Marlene med sina snygga ben.

Rita Hayworth (parantes), Orson Welles (parantes) och Marlene Dietrich delar på en panna kaffe. Men vi bara glor på Marlene med sina ben (än en gång).

Året bör vara 1943. Tack till Awesome-killarna och tjejerna för bilden.

Bryggkaffe: Då kommer alla känslor på en och samma gång.

Vi vet ju alla det innerst inne, att ett riktigt bra bryggkaffe är väldigt, väldigt sensuellt, sinnesvidgande och lockande. Eller som "Michel" skriver i sitt brev skickat från sin resa till lilla bergssamhället Spoleto i Italien:
"Tänk dig tecken som stenar. Låter det konstigt? Kanske. Men här i Spoleto är det som om nuet och det som har varit är – ett!"

Isabella "Skådespelare" Scorupco uttrycker det så här:
"Jag älskar att resa. Sinnena skärps, man tar in nya intryck. Men med tiden har jag blivit allt mer kräsen. Nu handlar det mer om dofter som jag möter, än om synintryck. (--) En doft är kanske en detalj, men ibland är de mycket viktigare."

Stakka "Johan Renck" Bo gör den självklara jämförelsen akvarium/bryggkaffe:
"Det är bara en sak som gäller i mitt akvarium: Ciklider. De finns i sötvatten i Sydamerika, Afrika, Sri Lanka och Indien. Ska jag vara ärlig är jag egentligen bara intresserad av ciklider från Tanganyikasjön i östra Centralafrika. Det är väl så att med vissa saker blir man lite petig. Ibland gäller det något jätteviktigt, ibland vilket kaffe jag dricker.

"Saxade" ur diverse nummer av Månadsjournalen från 1996.

"Baristan"

Nu börjar jag tröttna rejält på nya killen här på kontoret. Han säger att jobbet här är för honom bara ett stopp på vägen, att han egentligen ska bli "barista". Han pratar dagligen om att han rest mycket och att han älskar Italien och dess "kaffekultur". Därför står han upp när vi har fikarast. Han säger "så här gör man i Italien, nämligen; en snabb kaffe, sen iväg".
Ser jäkligt fjantigt ut, tycker jag.

En McGrotha med extra allt, tack!

Det kom ett brev till oss. För en gångs skull handlade det inte om att vi skulle hjälpa till med att föra över 50 miljarder dollar via en "halvt" okänd släktings rätt långa och krångliga bankmailadress i Nigeria (vilket är en typ av brev som vi vanligtvis svarar på så gott vi kan med vår knackiga engelska/svenska).

Nej, den här gången var det ett brev från en Mörk, Trevlig och Vänlig Quinna med God Ekonomi och det gällde långt viktigare grejer, nämligen det nyss berörda ämnet kaffeannonser och då närmare bestämt Classics kaffeannonser från vad vi kallar "de gyllene åren" på nittiotalet.

Vi har helt klart varit väldigt, väldigt, väldigt  slappa och inte bemödat oss med att ta reda på att Quinnan i fråga heter Rosemary "Enstöringsmenyn" McGrotha. Vad vi nu fått lära oss känns så klart helskönt i hela kroppen. Som ni ser på flera av bilderna, så delar hon vårt intresse för randigt.
Nyligen fyllde hon 53 och ser mer strålande ut än någonsin. Att vi vill lägga oss ner och "bälja" kaffe med henne tills vi svimmar, visste ni redan.

Tack för hjälpen, säger vi.

Ps. Den kanske inte framgår av bilderna, men Rosemary älskar skaldjur. Ofta och gärna går hon till nåt modernt "diskotek" och "svullar" skaldjur tills hon svimmar. Ds.

Så blir du smal och glad med kaffe

Gör så här:
Drick kaffe. Enormt mycket och enbart. Tänk positivt.
Drick mer kaffe. Tänk positivt, var glad!
Drick ännu mer kaffe. Fortsätt vara glad.
Se till att det finns kaffe överallt i hemmet.
Minst en pumptermos i varje rum och "vrå".
Fortsätt drick kaffe, fortsätt tänka positivt.
Ät och drick inget annat, tänk positivt.

Fortsätt så hela tiden. Varje dag, oavbrutet. Bara kaffe, tänk positivt.

Efter några veckor kommer dina vänner säga att "du ser helt dränerad ut". Då kan du säga att du är helt dränerad, men också väldigt glad.
För du har nämligen blivit smal.
Väldigt smal.
Du är alltså väldigt glad.

Magasinscykler avläses i kaffeannonser

En tidning som vi verkligen saknat sedan den försvann, är så klart svenska ylleversionen av Vanity Fair,  Månadsjournalen. Kul då att se när nu Icon dyker upp som en helrätt version av just Månadsjournalen, så plockar även kaffemärket Classic upp sitt gamla annonsmanér från tidigt nittiotal.
Dock föredrar vi första varianten av kaffequinna.

Nick Knight! Han som liksom målar med sitt airbrush-kit, fast han egentligen fotar!

Solen går upp och sveper över taken. Trafiken mullrar och pulserar. Vi sätter oss ner, svarar "sådär" på frågan "hej, hur mår ni, killar?". Vi beställer en extra stor tvådubbel ristretto. Ur vår jeansbyxa i modern femficksmodell plockar vi fram och bläddrar i sommarnumret av V Magazine, det med Gaga på framsidan.

Aah, vilken Nick Knight-svit! "Han målar ju som med...vad heter det... sådana där träpinnar med hamsterhår längst fram... just det:  penslar", som morsan och farsan alltid säger. Eller morsan säger så och då brukar farsan rätta henne och säga "airbrushar". Fjorton sidor av sånt som man bara kan beskriva som beautiful. Så säger vi vi alltid när vi tycker att något känns skönt. Okej, varenda bild är väl inte förlamande vacker, men väldigt många. 

Och vad spelar det för roll om inte alla är det, när solen går upp och liksom sveper över hustaken och trafiken mullrar och pulserar och man har magen full av extra stor tvådubbel ristretto?

En "sån där" klänning!

I senaste numret av Omegas magasin Lifetime (finns som gratis iPad-app) visar dom en sån där klänning som får oss att ta av oss byxorna, klappa händerna, sätta på oss byxorna bakochfram, slå oss på knäna, ta av oss byxorna igen, klappa händerna, ta på oss byxorna åt rätt håll igen, osv.
Så randig, så vit och marin, så fin!
Eller ja, vi tror det är en klänning, det står inget om vad det är eller vem som gjort vad det nu är.
Dom bara pratar klockor hela tiden.
Finaste "skiten" i mars månad är det i alla fall.

Modell och klänning och hela "skiten" känns väldigt Lauren Bacall.
Det känns med andra ord väldigt, väldigt, väldigt bra.

Omega Lifetime, The Women's Edition.

Bara 1 kan vara bäst åt gången

Och hon har så klart precis varit och tagit sig en ristretto på Corso Como i Milano. Vad hon ska göra med resten av dagen vet hon inte riktigt. Vi skulle kunna komma med förslag, för har man så mycket stil finns det alltid nåt skoj att hitta på.
Vi menar, blusen! Färgen på blusen! Kragen! Det där vad det nu är runt halsen! Skärpet! Dom vita slingorna i kalufsen! Etcetera, etcetera, etcetera!

In the midst of life we are in dept.


Från The Sartorialist. 

Multimedialistan 2010, plats 16: Caruso!

16. Caruso (Tenor)

Skit i brallan. Oj, förlåt! Men Neapelfödda Caruso (1873-1921) har ju den sorgsnaste rösten i världen! Någonsin. Vi har missat det. Eller rättare sagt: vi har missat Caruso helt och hållet. Men nån gång ska man börja, så vi börjar nu.

Och vi gråter som små luder.

2010 går till historien som året då vi upptäckte Caruso. Eller vi blev serverade Caruso av en långa vacker man vi träffar på kvällarna. Han serverade oss Caruso tills vi var mätta. Det tog femton minuter-en kvart ungefär. Ibland gick det snabbare och ibland ville vi bara ha mer, mer, mer! 

Innan var Caruso bara ett namn i en fin Everything But The Girl-låt. Nu är han sjungande italienskt kött. 

Det finns helt enkelt inget bättre att lyssna på än hans knastriga röst till en flygel som låter som Tom Waits spruckna leksakspiano.

Hade han varit född på annan plats, annan tid hade han sjungit I'm So lonesome I Could Cry (vilken Elvis definierade som "the saddest song I've ever heard").

Vi återkommer i ämnet när vi köpt Caruso-boxen som föreställer Neapel i skala 1:1 och innhåller inte mindre än 200.000 compact disc-skivor! Och i den första limiterade upplagan medföljer dessutom 50 valfria kebabpizzor! När vi ätit klart, då återkommer vi med låttipsen.

Så, vi lägger ner allt nu, och flyttar till en kaffebar intill nån fungerande återvinningsstation i Neapel där plast ligger i behållaren för plast och metall i behållaren för metall och färgat glas i behållaren för färgat glas och ofärgat glas ligger i behållaren för ofärgat glas och kebabpizzor i behållaren för kebabpizzor. 

Vi ska klunka espresso hela dagarna, röka starka cigg och lyssna på Caruso. Hela 2011.

Sen går vi till en magdoktor.

Bloggens första dödsoffer

Nu har bloggen tyvärr fått uppleva sitt första dödsoffer.

Det var den nya killen som när han häromdagen (lite så där inställsamt) skulle göra dubbel espresso till hela gänget, fastnade och sögs ner i den enorma kaffekvarnen som vi köpt loss från ett storkök i Florens.

Flera som befann sig i närheten när det hände säger att "det såg helt sjukt ut".

Tur i oturen var att killen som nu är död inte var ansvarig för någon av de tyngre avdelningarna här på bloggen, utan han hade hand om sektionerna "hjusdjur" och "faktafel i gårdagens blogginlägg".

Nu har det tyvärr börjat pratas om bloggdöden här på kontoret. Utöver dödsfallet så är det tre stycken i gänget som ligger hemma och är "skitsjuka". Gissar att vi har anledning att återkomma till ämnet.

Här testar Victoria och Daniel skitstark espresso

komplettering

Ulf kompletterar sitt jättejättestora vykort med läcker cappuccinobild från Italien.