Nån gång i livet händer det, att man träffar nån där båda känner "det är du och jag för alltid". Man känner att man vill gifta sig på direkten och leva, leva, leva tillsammans.
Just det hände på årets första julbord som jag var på igår. Där träffade jag en helmysig kille och vi visste båda två när vi sågs att det från och med nu skulle vara vi.
Vi hade inga vigselringar, men vi hade en lång fin girlang som vi hittade och som vi trädde genom våra öron och på så vis var vi oåtskiljbara.
Vi pratade om allt möjligt, t ex smörgåspålägg, långhelger, lättja, pimpar och sånt.
Klart att det gjorde ont med "girlangskiten" rätt genom huvudet, men det är väl så det är med kärleken ibland, att den gör ont. Ja, kärlek gör ont. Härligt!
