Idag var en riktig kanondag på kontoret, även om det först inte såg ut att bli det!
När jag gick upp i morse var det grått och regnigt och jag kände mig deppig. Åt ingen riktig frukost, värmde gårdagkvällens kaffe i mikron och lunkade sen till kontoret.
Väl där insåg jag att någon tömt min dator på allt. Gjorde väl inte så mycket, fanns mest lite lågupplösta bilder och så på den. Det som retade mig mest var att länken till Arlas receptsida försvann och jag kan inte komma på vilken adressen är. Det fanns mycket bra mattips där.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag efter det kände mig sporrad att börja blogga. Funderade mest på att lunka hem och gå och lägga mig igen.
Men då bankade det på dörren. Blev först lite rädd, för den som bankade, bankade så hårt. Sen tänkte jag att det nog inte var till mig, men ingen annan gjorde gjorde antydan till att gå och öppna, så jag lunkade mot dörren och öppnade.
När jag öppnar gastar en glansig, färgglad man i en megafon och liksom galensjunger mitt namn och frågar om det är jag. Jag blir först givetvis stum, men efter ett tag får jag fram att ja, det är jag.
Då hör jag ett muller som stegrar och så ser jag 30, 40, 50, ja säkert hundra trumslagare som trummar så deras ögon ser liksom galna ut. Och plötsligt reser sig, eller stegrar den vackraste häst jag någonsin sett! Den glansiga mannen med megafonen galensjunger att hästen är min, att jag får göra vad jag vill med den, bara jag är snäll mot den och att jag aldrig, aldrig, aldrig får står still med den, utan måste lova att bara rusa, rusa, rusa!
Sen ser jag flera hundra drillflickor som ler och skrattar och sprattlar med benen, men deras ögon är liksom galna och dom dansar inte riktigt i takt till ljudet av trummorna som dom galenögda trumslagarna trummar fram.
Den glansiga mannen galenskriker "du är en vinnare!" och slår på mitt huvud med en vacker, hård pinne. Jag känner en underbar känsla rusa genom kroppen, som superstarkt kaffe. Så jag springer in och panikletar efter några öl i kylen för jag känner att allt känns bra och då vill jag vara full, riktigt full. Jag dricker tre öl i rasande fat och jag inser att jag dragit in även hästen i köket och uppe på hästen sitter fortfarande den glansiga mannen och han skriker oupphörligen i megafonen, men jag hör inte vad han skriker, för nu börjar jag bli väldigt berusad och jag tror även den glansiga mannen är berusad, för han skriker baklänges och stirrar på mig med sina galenögon.
Nu ser jag dessutom att drillflickorna är vackra män och att dom nu rör sig i takt till trummorna. Alla mina arbetskamrater applåderar och tjoar och skrattar och skriker "du är kung, du är kung"! Den galenögda mannen med den hårda och vackra pinnen skrattar och hans ögon snurrar runt och liksom brinner. jag tittar djupt in i dom och blir nog otroligt kär. Men just då, när ögonen svider, och hjärtat det brinner, så får jag en gayshock! Kan inte förklara, vill inte förklara, men jag vet att det är en gayshock, för allt stannar av och jag gråter. Gråtandet vill inte sluta för det var den underbaraste arbetsdagen någonsin och allt gick så bra, alla jublade och tyckte om mig. Fast jag inte hade gjort ett dyft! Inte nånting! Bara druckit gammalt kaffe på morgonen och sen kommen till jobbet visade det sig att jag hade vunnit en häst med extra allt!
Och mitt i allt blev jag så arg på den här kusen, den här jävla hästen som fick mig att tro att allt skulle bli bra! Jag hatar djur, natur, bilar, hus och människor.
Och att jag aldrig kommer hitta till den Arlasidan med massa bra matrecept.
