- Jo, det här brevet låg på mitt skrivbord.
- Okej?
- På kuvertet stod det "Kärleksbrev till Linnea från en arbetskamrat". Är det från dig?
- Jo.
- Fast jag förstår inte riktigt.
- Nähä?
- Du skriver: "åh, Linnea, kära du nu tycker jag det blivit dags för dig att sluta på denna arbetsplats, för jag har aldrig någonsin varit med om nån som skött sitt jobb så dåligt som du, men du är väldigt snygg."
- Ja?
- Du tycker jag ska sluta?
- Men jag tycker du är snygg också. Väldigt tjusig.
- Men borde sluta?
- Ja.
- Sen skriver du: "Jag blir förbannad på hur du smackar och sölar ner när du sitter och äter din spaghettilunch nästan varje dag men du är alltid snygg i håret".
- Just det. Precis.
- Är detta verkligen ett kärleksbrev?
- Ja.
- Lite udda.
- Inte så bra på sånt kanske.
- Nej.
- Sen skriver du också: " När du började var du smal och slim men nu har du blivit en liten tjockis."
- Oj.
- Ja, "oj".
- Men...
- Men?
- Du har blivit tjock. Fast det klär dig.
- Har du sett dig själv?
- Ja, det har jag väl.
- Och?
- Jag har kraftig benstomme.
- Kraftig benstomme?
- Ja. Fråga min läkare.
- Nej tack.
- Okej.
- På slutet skriver du med röd text: "dö, dö, dö eller bara försvinn, men jag skulle gärna ha en fin bild på dig."
- Ja!?
- Nej.
- Ingen bild?
- Nej.
- Okej.
- Sist skriver du: "du är muttan, jag är skruven."
- Ja.
- Du menar muttern?
- Nej.
- Muttan?
- Ja.
- Okej. Du är lite mongo, va?
- Nej, det tror jag inte. Inget min doktor sagt nåt om.
- Men kraftig benstomme?
- Ja.
- Okej. Ja ja. Jag slutar nu i alla fall. Min sista dag idag.
- Är det för min skull?
