Buffalo gal.

"Madonna was a big Buffalo fan and was seen jogging in Hyde Park sporting a Buffalo T-shirt. There were only 20 of these T-shirts made and to this day I still don’t know how she got hold of it. I think she must have literally got it off the back of Nick Kamen! She produced a hit song for him, and they surely spent some late nights in the studio together."

Sagt av fotografen Jamie Morgan, mannen som stod bakom hela den fotografiska delen av Buffalo-grejen i London på åttiotalet.
Skulle vi summera ner meningen med vårt liv så här långt i tio punkter så skulle The Face+Arena+Buffalo+London+Neville Brody+Ray Petri+Jamie Morgan vara en av dom.

Bild högerklickad från CR Fashion Book. 
Jamie hälsar att han finns hemma hela dan ifall du känner för att droppa förbi. Möjligen försvinner han ner i tvättstugan en kort sväng, men då är det bara att vänta så kommer han strax. Under tiden kan du läsa intervjun hos CR-folket.

There´s a new älskvärd grön magasinsframsida in Town.

Rajrajraj, vad fint det här var då! Får oss att må väldigt, väldigt bra och att känna att jisses, visst har det gjorts massa fina magasinsomslag i år?! Och det är ju det som är något värt i livet när man sen ligger där i sina slutkrämpor, att man i alla fall fick uppleva en hel del tjusiga magasinsomslag.

Grönt är skönt och när vi säger det så minns och tänker vi även på ett annat gammalt älsklingsomslag.
och självklart känns det gammal, gammal stilig Harper's Bazaar.
Men framförallt känns det, som sagt, väldigt, väldigt bra.
Katalogomslagstråkigt kanske du säger.
Gör det bättre själv då, säger vi.

Och du vet väl att vi gillar det mesta med en damfot och en damsko på?
Det finaste som någonsin gjorts är gjort med just dom beståndsdelarna.

Dessutom visar Towntrollen på sin worldwideweb några finfina uppslag.

Andra splitternya numret av nya Londonmagasinet Town. Attans snygg logga har dom också.

Punkjunk + West Side Story

Det kom ett punktips på Stefania Malmstens twitter, utställningen Someday All The Adults Will Die: Punk Graphics 1978-1984 på Hayward Gallery i Löndön. Marinerad och kurerad av Johan Kugelberg och Jon Savage. Kul, kul (eller kuk, kuk som det ju heter på punkspråk).
En bra anledning att ta sig till London är ju alltid bra. Pågår 13 september – 4 november.

Utställningen fick oss givetvis att kolla upp boken (Punk: An Aesthetic, utgiven på Rizzola) som tydligen är utgångspunkten för utställningen. Tyvärr har den det fulaste omslaget sedan de ratade skisserna till världens första bok. Och till råga på allt har man inkluderat verk av Banksy. Nej, nej, tack.
Fast vi har säkert fel, vi har ju inte hållit boken med våra egna slemmiga händer. Gissningsvis fantastiskt material inside.

Istället får vi så länge ligga och tänka på, känna på och prata med den mest fantastiska boken vi kan komma på just nu för att vi sent om side fick nys om den, den över ett år gamla West Side Rendevouz med Katsu Naitos bilder på transsexuella och -vestiter som under tidigt nittiotal hängde i Meatpacking District i New York, innan området blev nåt annat.
Porträtten är fantastiska. Och omslagsbilden är ju... ja, fantastisk plusplus.
Good job, nicely done.
Köp den illa kvickt.

Och orkar du inte läsa igenom den länkade listan med  Kugelbergs-100-favvo-DIY-singlar så kan du iallafall unna dig att lyssna på skumma och otippade Dag Vag-låten (!) Dimma. Tjena, tjena, natti, natti.

Helt slut i Tyrolen

Om du råkar hamna i London en gång till (senast 13 maj) så ska du så klart titta på David Shrigleys mycket tänkvärda utställning Brain Activity på Hayward Gallery vid Southbank Centre. Då kan du somna till hans variant av Warhols Sleep, t ex. Eller känna obehag av det väldigt långa fingret som pekar. Eller dö av skräck när den huvudlösa trummisen sätter igång och spelar. Eller inse att den där sköna grupptillhörigheten är kanske inte värd vad den faktiskt kostar. Eller du kan ställa dig frågan: Hur mycket träd går egentligen åt för att få fram så här mycket papper att rita och skriva på?
Eller du kan med med torr fnasig hy konstatera: Konsthistorien, den slutar aldrig.

Jättetrött i Tyrolen

Om du råkar hamna i London innan den 28 april så ska du ta på dig sockorna och promenera till Art Sensus och titta på den stora, strålande och kulturarviga Eve Arnold-utställningen som dom har hängt på sina vita, hela och rena väggar.
Om du ser till att göra det, så kan du t ex ställa dig framför hennes bild på en vilande och socklös Marilyn (den mest lockande bilden som någonsin "knäppts") och svimma, resa dig upp, svimma igen, resa dig upp, svimma igen, osv. Peka på det i bilden som inte är det finaste och mest lockande i hela världen. Rätt svårt.

Ja, gud, vad skönt det är att ligga och dra sig, asså.

Eve Arnold gick bort i januari, bara tre månader från att fylla hundra.

Vi vet inte riktigt vad det är vi ser, men vi gillar det

Plastdunken, vad är det för nåt? Och ståendes på plastdunken, är det en pumptermos? Nog för att vi har väldigt, väldigt, väldigt svårt för människor som har med sina termosmuggar när dom är på väg till jobbet var morgon, men detta är så mycket bär-kaffe att vi på studs vill "make love to that woman".
Och håret! Och röda renkappan! Och inte-så-standard-klänningen! Och ja, visst är det ännu en enormt lockande bild bakifrån!

Lille Scott fixade bilden. Än en gång tog och behöll vi den.

Vivienne Westwood!

Vi justerar åldergränsen för Quinnor här på bloggen nu: Från 50+ till cirka 70.

Vad är väl bättre då än att öppna med Vivianne Westwood?! 70 år i april och ser mer knäckande fantastisk ut än de flesta män, quinnor, barn, djur, varelser på planeten jorden.

Bild av Haifa Wøhlers Olsen för T Magazines blogg. Från pågående modeveckan i London.

Varför man vill att dagstidningen ska bestå av minst sex delar

The Guardian från en helg i december i fjol.

Rihanna rama London

När hela gänget var i London idag och massa andra dar och skämde ut sig utan pengar, utan kläder, utan skor, utan mamma och pappa, så såg vi Rihanna lunka ut från sin bil på väg till Top Shop (!) och två timmars handlande/köande.

Och det enda som är sant är det bästa av allt: ingen har sett mer fantastiskt cool och snygg ut i år än Rihanna just denna dag, i denna stuss, i detta totala mörker.

Och om ni klickar på bilden och tar en titt nere till höger, så ser ni ett par boot cut jeans, och ni förstår att vi skonat er (men alltså inte helt och hållet).

Multimedialistan 2009! Plats 16: Neville Brody gör Arena Homme+!

Om vi skulle drista oss till att säga till folk att leva med endast en ynka bok med bilder och lättfattliga och tydliga texter, så skulle vi troligen säga att den boken skulle vara, om inte Bibeln, så The Graphic Language of Neville Brody, utgiven av Thames & Hudson 1988.

Om vi har det som "kick-off" i detta inlägg, så förstår ni att vi blir "ganska" glada över att Neville Brody för en kort stund, tyvärr ett endaste nummer, återvänder till tidningsvärlden.

Det han gjorde i The Face och Arena (och i ytterligare ett antal tidningar och med en uppsjö skivomslag) ligger i den säck vi har med det som vi tycker är allra finast, allra mest betydande och allra mest omistligaste. Ja, det har allt, allt utom quinns då, för exponera quinns har inte riktigt varit hans påse.

Det är klart den innehållsmässigt blickar tillbaks, det är klart det känns tryggt. Men visuellt står den stadigt och säkert här och nu.

Detta är tidningen och numret som fått oss alla att påstå att vi alltid varit ganska mycket inne på "buffalo" och Ray Petri.

Men det är okej. Ray Petris värld är snygg, fin, klok, svartvitt och gay.

Intressant är att om man kan säga att formen ser ut som nåt annat, så är det David Carson, vars formgivning Neville Brody titulerade "the end of print", en kommentar Carson sedemera gjorde till sin programförklaring. Vi gillar Carson också, i synnerhet för att han verkar så sympatisk. Hans dingbats-sning med Bryan Ferry-intervjun i RayGun Magazine är en av mänsklighetens milstolpar. Han tyckte intervjun var så tråkig och meningslös, att han valde att typa hela intervjun med det "ganska" svårlästa Zapf Dingbats. Kolla in det i Helvetica-filmen.

Såklart är även Neville Brody med i filmen. I Arena valde han, efter ett par nummer, att uteslutande jobba med Helvetica, då ett typsnitt alla skämdes över och undvek. Tyvärr är inte Brodys medverkan i filmen svängig som Carsons, men nu var det ju inte medverkan i diverse typografi-filmer det här handlade om, utan allt det här handlade ju om att Neville Brody var kreativ direktör för det enskilda magasinsnummer i år som fick oss att i ren lycka dra ner byxorna på oss själva och göra helikoptern!

En tidning att ge till farmor och snorungen i grannlägenheten och alla däremellan!

Förresten så är det Nevilles son ni ser på uppslag två, till höger, han med det härliga burret och charmiga surtrollsuppsynen.