Omdömen! (#1)

Under den tid som bloggen funnits, har vi faktiskt fått en hel del roliga och positiva mail, fax och brev med omdömen. Man har också skickat oss saker som är trasiga, mat som blivit lite gammal och tips på bloggar som är bättre. 

Vi tänkte nu vara lite självförhärligande och visa upp några av de positiva omdömena och samtidigt passa på att besvara en del frågor som vi inte hunnit ta oss an.

Det första omdömet kommer från Kaj i Kinna:

Direkt när vi (jag och min fru) kom in på bloggkontoret så kom en av killarna där fram och frågade "hur mycket pengar har ni?" och jag tittade i plånboken och svarade  "195:-". Han sa att han kunde slänga ihop en pasta, "enkel men unik". Han ville ha pengarna direkt, så jag gav honom pengarna. Han pekade mot en soffa längst in i lokalen där vi kunde sitta ner och vänta. 

Vi fick vänta ganska länge, närmare en timme. När han precis är framme vid oss, snubblar han på mattan. Maten flyger genom luften och mitt på min skjortbeklädda mage landar en enkel pasta med tomatsås med (visar det sig strax) en vinägerstickande smak. Han säger att det där var inte meningen och erbjuder kemtvätt om jag kan tänka mig att betala drygt hälften. Jag sa att det inte gjorde nåt (vilket det egentligen gjorde) och vi åt vår pasta under tystnad. Min fru fick betydligt mindre portion än mig.

Han satt hela tiden brevid och tittade på när vi åt. Ingen av oss sa något. Jag tror vi var ensamma på kontoret. Pastan var väldigt "välkokt" och såsen var som sagt ganska vinägerstickig. 

Efter att vi ätit visade han oss runt i lokalerna, han sa mest "här är inte mycket att se".

Lokalerna var inte direkt stökiga och det luktade ganska gott där. Han som visade oss runt var inte direkt otrevlig och verkade hygienisk.

Som helhet ett okej besök. Läst bloggen har vi dock aldrig gjort.

Present!

Fick helt utan anledning present av killarna och tjejerna på kontoret idag! En sarkofag var det sa dom och jag ska tydligen testa att jobba därifrån. Känns både kul och spännande. Den är jättefin och det luktar gott av något slags kött i den. Runt omkring den har dom lagt små infoskyltar med kortare texter om mig och även bilder ur mitt liv. Väldigt, väldigt fint.

Sanningen

Jag fick världens idé idag. Jag ska dokumentera kontoret och alla som jobbar här, så mycket, så nära så att det nästan blir sjukt! Jag har kamera, blixt och en enorm mängd film! Jag har låst dörren och svalt nyckeln! 

Alla här är redan less och säger "men du, lägg ner det här, det har gjorts så många gånger, det är inte kul, det är över, det är ute". Men jag tror bara dom är rädda för att bli liksom "tydliga". 

Mina bilder kommer visa människans innersta. 

Det kanske inte alltid är roligt, men det är sant.

Sentimentalt, tänkte jag

När vi avtackade Gunilla på ekonomin tidigare idag, så hade jag samlat ihop en rejäl bunt med bilder från tiden hon jobbat här. Min tanke och förhoppning var att hon skulle bli sentimental och börja gråta (kraftigt). 

Men när hon tittade på bilderna var hon helt "blank", "nollad" som vi säger,  och hon kände inte igen en enda person! Hela tiden sa hon bara "jaha, vem är det här? Var nånstans är det här?".

Istället började jag gråta, för jag kände att jag hade så många starka minnen till bilderna, och det var så mycket känslor jag samlat på mig under så många år, känslor som bara ville ut, ut, ut.

Avtackning

Idag gör Gunilla på ekonomin sin sista dag här, så det var kaffe och avtackning nu i förmiddags. 

Och kolla så mycket fint vi rafs...hade köpt till henne! Gud, vad hon blev...förvånad!

Musikhjälp!

Hittade en så jäkla bra låt på en hemsida som dom har som bakgrundmelodi och nu undrar jag om någon vet vad det är för låt? Tack på förhand! Just det, här är den.

Nu jobbar vi från campingen!

Så här när maj närmar sig juni, då flyttar vi ut till campingen här, bara några hundra meter bort från ordinarie kontoret, och jobbar härifrån hela gänget. Jätteskönt, och så kan vi hyra ut lokalerna till Eritreanska Föreningen hela juni, juli och augusti och på så vis tjäna en hacka. 

Enda "grejen" i kontraktet är att vi måste ta hand om några av deras yngre medlemmar. Det är okej, dom lagar kul mat och dom skriver roligt, fast ser väldigt allvarliga ut när man säger det till dom.

För min del var det mest "pappersarbete" idag.

Snuskpost

Någon eller några har börjat skicka oss snuskisbilder. Uppemot en 70-80 försändelse per dag, fyllda med bilder på vad vi på kontoret kallar "kalsonggubbar". Kalsonger är vad dom som allra mest har på sig och oftast sitter dom på "sniskan" eller inte alls.

Vi vädjar nu till dig eller er som skickar alla dessa bilder, att genast sluta med det. Bilderna och dess innehåll gör att vi inte kan fokusera oss på det vi ska fokusera oss på (vad nu det är). 

För vi vill ändå visa den eller dom som skickar bilderna vår uppskattning, att någon tar sig all denna tid det krävs för att hitta och skicka dessa bilder. 

Och det gör vi genom att någon i arbetsgänget får presentera "dagens skörd" för övriga gänget. Efter en målande beskrivning av vad vi se på bilderna, får alla tycka till om respektive bild. 

Då mängden bilden som strömmar in dagligen är så enorm, hinner vi i princip inte med något annat. Det är lite synd. Men det ska sägas att bilderna har gjort hela kontorsgänget väldigt sammansvetsat.

Jaha, då har man vunnit fint pris igen!

Det är kul att få vara med, men ännu roligare att vinna!

Den bärbara tvittermaskinen!

Jag tröttnade efter ett tag på nya killen som skulle "fixa" tvittermaskinen. Efter att utan något resultat hållt på med den i närmre två timmar sa han att "den här går inte att få någon ordning på, den är felbyggd från grunden. Dåliga snören, konstig lampa. En apas arbete".

Låt säga så här, hädanefter postar jag mina talonger själv.

Men jag gick in på mitt rum (i vrede) och bestämde mig för att bygga en bärbar tvittermaskin. Då slipper man trängas med mindre angenämt folk och kan istället beställa take away-latte och tvittra "på språng". Och efter knappt två timmar var den klar!

Dock fanns inget att säga och heller ingen som ville lyssna. Och det första jag gjorde var att spilla en stor latte över "skiten".

Nu är det avgjort: Bästa sjutumssingelomslaget någonsin!

Brevlådan tippade! Ja, så mycket röstkuvert kom Postis-Per dragandes med. Och vad glada vi vart när vi insåg att alla i hela världen tyckte samma: Världen bästa sjutumssingelomslag är Joe Jacksons Is She Really Going Out With Him!

Och givetvis är det alldeles nyss nämnda Brian Griffin som tagit den fantastiska bilden. 

Tack Brian, tack svenska folket.

Äntligen en Jo Ann Callis-specialare!

Det har tisslats och tasslats en längre tid nu, i såväl tända som släckta rum: "Visst är det en Jo Ann Callis-specialare på gång på den där Pills Thrills-bloggen?" Ja, visst är det det! Faktum att nu är den här och varar ett helt inlägg!

Så, här börjar nu Jo Ann Callis-specialaren: 

Los Angeles-fotograf vars bilder du kan, om du har långhelg, "kila" iväg och titta på hos killarna och tjejerna på Getty Center i Los Angeles. Gör det, för tjing tjong vad hon är bra! Jag har inga planer på att sätta fingret på vad det är, för din mamma jobbar faktiskt inte här, och du gör det så bra själv. Men hennes fantastiska trissbilder i serien Grids får mig att på något sätt och vis att tänka på Brian Griffin (du har väl inte glömt att köpa hans fina, lilla sammetsbok Influences som jag nämnt här en gång tidigare för länge sedan? Om du glömt, så kan jag tipsa om att han brukar skicka med nån extra bok med beställningen om man beställer från hans sida. Annars är det bara att köpa "skiten" där mamma och pappa beställer allt till hemmet).

Bilderna ovan från serierna Grids, Fabric, Animals/Foods, Early Black & White och Early Colour.

Om du inte "pallar" att kila över till Getty Center är det bara till att köpa utställningens 96-sidiga bok, Woman Twirling.

Andra gängets tvittermaskin!

Nu visar det sig att det andra gänget (jo, det blir lätt grupperingar på en arbetsplats, även ett bloggkontor) har haft en fullt fungerande tvittermaskin sedan årsskiftet! Och inte sagt ett ord om det!

När jag av en händelse såg det så frågade jag såklart "vad tvittrar ni om då?" och då svarade dom bara "vi tvittrar om vad fan vi vill!" och sen smällde dom igen dörren.

Jaha.

Oj då

Nu kom en av de nya killarna in och sa "men herre gud, nån jävla gardin behövs inte till den här, det är bara pynt! Kanske lite mer snöre, men absolut inte nån gardin!"

Började känna mig lite håglös, men kanske ändå att tvittermaskinen är på gång nu i alla fall. Han verkar kunna sin sak. 

Fast det är nåt med hela bygget som känns...fel.

(Och den andra av de nya killarna bjöd hela gänget på kålsoppa till lunch, så det börjar bli ganska "svår" luft här inne nu. Blir till att vädra resten av dagen.)

Nu har vi byggt en tvittermaskin!

Nu lägger vi ner "bloggskiten" och koncentrerar hos på tvittrandet. Om vi får maskinen att funka, vill säga. Nåt har blivit fel känns det som. Inget händer, liksom. Ingen är nånstans, inte heller vi. Det är nåt av snöret, gardinen och lilla bordslampan som är felkopplat. Och ska man verkligen prata i en mikrofon? Ska kolla med nån av de nya killarna. Dom verkar "haj" på sådant här.

Nya killen besviken

Idag på morgonmötet reste sig en av de två nya killarna och klagade över att han inte får några meningsfulla sysslor, att hans enda uppgift i stort sett är att posta brev. Och i ärlighetens namn är det inte många brev som går iväg, 1-2 varannan dag (och då oftast små, sladdriga talonger där mottagaren betalar portot). Han kände lite att han blivit anställd för att han är snygg och så. 

Detta satte givetvis sordin på kontorets fina stämning. Men då tog jag tag i situationen och sade att nu sjunger vi kontorets melodi Digga' Att Ligga. Jag delade ut texten till alla, fixade mysljus och jäklar vad glatt det blev! Ja, till och med den nyss så besvikna nya killen sa flera gånger "en gång till, en gång till!". 

Efter det drack vi lite vin och sen var det bara till att jobba! 

En underbar måndag!

Nu blir vi inredningsarkitekter!

Nä, nu är vi trötta på detta "babblandet" och satsar istället på att etablera oss som inredningsarkitekter. Vår specialitet är "kreativa miljöer" och vi har precis avslutat vårt första projekt!

Som ni ser på den övre bilden var denna miljö och person i starkt behov av hjälp. "Ofokuserat" var vårt första omedelbara intryck. Därför satsade vi på att rensa upp rejält. 

Vi hittade ett både snyggt och praktiskt arbetsbord. Arbetsbordet placerade vi mitt i rummet (som vi målade helt i vitt), vilket gav en "svävande" känsla. 

På arbetsbordet valde vi att ställa två stycken plastlådor som kan användas till lite olika saker. I den ena kan man lägga t ex saker som ska "fixas", såsom räkningar och listor över kontorsmaterial som måste köpas. I den andra kan man lägga andra saker, kanske saker som är "fixade". 

Av hemmet gick att utläsa att personen gillade blått, så det valde vi att plocka upp i färgvalet av plastlådorna. Dock valde vi en lite mörkare blå som vi upplevde som lite mer "manlig".

Han sa inte mycket när vi var klara, men gissningsvis var han nöjd.

Vem i helvete?!

Vem i helvete ligger bredvid mig och tittar på Trädgårdsfredag??! Halvvägs in i programmet hade jag inget märkt, men sen sänkte jag blicken en "smula" och såg nere vid "fossingarna"  att jag inte var själv.

Skummisar!

Först när jag såg dom på långt håll, trodde jag någon hade grävt ner dom till hälften, och det hade inte varit något konstigt. Men när jag kom närmre insåg jag att vad jag såg, var vad som fanns av dom. Övre halvan av en nästan helt vanlig familj, ute på vårprome...vårstå. 

Jättetrevliga alla tre. Jag stack iväg och köpte oss varsin take away-latte på 7Eleven. Vi fikade och småpratade, sen gick jag vidare och jag antar att dom står där än.

Skjuta råttor!

När jag kom hem idag kände jag mig lite "folkilsk" och ville få ur mig det. Så jag tog fram mitt gevär och bestämde mig för att lägga mig och skjuta lite råttor. 

Grävde en liten grop invid husväggen och lade mig sen på "lur" i mitt öppna garage. (Hade även med mig min krycka som jag tänkte jag kunde slå ihjäl råttan med riktigt, efter att ha skjutit den).

Det går ganska länge men sen efter ett tag prasslar det till i gropen! Jag ligger blickstill och känner pulsen stiga. Nu hörs det tydligt någon som försöker kravla sig upp. Nu ser jag nåt, en anings, anings. Och just när jag ska till att avlossa ett skott ser jag att det är en pytte, pytteliten gubbe med kameran i högsta hugg! Han är jätteglad och cirka 40 centimer lång. Han är ute och fotar "smått och gott" som han själv säger. 

Ja, det var verkligen nära ögat! 

Men i alla fall, han gjorde mig lugn och glad. Han till och med lyckades klappa bort folkilskan jag hade känt bara alldeles innan! Vi fikade och älskade och sen sa han hej och tack och jag somnade som en "stock" på hallgolvet.

KNACK! KNACK! KNACK!

"Öppnar du och se vad dom vill, för jag måste skriva klart den här artikeln om när det knackar på dörren."

Etta på tysklandslistan: Marlene Dietrichs ben!

Ända sedan Milton H. Greene fotade Marlene och hennes ben 1952, har de legat som onårbar etta på tysklandslistan. Passar bra till ett rejält glas vitt och en cigarett.

Tvåa på listan är Kraftwerktjejernas platta magar och trea ligger ljudet av Michael Rothers nästan kristna gitarr och hans mycket effektiva hud- och hårvårdsprodukter.

Och just idag är du är värd en fin Milton H. Greene-bok, så därför köper du denna stora, fina och muntra bok nu.

Och du har även gjort dig förtjänt av en ganska ful Kraftwerk-miniräknare. Sen om du egentligen är värd Michael Rothers suveräna hud- och hårvårdsprodukter, ja, då får du faktiskt finna dom på egen hand. Din mamma och pappa jobbar faktiskt inte här.

Nu har vi testat narkotika igen!

Och den här gången blev det den nya "lite" starkare soyan Narkkoman. Och jösses, den var det knuff i! Sen kanske inte killarna och tjejerna på Narkkoman tänkte sig att jag skulle hinka i mig en hel flaska själv. 

Men i alla fall, smaken var ganska salt. Ja, till och med väldigt salt. Efter en halv flaska hade jag väldigt svårt att fokusera mig på något annat än just den salta smaken. Jag började även känna av en rejält bultande huvudvärk och ett kraftigt illamående. Kände att ett glas vatten skulle vara väldigt bra, men istället blev det ytterligare Narkkoman. 

Vid intagandet av andra halvan hade jag svårt för att prata och rörde mig väldigt, väldigt spastiskt. Sen är allt en ganska påträngande dimma. Huvudet bultar hårt, hårt, hårt och jag svettas kraftigt och jag har bar överkropp. Jag hör sirener precis ovanför huvudet. Det är svart, det är vitt och det är väldigt, väldigt salt i munnen och det bränner i halsen. Näsborrarna svider. Minns svagt att jag ringer runt på måfå och skriker dämpat. Och nu är det mörkt.

Sammantaget var upplevelsen ganska kraftig. Det var ganska salt och kanske lite ensamt. Ändå 3 av 5 i betyg.

Svenska förrätten som italienarna tog!

När jag tidgare idag läste i min favoritkokbok, Köttfärs på 200 sätt, kom jag att tänka på Sverige på 1600-talet när svenskarna fullkomligen frossade i tomat, mozzarella, basilika och olivolja. Från norr till söder var folket helt enkelt besatta av denna lilla "komposition". Många av varorna hämtades med häst och vagn i Turkiet och Mellanöstern. Under långa perioder åt man inget annat än detta, och då i enorma mängder!

Sen kom det sig någon gång vid 1600-talets slut att några italienska pizzabagare kom till Sverige, dels för att gå på någon mat- och inredningsmässa, och dels för att ha samlag med ett glatt svenskt servitrisgäng som föregående sommar varit på italiensemester, med vilka man nu hade kommit överens om att återses.

Dagen var lyckad och förlöpte liksom "tätt, tätt" och de båda "gängen" hade väldigt kul tillsammans. Sedan efter djupare "samtal" kurrade det i magarna och då, vanan trogen, fixade "tjejerna" ett jättelass med tomat, mozzarella, basilika och olivolja. De italienska pizzabagarna blev givetvis helt galna i denna lilla komposition och resten är som det brukar heta, historia. 

Alla samlagade med alla hela helgen och dom fick se massa nya, spännande heminredningsdetaljer på mässan och med sig fick "killarna", förutom massa foldrar, visitkort och kataloger, även världens bästa tomatrecept. 

Ingen av de inblandade blev olyckligt kära, utan alla kunde gå vidare i sina liv. Men alla kunde också tillåta sig att minnas en alldeles underbar, fin och berikande helg! 

Pills, Thrills-bloggen startar nytt koncept: Bistrovagn

Nu är det klart att vi kommer börja servera mat och dryck på SJs alla tåg från och med 1 juni. Vi kallar konceptet Bistrovagn och där kommer vi att servera enklare mat och dryck, såsom kaffe, kaffe med kall mjölk, kaffe med varm mjölk, te, sämre vin, läsk, juice, ciabatta med salami och ost, nån liten paj, kall sallad, lite godis och frukt. Önskas stekt ägg eller liknande "lifestylemat", måste detta meddelas vid tillfället då du bokar din biljett. All mat serveras i designad plast och papp.

Konceptet "bollade" vi med en riktig reklambyrå på ett tidigt stadie och dom tyckte det var en "skitbra" idé när vi nämnde att vi tyckte det skulle vara kul om vi kallade konceptet Bistrovagn. Detta passade extra bra då vi inte direkt är några "hejare" på att laga mat. Men är det en Bistrovagn, då förväntar sig folk inga extravaganta tillredningar, utan lite enklare och klumpigt gjord mat. 

Reklambyrån har tagit fram alla (rätt begränsade) menyer och all övrig textning såsom "Kaffe + Bulle 15 kr" och "Kaffe + Fralla 20 kr".

Nya produkter i inredningssortimentet: Chipsskål och kondomfat!

Nu äntligen har vi fått in äkta keramik i vårt uppskattade inredningssortiment. Och det är inte bara en produkt vi tagit fram, utan två (som ni kan köpa till paketpris)!

Första produkten är en skål för chips. Den är ganska stor och rymmer nästan en hel påse chips. På två ställen runtom står texten "CHIPS" diskret textat. Skålen är behagligt aprikos-/hudfärgad, vilket gör att den passar perfekt i badrummet.

Produkt nummer två är en produkt som används flitigt här på kontoret, nämligen små vita fat ämnade för begagnade tepåsar och kondomer. Går säkerligen att använda till andra begagnade föremål också, men vilka vet vi inte.

Väldigt nära

Lite konstigt att hon, vem hon än var, valde att sätta sig så pass nära, när det var så gott om lediga platser.

Kul så länge det varade

Clifford Coffins känsla för ränder!

Även fotograf Clifford visste att ränder är väldigt, väldigt..."stimulerande".

Hallååå....?!

Ho hooo...!?

Heldag med nya killarna på kontoret

Idag är jag iväg med två nya killar på kontoret. Det är en grej jag alltid kör med nyanställda. Grejen är att vi åker iväg ut i skogen och gör grejer som får står som symboler för hur det faktiskt är att vara bloggare. 

På bilden ser ni mig stå på en sten ute i en sjö. Med det vill jag visa att livet som bloggare kan vara väldigt ensamt. Men också att det är lite som zenbuddhism. Och att man måste övervinna "tankens bromsar". Som här då, när jag står på en sten ute i en sjö, så är det lätt hänt att jag tänker: "Hur i hela fridens namn kommer jag härifrån?" eller "jaha, då var man fast på en sten ute i en sjö". Men istället ska man tänka "ja, jag står här på en sten ute i en sjö men nu vill jag in till land så då ser jag till att ta mig in till land". 

Bägge killarna har varit ganska passiva hela förmiddagen och jag har stått här på stenen i lilla sjön ganska länge nu. Men det känns som att "det går in i dom" på nåt sätt. Och jag tror att jag ska lyckas ta mig härifrån.

Lunchflöjtist fick saker att resa sig!

När jag satt och åt min korvlunch kom det in en främling i matsalen. Han hade skägg och en blå linneskjorta (nästan likadan som jag). Han plockade fram en flöjt och började spela lite drömskt. Och helt otroligt, men när han spelade reste sig penis på mig! Den liksom svävade! Och när han slutade så dunsade penis ner igen! Helt otroligt!

Och sen gick han bara.