Det började med att vi tappade nycklarna till kontoret.
Och sen bara fortsatte det.
Vi tappade byxorna (inte dom korta, inte dom långa, utan dom mittemellan). Vi tappade den fina slipsen (med den magiska kraften). Vi tappade tygväskan full med "fillingar" (i princip rena). Vi tappade verktygslådan på bägge fötterna (skorna hade vi tappat strax innan men sockorna hade vi fortfarande på oss).
Men nu har vi funnit det mesta igen (men tappat sockorna). Dock: vissa grundläggande grejer återstår att få grepp om. Fast tror vi börjar få kläm på det.
Självklart skulle den transperenta blusen följas upp av den transperenta brallan, fast här känner vi "rätt" så begränsad entusiasm. Inte ens tanken var god.
Vilken rackare han var förr i tiden, va?! Lite naket, lite sladd, lite beach, lite synthesizer-hits. Och till råga på allt, en gång i tiden gift med Charlotte Rampling (något vi glömmer gång på gång).
Fast, varför slängde vi in den här skiten här och nu? Vi har faktiskt inte en aning.
Men härmed har vi redan idag satt igång morgondagens bild-tema: Kjell.
Jean-Michels första samlingsskiva. Året var och förblir 1983.
Någon håller på och lägger upp Lars "Lasse" Noréns dagbok som tweets.
Ja.
Eller hur?
Så här roligt har vi inte haft sen vi senast var på ICA Baronen.
29 mars: "Det var varmt idag. Jag hade skinnjackan på mig."
22 mars: "Gick och la mig."
25 februari: "Nu ska jag laga mat."
24 januari: "Gick till Saturnus. Köpte en gigantisk kardemummabulle."
Om du råkar hamna i London en gång till (senast 13 maj) så ska du så klart titta på David Shrigleys mycket tänkvärda utställning Brain Activity på Hayward Gallery vid Southbank Centre. Då kan du somna till hans variant av Warhols Sleep, t ex. Eller känna obehag av det väldigt långa fingret som pekar. Eller dö av skräck när den huvudlösa trummisen sätter igång och spelar. Eller inse att den där sköna grupptillhörigheten är kanske inte värd vad den faktiskt kostar. Eller du kan ställa dig frågan: Hur mycket träd går egentligen åt för att få fram så här mycket papper att rita och skriva på?
Eller du kan med med torr fnasig hy konstatera: Konsthistorien, den slutar aldrig.
Okej, nu får jag verkligen se till att inte klanta till det på den här intervjun också. Låt se... håret ser bra ut, CV:n har jag i fickan, luvtröjan med Ola Salo-tryck är hel och ren, andedräkten bra. Ja, då ska det väl bara vara att köra då. Snälla, snälla, låt det gå vägen!
Tänk om jag hade haft en jättejättestor en! Då hade jag inte behövt sitta och hänga på det här sablans kontoret hela dagarna, utan hade istället fått spela in film hela dagarna. Vad annorlunda allt hade varit.
Så jäkla tråkigt, men så här blir det nästan alltid.
Min "tjej" skulle ta en fin bild på mig med min nya häst. Vi tänkte att det kan bli en fin bild som man kan ge bort i julklapp. Då kommer dom här fyra främmande männen och ställer sig, i mitt tycke, ganska dumt till.
Sen går min fru iväg med dom och är tillbaka många timmar senare och säger att hon är jättetrött och bara vill gå och lägga sig och sova direkt.
Sen så lägger hon alltid till på slutet: "un point c'est tout!".
Och till råga på allt så är hästen sur på mig för att jag inte sa ifrån.
Vi har teatern att tacka för så oerhört mycket, men framför allt för att den vågar ta sig an allt det där som vi andra inte vågar, ämnena vi skyr av rädsla och feghet. Teatern är inte rädd för det groteska, det fula, det skamliga. Så vi tackar teatern för allt den inte ryggar tillbaks inför och hyllar den genom att byta namn till Teaterfoto.
Vi börjar med denna härliga bild som vi hittade i helgens DN. Ett vågat, groteskt och uppfriskande teaterfoto (från föreställningen Huset vid flon på Stadsteatern)! Så där skulle vi andra aldrig våga göra: "ränna" runt med uppdragen kjol, visa strumbyxorna och vara "galna".
Vi vill, men vi vågar inte.
Tack, teatern, "du" är helt suverän!
Vi har länge misstänkt att nya killen här på kontoret sitter och surfar lite "förbjudet" på arbetstid. Därför hade vi idag, utan att han visste om det, kopplat in tv:n som står bakom honom, mot hans dator.
Och vi fick se grejer, om man säger så! Och flera av killarna på bilderna känner jag dessutom.
Vi har pratat om det här nu på kontoret och jag har kommit fram till att vi "skiter" i det där med twitter. Det är för nytt, för snabbt och för få ord.
Istället ska jag alldeles strax gå ner och meddela alla de andra här på kontoret att vi från och med imorgon istället helt kommer att gå över till att bikramblogga!
Bikramblogging är en form av helt vanlig blogging men består av massa så kallade "asanas", alltså kroppsrörelser, som idag ser likadana ut som de gjorde för flera tusen år sedan när man stenbloggade! Helt otroligt, faktiskt!
Det speciella är urvalet av rörelserna tillsammans med sammansättningen, en enorm värme och luftfuktighet i lokalen.
För att få till rätta värmen i våra lokaler, har vi numera dubbla elleverantörer!
Bikramblogging är utformad för att värma upp och stretcha muskler, leder eller faktiskt vad som helst, i en viss ordning för att få bästa effekt med dina inlägg.
Bikramblogging förebygger, underhåller och rehabiliterar även, i förlängningen, din och andras hälsa. Det tycker vi är schysst.
Vad som gör bikramblogging unikt i jämförelse med vanlig blogging, är att denna serie av "out-of-the-blue"-inlägg, görs under 90 minuter i ett uppvärmt rum (48-60 grader). Värmen främjar bl a kroppens rörlighet, avgiftning samt stretching och påverkar framförallt inläggets karaktär. Det blir rätt "flummigt", fast på ett "positivt" sätt.
Bikramblogging är rigoröst, men varje stavelse i varje inlägg är utformad för att på ett "fräscht" sätt förlänga och liksom "öppna upp" blogginlägget, som en förberedelse inför nästkommande blogginlägg.
Denna serie av blogginlägg förflyttar dessutom "sköna" och postiva ordsammansättningar till hela "nätet", till alla världens organisationer och företag. Detta för att återställa "nätets" balans och för att få alla system att fungera så som dom ska "funka".
Bikramblogging kombinerar koncentration, "spattighet", tålamod, rastlöshet, beslutsamhet, obeslutsamhet, flum, sex och självbehärskning vilket resulterar i en ökad "positiv" mental oklarhet samt i vissa fall ökad "positiv" stress.
Andra effekter av regelbunden bikramblogging är bl a "positiv" yrsel, "positivt" illamående, "positiv" ångest, "positiv" olust, "positiv" kollaps och "positiv" negativitet.
Alla människor kan bikramblogga (tror jag). Ung som gammal, sjuk som frisk, mjuk som stel, stark som svag och nybörjare som avancerad.
Alla bikrambloggar så klart utifrån egen förmåga, men tillsammans på ett och samma kontor. För att få ut det mesta möjliga av sin bikramblogging handlar det inte om hur ”perfekt” man kan blogga, utan det handlar om att utifrån sin förmåga göra det bästa man kan och helst ska man vara allra bäst.
15. Yolanda Be Cool &DCUP:We No Speak Americano (Låt)
- Nu ska vi prata allvar.
- Det var på tiden.
- Verkligen.
- Men vart vill vi komma med det då?
- Svårt att säga. Det är väl en känsla.
- Såna är man ju full av.
- Vad?
- Känslor.
- Det får står för dig.
- Jag minns första gången jag glömde precis allt, det var till den här låten.
- Semester?
- Ingen större skillnad på jobb och semester, men, ja, det var på "semestern".
- Vad glömde du?
- Dig, din mamma, din pappa, min nycklar, mina byxor, alla hästar i hela världen, högerregeln, vad jag skulle handla på Konsum, vilken hatt jag skulle bära, vilk...
- Den roliga med klappklapp-händer.
- Jo, det kom jag på sen, men allt annat hade jag glömt. Och framförallt hade jag glömt skjorta, byxor och skor.
- Men inte sockorna.
- Inte sockorna. Och jag hade väldigt roligt.
- Vad gjorde du?
- Det minns jag inte riktigt.
- Men dom du var med minns kanske?
- Jag var helt själv. Hela semestern. Var hemma hela tiden. Ja, när jag inte var på Konsum och glömde vad jag skulle handla. Och jag var naken. Minus sockorna då. Och klappklappkepsen.
- Den är väldigt bra.
- Den är riktigt attans bra.
- Man kommer ihåg den.
- Verkligen.
- Helt klart.
- Vad sjunger dom om?
- Jag vet inte.
- Men det är nog självupplevt.
- Brukar vara det.
- Ska vi göra nåt?
- Helst inte.
- Okej.
- Den är lite rolig också.
- Tycker du?
- Ja, det är nåt med att dom spelar sådana där rolig saxofoner.
- Jo, det är lite kul.
- Och den känns lite som kusinen från landet till när Italoboyz lajade runt med John "Janne" Coltranes Bahia.
- Just det, den hade vi ju på vår milsvida längre lista för två sedan!
- Men framförallt, och nu pratar vi allvar, så är ju detta en fantastisk poplåt.
- Det är det verkligen.
- Egentligen tänkte vi att det var årets absolut bästa händelse.
- Vi tänkte att bättre än så här blir det inte.
- Det gör det inte.
- Så man får tolka det här precis hur man vill.
- Alla tänker, konstigt att vinnaren stavas "nummer 15".
- Ibland är det så.
- Allt är inte vad det ser ut att vara.
- Som du, du ser ju välklädd ut.
- Men det är jag inte.
- Nä, för du är spritt språngandes naken.
- Men väldigt, väldigt hårig.
- Och sockorna är på.
- Sockorna är på.
- Fram med saxofonen nu, nu kör vi.
- Nu snackar vi allvar.
Vi försöker att låta bli, men vi kan inte låta bli att lyssna på James Blunts nya låt These Are The Words igen och igen, igen och igen.
och vi gråter som små "bitchar".
Det var så här vi tänkte att det skulle kännas att lyssna på nya Bryan Ferry-skivan, men den är ju tyvärr en ren katastrof.
Så: så här ska det låta.
Så här ska man få gråta som en liten "bitch".
Alla låtar som handlar om att man dansar gråtandes på ett stort dansgolv, är våra allra bästa låtar.
Sen kan du för skojs skull lyssna på hans Stay The Night och inse att hela inledande instrumentala partiet är kapat rakt av från Håkans Kom Igen Lena. Som att försöka äta upp någon annans äpple. Både gott och lite farligt.
Det är "sköna" tider när programledaren för SVT:s Korrespondenterna kommer in så här i bild.
"Lite konstigt ser det väl ut?", tycker några av oss. "Ser jätteskönt ut", tycker vissa andra.
Det var på den tiden när man inte snörade sina skor själv, utan hade en slav som hjälpte en med det.
Detta är verkligen vår allra, allra mest superälskade Dieter Rams-artikel! Vi lovar, promise, promise!
Har man så här välformulerade magasinsrubriker och fina spreads av Neville Brody, ja, då känns det ju skönt både här och där fast man bara ha strumpor av enklare sort och inget annat på sig!
Sluskat ur femte numret av brittiska Arena, som damp ner en sån där, du vet, mulen höstdag när man känner sig lite sexig och "free". Och året när det kändes så var 1987.
Nya killen här på kontoret kom tillbaka från sin semesterlånghelg i Frankfurt och bar på flitens lampa! Ja, och kameran också, så klart. För han har plåtat hela gänget här på kontoret de senaste månaderna och har nu plockat ut de finaste bilderna till vår årliga kalender, Stock 2011. Temat för årets kalender är "samtal" och det tycker vi han har fångat fint i kalenderns samtliga "verk".
Samtal kan ju vara så mycket. Det kan ju till och med vara frånvaron av samtal! Att säga nej till samtal är ju i högsta grad ett slags samtal.
Att ta på sig en cowboyhatt är ett slags inbjudan till dialog och att lägga sig lättklädd tillsammans med en fin kille i gräset och samtala är ju i mångt och mycket att... eh... prata med en snygg lättklädd kille i gräset. Samtal helt enkelt.
Kalendern består av månaderna januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. Till december hittades ingen lämplig bild, då alla var så pass lättklädda och det rimmar inte så väl med vädret i december.
Dessutom heter "september" "oktober", men då dom två månaderna är relativt lika varandra, ska det inte vålla några större bekymmer. Om du får problem med det så går det bra att ringa oss, så ska vi se om vi kan lösa det. Vi skulle kunna kolla i nån korrekt kalender som nån här på kontoret kanske har. Men som sagt, det ska nog inte bli några problem.
Tyvärr kom inte min bild med. Han sa flera gånger under fototillfället att "oj, vad du är... vad du har mycket på dig, ska du ha på dig allt det där på bilderna?", men jag förstod inte vad han menade för jag var ju spritt språngandes naken.
Men han ringde faktiskt igår och sa att bilden nog kan komma med nästa år för då är det skottår och då finns det ju lite mer plats. Det tyckte jag var snällt.
Denne man har fascinerat mig under cirka ett års tid. Hans förmåga att "gestalta" sina rollkaraktärer är mycket, mycket, mycket kraftfull och trovärdig.
Han har även en angenäm andedräkt och en starkt karismatisk olivoja "hemmavid". Den är bra på kroppen när det "ömmar". Han har överhuvudtaget ett stort antal spännande kryddor hemmavid som tyder på en lust för resandet runtom i världen. Kanske Indien, kanske nån helt annanstans.
Han har en personlighet som gör att man liksom dras/sugs in, reagerar eller berörs väldigt, väldigt starkt av den karaktär han tar sig an, t ex nån som tittar på tv fast han är trött, eller nån som sitter i soffan och läser tidningen fast han är ganska trött, eller nån som pratar i sin sladdlösa telefon fast han inte vill.
Rolf Lassgård - en skådespelare medverkar även i en film som jag köpte av en person som jobbar på Rädda Barnen. Jag kommer inte ihåg vad filmen heter och jag har inte hunnit att se den ännu. Men det ska bli ett sant nöje den dagen jag hinner göra det.
Några saker som jag tycker gör Rolf Lassgård - en skådespelare unik är:
Ögon, öra, näsa, hals, njure och "fossingarna".
Flera gånger när jag tittat på filmer med Rolf Lassgård har skrattet fastnat i halsen. Varför vet jag inte. Kanske är det för att han känns som en lägenhet. Eller för att han är man. Som går upp på morgonen och sover på natten.
