Tjejgubbe

Sista tiden har jag upplevt något mycket obehagligt. Jag har nämligen börjat tänka, göra och säga tjejsaker! Ofta är det ingen som märker nåt, men vid vissa tillfällen skenar det hela i väg fullständigt.

Som på den festliga bjudningen hemma hos en av de yngre killarna på kontoret igår. Till att börja med så stod jag och drack jag vet inte hur många caffe latte under första två timmarna! Sen när jag väl började dricka skumpa blev jag superberusad och snackade bara om snygga strumpbyxor och män med kraftig benstomme som jag "dansat" med på sista tiden. Helpinigt!

Jag dricker ju vanligtvis, alltså som man, bara frappé di caffè och "dansar" bara med små litterära män och iklär mig bara helt vanliga leggings.

Men allra konstigast är att jag fattar så otroligt trögt nu med "den här tjejgrejen". Vanligtvis fattar jag ingenting, men nu fattar jag alltså trögt istället! Helknäppt.

Snälla, låt mig slippa detta superpiniga!

Killen i magen

Jag har ett ganska stort behov av att vara själv. Detta är nåt som dock är "helt kört". För från min mage har det växt ut en "liten" glad och pratglad tjockis som alltid är med.

Ibland på fest kan det vara ganska skönt att ha "support", delad glädje är om som vi alla vet dubbel glädje. Problemet är att han aldrig vet när det är nog. Om vi på festen t ex sitter och sjunger och klappar händerna till rocklåtar, så fortsätter han alltid långt efter att vi andra tröttnat. Så där är det med allt. Han ska alltid gå och hämta en portion mat till. Han ska alltid dansa en låt till.

Nu orkar jag inte längre. Finns det nån "där ute" som vet hur man skär bort en liten tjockis som växer ut från magen utan att det gör allt för ont för nån av parterna? Tacksam för hjälp, gärna under helgen, för nästa vecka hade jag tänkt gå på singelyoga.

Södermalm, fredag eftermiddag

Tar du med kaffe så tar jag med bullar.

Bohemhänget Krazy Kat i Washington, 1921. Numera bögbaren The Green Lantern. Vi ses!