Hon ligger som en mozzarella.
Italien alltså.
Trancherad och "etagerad". Bländande vit av solens obönhörliga strålar, som av laser.
Du vet som i en cd-spelare. Laser, alltså.
There must be some way out of HER sa pizzabagaren på turistfällan till sin chef. Men nån sån finns inte, nån way out of her. Utan D-license är du stuck here. Iallafall i femton dar. Sen iväg.
Finns du redo då med två glas?
Just nu regnar det i Toscana, men det är glömt om några timmar när sanden letar sig in under jeansskjortan, in under ögonlocket (som kvinnan jag älskar kysst tusen gånger om) och slutligen djupt in i psyket. Och sist in under förförhuden.
Alltid in i brallan.
Flickorna här fladdrar förbi som fjärilar höga på Sambuca. Men de äldre, de som fostrat fem söner och fem döttrar och matat mannen med al dente-skruvmakaroner har blickar som du forever bär i din reklamplånbok.
Om vi låter minnet röra sig tre dar tillbaka var jag nådig under en gelateriadrottning, en dag tillbaka skakad av en slaktarmästarinna med blick skarp som shogunsvärd. Hennes vita t-shirt var som ett andra hudlager.
Och mitt i allt ett leende som du skulle vilja prenumerera på.
Let´s pretend...
Salami comes and salami goes.
Sluta tänka, börja leva!
Mitt skägg är vitt.
Korna ger ingen mjölk.
Jag har mjölk i skägget.
Kanske yoghurt. Jag vet inte.
Tionde dagen vaknade med fuktpärlor på pannan och saharas sand i munnen. Kvällen innan bjöd på alldeles för mycket prosecco som jag drack under en benvit måne med min bella.
Ja vi dansade in the moonlight.
Du skulle se henne här, hemma i sitt tomaternas rike!
jag borde inte säga det, men hennes hy är som prosciutto. Kött, alltså.
Men jag kallar henne banan.
Lättare att komma ihåg.
Glömde bort mig. Var var jag, var är jag? Irrade mig in i kärleken, min egna lilla kärlek.
Just, det var morgon, baksmälla. Såklart delvis ens egna högdragna, lågmälda fel men också orsakat av tio dagar med alldeles för mycket "grazie", "bene", "caffé doppio", "Aqua Frizzante", "bellissimo", "prego", "scusi", ja du vet, italienska ord. Såna mängder av italienska ord att man börjar sakna ett kallt, cyniskt och högdraget Stockholm.
Ge mig ett ensamt bord på Riche snabbast möjligast, per favore.
Lätta frågor, klara svar:
- Vart är du på väg?
- Riche.
Svåra frågor, oundvikliga svar:
- Vart är du på väg?
- Ut i evigheten, via din andrahandslägenhet.
Sen tystnad. Såklart.
Sen nån som pratar tjingtjong.
Min lilla lista från en bar i Toscana:
1. Bossen
2. Bob Dylan
3. Tom Petty
Det bästa som finns. Oavsett kön, plats, religion och tid.
Italien gör mig inte klokare, bara märkbart vinglig på vin. And I like it.
Men rock'n'roll kan dom inte, italienarna.
Känner mig grumlig. Salvia i drinken.
Sitter på bänk av...trä. Du vet att jag inte kan vara mer precis, du vet att jag inte kan naturen. Träd hit, träd dit, ser ingen skillnad. Perfekt i bok, enerverande att ha next door.
Oj, nu är jag rejält på sniskan.
Full, alltså.
Man ska väl sluta då.
Skriva, alltså.
Saknar dig och snart hos dig.
Fysiskt eller via sms (eller internet).
Puss baby bye bye. Italy misses you.
Hon dansar som fan. Landet alltså.
Italien alltså.
///Uffe
