helt glömt, mellan 1965-1975. Jeremy Leslie på Magväskkulturbloggen visade för oss.

3. Christer Strömholm, Barcelona 1959. Från annons för Fotografiska Museets pågående utställning.

Trestegsraket.

Hastigt från Armanivisningen i Milano härom veckan till...

Ryuichi Sakamoto och David Bowie i Merry Christmas Mr Lawrence från 1983 till... 

...Mark Stewarts episka version av Sakamoto/Sylvians Forbidden Colours från 1987, producerad av Adrian Sherwood och framförd av Sugarhill Records husband, dvs Keith LeBlanc, Doug Wimbish och Skip McDonald, alltså killarna som även framförde bl a Rapper's Delight åtta år tidigare, men som här har hunnit bli "lite" mer abstrakta. Ja, det är bästa och vackraste låten och ljuden som någonsin gjorts. Originalversionen var så klart ledmotivet i ovan nämnda film.

Vi svimmar så mycket det bara går av alla tre "enheterna". Allt det bästa i hela världen någonsin i ett långt, långt rött snöre.

Hårlig är jorden!

Det här var ju just snyggt.
Väldigt snyggt.

Triss #3: Tre fjäderfän.

Här tycker vi att vi fick till en riktigt spännande bildkombination. Tema fjäder om ni undrar.
Först ser ni en sån där stor Ulf Lundell-pippi fotad av vi vet inte vem, men kanske Uffes morsa eller kanske nån kompis till han den där Rubus som tar såna där underbara berättande och gripande bilder på pippifåglar. Men vi vet inte som sagt och det spelar faktiskt ingen roll för pippin är precis på väg att landa rätt ner i fina kalufsen som ser ut som en fjäderbädd, en oerhört vacker och oväntad bild vi hittade på nån Tumblr.
Och vem står i värsta bambuträsket klädd i sin finaste fjäderoverall, om inte Kate-an, fotad av Terry "Jerry" Richardson för amerikanska Harper's Bazaars juninummer i år. Ja, jisses som det kan bli. Tre underbara jpgs från internet som skänker så mycket glädje.

Björk utklädd till korallrev när hon lekte att hon var ett Cocteau Twins-omslag.

Men här är en Björkbild (mitten) vi vill veta mer om.
Vad vi kan säga är att den är "fixad" av Warren du Preez och Nick Thornton Jones.
För Jalouse back in the day, alltså 2001.
I elva år har vi alltså lufsat omkring ovetandes om denna bild. Det är mycket man inte vet.
Fin som snus är den i alla fall.
Vi älskar när folk klär ut sig till korallrev.
Eller när det blir som om ett 23 Envelope-designat Cocteau Twins-omslag i själva verket är en människa.

Du har väl inte missat att titta på den entimmeslånga 23 Envelope-dokumentären från typ 1986 som ett gammalt troll lagt upp på "Tuben"? Om inte, ta på dig din allvarsammaste onepiece nu och kolla på "studs". Innehåller ytterst begränsat antal flatgarv, dock.

Triss #2: Samma, samma, samma.

Du vet så klart att din mamma jobbar här och hon sa till oss att dunka ihop en jpg med det snyggaste magasinomslag som någonsin gjorts, en bild på den snyggaste lilla presidentskan i hela världen (delvis utklädd till nyss nämnda omslag i randigt och prickigt och de enda behövliga färgerna) samt en logga för valfritt företag inom logistik.
Du vet att din mammas röst liksom mullrar och att man gör som hon säger.

Från hållet som inte är höger: Harper´s Bazaar från juni 1951 med foto av Dickelidong Avedon. Michelle (än en gång; those eyes, that mouth, those allt annat när dom läser och ler och ser att vi nästan stavat vårt namn rätt på kortet vi bifogat)  häromdan när hon öppnar paketet vi skickade till henne med våra härligaste dofter. Och slutligen, eller redan i mittenbilden såklart, Fed(up)Ex-loggan ritad av Lindon Leader back in 1994. 

Du behöver bara tre låtar just nu.

Och för enkelhetens skull är dom alla med samma artist, från samma album. Bättre än så här blir det inte, oavsett tid, plats, läggning och lön. Svindlande.
Som det bästa med Liaisons Dangerueses och Missy Elliott.
Tack.

Världens bästa låt nummer 1, Beez in the Trap, världens bästa låt nummer 2, HOV Lane och världens bästa låt nummer 3, I Am Your Leader, är så klart alla plockade från Nicki Minajs Pink Friday...Roman Reloaded.

Den bästa låten.

Ja, faktiskt börjar det kännas så.
Först alla hundra år som vi lyssnat på Suicides original och sen alla varv som Bruce Springsteens otippade och himmelska version hittat vägen in i våra elefantöron.
Och som om dessa två inte räckte gör nu Neneh Cherry den viktiga tredje versionen. Svindlande.
Tack.

Suicide visste hur man skulle göra, avdelningschefen kom på det och Neneh fattar precis. Dream Baby Dream som en aldrig sinande och imploderande trestegsdröm. Och i det här klippet skulle Alan Vega kunna vara den bortklippta Twin Peaks-karaktären.

Marcus Mårtenson #3:

Ska vi gå hemsida till dig eller hemsida till mig eller var och en hemsida till sitt?

Marcus Mårtenson #2:

Äntligen hemma-sida.

Super important message about Thursday the 12th:

Vernissage.
Marcus Mårtenson.
Angelika Knäpper Gallery.
Klockan 5 till 8.
Tegnérgatan 4 i Stockholm.

Best ever.

Homepage.