För oss som inte sa Java: Ava.

Skulle vara svårt att påstå att den här bilden inte ser väldigt 2013 ut. 42-åriga Ava Gardner med sin lover George C. Scott i Rom 1964, under filmandet av John Hustons The Bible: In the Beginning.

Saxat ut Vanity Fairs julinummer.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Mitt-i-veckan-häng på Sophiahemmet.

Vi tar det lugnt, vi tar en toy, vi tar en cigg, vi kollar på lite schyssta bilder, vi lyssnar på musik. Hela veckan, ingen anmälan. Kom som du är.

Valhallavägen 91, våning 6, sovrummet längst bort till höger, står 'Lorensbergsteatern' på dörren.

Hey Ladies: Miuccia Prada.

Fotad i Milano 2005 av Brigitte Lacombe. Från briljanta bjässeboken Lacombe Anima | Persona, utgiven av Steidl 2009.

Oriana Fallaci: A pen and a paper, a rullbandare, en intervju med Khadaffi, and a nice plate of fish

Se till att inte missa att köpa senaste numret av AnOther Magazine (funnits i din lokala "kiosk" ett bra tag nu så det finns ingen giltig ursäkt till att du inte redan "styrt upp" det hela). "Varför, varför", säger du med en sån där rätt irriterande, stressad röst. Jo, för att det innehåller åtta sidor Oriana Fallaci. Ni vet att vi gillar henne och ni vet att ni också gillar henne.
Hon var ju tyngre än allt.

Artikelns öppningsbild fick de lite enklare killarna här på kontoret att utan giltig anledning att tänka på Astrid Kirchherrs klassiska självporträtt. Dom ännu enklare kom att tänka på Nicole Kidman i rollen som Diane Arbus (i filmen Fur). Hmm... kvinna, kamera... Som sagt, enkla män på kontoret. Lätta att lura på pengar. Och att låna sockor av (som man aldrig lämnar tillbaka).

Aaah...r...mmm...ani.

Det är Milano, det är Armani och det är så klart Sonny "som du vill eller vau de inte de he du ville" Vandevelde med sin kamera på magen.

Joan som i Juliet som i Buck

Vi kan inte riktigt sätta tassen på vad det är, men nåt med den här bilden får oss uppenbarligen att placera den på internet.
Året är 1970, platsen är Hotel Danielli i Venedig och föreställer, i förgrunden, Joan Juliet Buck (född 1948). Hon var chefredaktör på franska Vogue mellan 1994–2001. Dessförinnan hade hon samma roll på brittiska Vogue, en tjänst hon tillträdde som 23-åring 1971. Några år tidigare hade hon blott nitton år gammal, börjat som bokkritiker på Glamour.
Och under alla år har hennes essäer synts i The New Yorker, The Los Angeles Times Book Review och Conde Naste Traveler.

Hennes föräldrar hade filmbolag med Peter O'Toole, vilket är anledningen till att man på bilden även ser O'Tooles svärmor och O'Tooles dotters nanny. Året är som sagt 1970, men skulle kunna vara vilket år som helst av de senaste hundra.
Och Joan ser ut som en bättre version av (redan braiga) Marion Cotillard.
This is why we like you.

Ja, vi snodde den av T-rödbloggen. Dom märkte ingenting.

"Baristan"

Nu börjar jag tröttna rejält på nya killen här på kontoret. Han säger att jobbet här är för honom bara ett stopp på vägen, att han egentligen ska bli "barista". Han pratar dagligen om att han rest mycket och att han älskar Italien och dess "kaffekultur". Därför står han upp när vi har fikarast. Han säger "så här gör man i Italien, nämligen; en snabb kaffe, sen iväg".
Ser jäkligt fjantigt ut, tycker jag.

Svart som hatten

Tjolaho, vilken fantastisk bild!
Samantha Casolari tog den och vi behöll den.

Från Emporio Armani-visningen på klädbytardagarna i vårt kära gamla Milano häromdagen. Än en gång ryckt från T-bloggen, hänsynslöst och klårfingrigt.

Une femme på filmfest

Ni missade så klart inte hur strålande fin och bedårande söt Madonna var i Venedig häromveckan. Vi var där och skulle få igång ett intresse för "film", men vi svimmade bara. Hela tiden. Om och om igen. Så tänkte vi, nä, nu ska få igång ett intresse för film, men just då stod Madonna där igen, precis lika strålande fin och bedårande söt som bara några sekunder tidigare, och då, ja, då svimmade vi. Igen.
Sen några dagar senare var det dags att simma hem till lilla Sverige igen, och då kändes det skönt att inte behöva ha några byxor på sig. Fast sockorna behöll vi på. För säkerhets skull.

Men i alla fall: hennes tjusiga Dolce & Gabbana-estetik rullar vidare uppenbarligent. Och det gör oss glada och vi säger "tack". "Tack, tack, tack".

Trädgårdsdags

Alltså, det är inte många modemagasin som kommer undan med att skriva "avant garde" versalt på omslaget. Sanningens antal är: noll.
Men om man kallar sig italienska Vogue, har ställt Stella "Neil" Tennant i en buske, gett henne en vintage sekatör och bett henne "röja upp lite" och sen låter Steven Meisel ta en fin bild på det hela med sin sladdlösa bärbara telefon, då banne mig har man gjort nåt så fantastiskt att man måste skriva avant garde med Akzidenz Grotesk versalt på omslaget!
Dessutom borde det vara straffavgift på att inte gå ut och handla/stjäla/långtidslåna numret ögonaböjoch spika upp "skiten" på väggen.
Och take a look på vad hon har på sig! Har vi sett nåt mer fantastiskt i år?
Nej, det har vi inte.

Som sagt, septembernumret av Vogue Italia.

Lace-kigt snyggt!

Ni får säga vad ni vill, men mer relevant eller bättre än så här blir det inte.
Inte just nu, inte sen, inte om jättelänge.

Foto av Richard Burbridge i aprilnumret av italienska Vogue. Saxat från Fashion Gone Rogue.

Bara 1 kan vara bäst åt gången

Och hon har så klart precis varit och tagit sig en ristretto på Corso Como i Milano. Vad hon ska göra med resten av dagen vet hon inte riktigt. Vi skulle kunna komma med förslag, för har man så mycket stil finns det alltid nåt skoj att hitta på.
Vi menar, blusen! Färgen på blusen! Kragen! Det där vad det nu är runt halsen! Skärpet! Dom vita slingorna i kalufsen! Etcetera, etcetera, etcetera!

In the midst of life we are in dept.


Från The Sartorialist. 

Det där behagliga disiga aprikosrosabeiga ljuset som vi älskar så!

Och Quinnan i det disiga aprikosrosabeiga ljuset, precis som vi vill att en Quinna i ett disigt aprikosrosabeige ljus ska vara.
Looking a bit like Marianne Faithfull. Det tycker vi också om.

Bild av Samantha Casolari från modespexveckan i Milano. Ni vet från vilka vi stulit den.

Multimedialistan 2010, plats 15: Vi pratar inte amerikanska, vi pratar allvar!

15. Yolanda Be Cool &DCUP: We No Speak Americano (Låt)

- Nu ska vi prata allvar.
- Det var på tiden.
- Verkligen.
- Men vart vill vi komma med det då?
- Svårt att säga. Det är väl en känsla.
- Såna är man ju full av.
- Vad?
- Känslor.
- Det får står för dig.

- Jag minns första gången jag glömde precis allt, det var till den här låten.
- Semester?
- Ingen större skillnad på jobb och semester, men, ja, det var på "semestern".
- Vad glömde du?
- Dig, din mamma, din pappa, min nycklar, mina byxor, alla hästar i hela världen, högerregeln, vad jag skulle handla på Konsum, vilken hatt jag skulle bära, vilk...
- Den roliga med klappklapp-händer.
- Jo, det kom jag på sen, men allt annat hade jag glömt. Och framförallt hade jag glömt skjorta, byxor och skor.
- Men inte sockorna.
- Inte sockorna. Och jag hade väldigt roligt.
- Vad gjorde du?
- Det minns jag inte riktigt.
- Men dom du var med minns kanske?
- Jag var helt själv. Hela semestern. Var hemma hela tiden. Ja, när jag inte var på Konsum och glömde vad jag skulle handla. Och jag var naken. Minus sockorna då. Och klappklappkepsen.

- Den är väldigt bra.
- Den är riktigt attans bra.
- Man kommer ihåg den.
- Verkligen.
- Helt klart.
- Vad sjunger dom om?
- Jag vet inte.
- Men det är nog självupplevt.
- Brukar vara det.

- Ska vi göra nåt?
- Helst inte.
- Okej.
- Den är lite rolig också.
- Tycker du?
- Ja, det är nåt med att dom spelar sådana där rolig saxofoner.
- Jo, det är lite kul.
- Och den känns lite som kusinen från landet till när Italoboyz lajade runt med John "Janne" Coltranes Bahia.
- Just det, den hade vi ju på vår milsvida längre lista för två sedan!
- Men framförallt, och nu pratar vi allvar, så är ju detta en fantastisk poplåt.
- Det är det verkligen.
- Egentligen tänkte vi att det var årets absolut bästa händelse.
- Vi tänkte att bättre än så här blir det inte.
- Det gör det inte.
- Så man får tolka det här precis hur man vill.
- Alla tänker, konstigt att vinnaren stavas "nummer 15".
- Ibland är det så.
- Allt är inte vad det ser ut att vara.
- Som du, du ser ju välklädd ut.
- Men det är jag inte.
- Nä, för du är spritt språngandes naken.
- Men väldigt, väldigt hårig.
- Och sockorna är på.
- Sockorna är på.
- Fram med saxofonen nu, nu kör vi.
- Nu snackar vi allvar.

Multimedialistan 2010, plats 16: Caruso!

16. Caruso (Tenor)

Skit i brallan. Oj, förlåt! Men Neapelfödda Caruso (1873-1921) har ju den sorgsnaste rösten i världen! Någonsin. Vi har missat det. Eller rättare sagt: vi har missat Caruso helt och hållet. Men nån gång ska man börja, så vi börjar nu.

Och vi gråter som små luder.

2010 går till historien som året då vi upptäckte Caruso. Eller vi blev serverade Caruso av en långa vacker man vi träffar på kvällarna. Han serverade oss Caruso tills vi var mätta. Det tog femton minuter-en kvart ungefär. Ibland gick det snabbare och ibland ville vi bara ha mer, mer, mer! 

Innan var Caruso bara ett namn i en fin Everything But The Girl-låt. Nu är han sjungande italienskt kött. 

Det finns helt enkelt inget bättre att lyssna på än hans knastriga röst till en flygel som låter som Tom Waits spruckna leksakspiano.

Hade han varit född på annan plats, annan tid hade han sjungit I'm So lonesome I Could Cry (vilken Elvis definierade som "the saddest song I've ever heard").

Vi återkommer i ämnet när vi köpt Caruso-boxen som föreställer Neapel i skala 1:1 och innhåller inte mindre än 200.000 compact disc-skivor! Och i den första limiterade upplagan medföljer dessutom 50 valfria kebabpizzor! När vi ätit klart, då återkommer vi med låttipsen.

Så, vi lägger ner allt nu, och flyttar till en kaffebar intill nån fungerande återvinningsstation i Neapel där plast ligger i behållaren för plast och metall i behållaren för metall och färgat glas i behållaren för färgat glas och ofärgat glas ligger i behållaren för ofärgat glas och kebabpizzor i behållaren för kebabpizzor. 

Vi ska klunka espresso hela dagarna, röka starka cigg och lyssna på Caruso. Hela 2011.

Sen går vi till en magdoktor.

Den italienska annonsmarknaden #5

Media summer(y) #4

Väderkvarn. Snygg illustratorkille. "Riktiga" kläder. Eu-adress. Rodrigo. Pay-off: "mannen, myten". Alla rätt. Italienarna kan. När dom lägger den väderkvarnen till.

Den italienska annonsmarknaden (#4)

Media summer(y) #3

Ni kanske minns förra årets stickprov från den italienska annonsmarknaden (ettan och tvåan och trean). Bara för att vi inte kunnat med att prata om det sedan dess, innebär det inte att italienarna inte har producerat fler stämningsfulla annonser.

För det har dom.

Som den här till exempel, där kotten och den inzoomade, lite oskarpa lövhögen får göra det tunga jobbet. Inte så mycket frågor på det, egentligen.

"Tallia" har gissningsvis rätt mycket med Tallinn att göra.

Nån riktig fotomodell fick dom inte tag på heller, men dom hittade i alla fall en trevlig kille med en fint leende som hade en kavaj, ett par fina byxor och handen i fickan.

Hugget som stucket ur juli/augustinumret av L'uomo Vogue.

Det kommer en Madonnahöst och den är väldigt fint klädd!

Gossarna Dolce och Gabbana har tagit ut komptid och tillsammans med Steven Klein fixat lite nya fina bilder på Madonna "Madonna" Madonna. Är vi glada? Ja, vi är glada! Och Madonna är gladast av oss alla för hon hittade, förutom en liten bebis och en hel härlig liten italiensk familj, även en fin gosse som passade hennes kläder, hennes hy, hennes tanke. Madonnamys som får oss att känna kom, höst kom eller ta oss till Italien, till Italien, till Italien nu.

Nyopererade!

Nu är jag och nya söta killen på kontoret hemkomna från härliga Italien där vi har opererat ihop oss!

Vi insåg att vi jobbade så fruktansvärt bra och tajt ihop och att vi alltid, ja alltid har kul tillsammans och alltid har nära till ett förlösande skratt, att det kändes lika bra att operera ihop oss.

Och nu har vi alltså gjort det.

Vad som också gjorde att operationen (eller "sammanslagningen" som vi kallar det "internt") kändes logisk och självklar, var att vi båda älskar våra randiga skjortor och bär dom var dag (tills dom med anledning av "lust" åker av).

Vi skämtar om och gläds åt att vi nu har två magar att fylla med diverse buffémat. Matintresset är, som ni förstår, stort. Han matar mig, jag matar honom.

Det enda tråkiga med operationen är att nu blir jag passagerare och han chaufför, förutom då vi på långhelger bilar i Wales och besöker gruvarbetarsonen Tom Jones födelseby, Treforest.