Att känna att alla tycker illa om en.

Det verkar som vi har någon slags konflikt här på kontoret. För när jag kom tillbaka efter lunchen, så fann jag detta på mitt skrivbord: Alla de andras knivar lagda i en slags mystisk, eller kanske snarare mytisk, formation.

Blev alldeles kall och när jag tittade upp såg jag att dom alla tittade, nej, stirrade på mig, med kalla och hårda blickar. När jag frågade om vad det hela betydde sa dom inte ett ord, men jag tror en kall vind svepte genom rummet och det lät som om den talade och viskade, men jag kunde inte uppfatta vad, för jag hör lite dåligt. Jag tror dock inte det var något positivt.

Jag fortsatte att titta på de andra för att jag tänkte att snart säger dom väl något. Men icke.
Kände att det nog var lika bra att gå för dagen. Stänga igen min dator behövde jag inte göra för den var spårlöst försvunnen, liksom min mössa, min jacka och mina byxor. Jag tog på mig strumporna och skorna och gick hem. Hoppas nu att allt ska vara som vanligt imorgon. Det är det nog. Jag kallar dom trots allt för mina allra bästa (mina enda) vänner.

Äntligen ett magasin som har en artikel om yxförsäljare i New York!

Nä, vi kan inte låta bli att köpa ännu ett behagligt obestruket magasin med fint omslag med nio gamla skrivmaskiner på. Nio gubbars mest använda modeller (Hemingways, Steinbecks, Bobban Dylans, Hunter S. Thompsons, Cormac McCarthys, Orwells, Tolkiens, Kerouacs och Woody Allens). Så klart hittade folket på australiensiska(!) Smith Journal till sitt premiärnummer inte en enda quinna som nånsin använt en skrivmaskin. Man tänker direkt snubbar, gubbar. Men faktiskt är såväl creative director som editorial director quinna. Och två av tre editors at large är också quinnor.

Däremot lyckades dom få med följande: En artikel om yxförsäljare i New York och då menar vi inte en vanlig yxförsäljare i New York utan en som säljer riktiga välgjorda kvalitetsyxor som köps av män som förstår hela filsofin med yxor (haha!), en artikel om banjon (haha!) och till råga på allt lyckades dom skicka med en "fin" obestruken affisch med scouternas bästa knopar (haha!).
Dom är för roliga.
Men vi misstänker ändå att vi kommer att köpa nummer två.