Vill farbror ha katrinplommon i gröten?

Vi har ingen relation på något sett till Neil Young, har aldrig haft och kommer troligen heller aldrig gå in i en "Neil Young-period". Men när vi såg bilden på honom på gårdagens kulturbilaga i SvD, kunde vi inte annat än vilja.. hjälpa. Vill du ha lite gröt? Vill du ha katrinplommon i? Ska jag hämta något åt dig? Ska jag gå ner och handla nåt? Säkert att du klara dig nu? Vi ville bara hjälpa. Sitta ner en stund. Prata lite prat. Ta oss tid. Han sitter ju där själv hela dagarna.
Det var hundra procent verklighet och väldigt lite Rebell-Robban i bilden.

I can dream, can't I?

Tänk om det helt plötsligt var fredag eftermiddag och tänk om något magasin huxflux släppte nytt nummer med Courtney på omslaget där allt såg så himla härligt och fint ut och tänk om hon hade hittat läsglasögonen som vi inte visste var vi hade lagt dom och tänk om Taken by Trees släppte en liten singelsskiva som hette Dreams och att den var toppen. Tänk, va. Ja, drömma kan man alltid.

Kul också att jämföra denna bild med föregående inläggs bild. Så nära, så enormt långt ifrån varann.

NollNollFul eller hur fult får det bli?

Alltså, Vanity Fair som är innehavare av titeln finaste omslaget som någonsin gjorts, slår tyvärr nuförtiden rekord efter rekord i fula omslag. Det senaste är sensationellt fult. Nuförtiden skulle man kunna förväxla dom med vilket Filter-omslag som helst. Minns även förra månadens lågbudget-omslag.

Så lätt!

Paul Sahre, 1999.

Kolsvart oktoberinlägg hetare än juli.

Än en gång Brigitte Niedermair, än en gång CR Fashion Book. Rimliga slitochsläng-kjolar från Altuzarra, Lanvin, Hermes och Bally. Och lite som att titta i The Gentlewoman.

The Muppet Show.

As presented by Brigitte Niedermair i premiärnumret av Carine Roitfelds CR Fashion Book.

Stil nej tack, mode ja tack.

Snälla, snälla, snälla.
Kan inte någon senast imorgon starta en herrmodetidning som inte deklarerar att man tar upp stil, tradition, hantverk? Som istället deklarerar att det enda man kommer att skriva om och visa upp är mode som är fräsigt och kul just nu i eftermiddag och förmodligen hopplöst imorgon bitti. Som säger att skinnhantverkare i Schweiz är fjantigt och att plastklädfabriken i Kina är toppen.
Snälla, söta, please, vi orkar nämligen inte med ett sådant magasin till. Detta känner vi väldigt starkt när vi läser att Plaza lanserar ett herrmodemagasin.
Dock kul grepp med skäggig man på omslaget.

Fantastic Man har dock inget med vår trötthet att göra. Den får oss i alla fall att, bland annat, vilja vara äldre superhomosexuella män.

Chanels fina handväska/verktygslåda.

Kommer att bli trångt i/på rulltrapporna, trottoarerna och tunnelbanorna i vår/sommar.

Scott S plåtade för vår räkning på Chanels (i samarbete med Kjell & Company) visning i Paris.

Små arbetsgrupper, typ en succé.

Det är lite dåligt med ansvarstagandet här på kontoret. Rätt många dräller omkring och gör mest ingenting, ja, förutom att lyfta lön (bidrag) då. Därför har vi nu äntligen delat upp oss i olika arbetsgrupper, eller "redaktioner" som nya killen envisas med att säga. Lite snopet kanske att jag blev själv i min grupp och har ansvar för ämnena "vått" och "torrt". Vet inte riktigt vad det ska bli av det, men det ska nog klarna.
Dessutom satte dom andra här på jobbet upp ett litet staket runt min arbetsplats. Ganska fint faktiskt.
Allt bara positivt så långt.
Det som dock stör mig är att de två killarna som har hand om ämnena "trend och span", och har sin plats nära min (men mest sitter och tisslar, tasslar och fnissar) tycker att dom är så fruktansvärt fräcka. Till råga på allt har dom dessutom kommit över en ganska ny sådan där designad Apple-dator som spär på deras mallighet.

Och efter jobbet idag skulle dom tydligen ut och "dricka vitt vin".

Hoppas deras dator kraschar.

Lunchrast på bloggkontoret.

Trestegsraket.

Hastigt från Armanivisningen i Milano härom veckan till...

Ryuichi Sakamoto och David Bowie i Merry Christmas Mr Lawrence från 1983 till... 

...Mark Stewarts episka version av Sakamoto/Sylvians Forbidden Colours från 1987, producerad av Adrian Sherwood och framförd av Sugarhill Records husband, dvs Keith LeBlanc, Doug Wimbish och Skip McDonald, alltså killarna som även framförde bl a Rapper's Delight åtta år tidigare, men som här har hunnit bli "lite" mer abstrakta. Ja, det är bästa och vackraste låten och ljuden som någonsin gjorts. Originalversionen var så klart ledmotivet i ovan nämnda film.

Vi svimmar så mycket det bara går av alla tre "enheterna". Allt det bästa i hela världen någonsin i ett långt, långt rött snöre.

Har du sett Roddan? Ring Aftonbladet!

En dag i staden vi gick där och tänkte, på esplanaden. Då såg vi nåt som blänkte. Det var nydesignade Rodeo, superblank och 85 kilo tung. Postmannen ringde oss två gånger och sa att den här "skiten" tänker jag banne mig inte konka omkring på. Tur för honom då att vi bar hem den alldeles själva (i brallan dessutom).

Man blir glad för det är ju långtidsidolen Stefania Malmsten som är kreativ direktör för "skiten". Ska vi ändå börja med att negga nåt med "nya" Rodeo så är det att vi saknar reportagen. De två föregående numrerna var så lysande blanding av svenskt allvarligt mode och reportage från helt andra (allvarliga) världar. Vi plockar ofta fram Pia Sundhagen-intervjun och visar för barnbarnen. Dom hummar och klappar händerna tyst, tyst.

Sen när vi skiter i det som varit så blir vi glada igen, för det är sketafint och ser ut som, och detta är ett hundra procent positivt menat, som en exakt och logisk fortsättning på Bibel. Och Bibel, gott folk, vet vi ju alla är det mest lysande formjobbet i svensk designhistoria. Extra mycket om vi ser till faktumet att den gjordes i en tid, som när man tittar tillbaka på den nu, rent estetiskt ser rätt jävla tråkig ut. Men Bibel alltså, vi tittar väldigt ofta i, på och under den. Looking good today, looking good in every way. Faktiskt inte en millimeter efter Brodovitchs eller Ansel/Feitlers Harper's Bazaar.

Det är skönt att det görs en tidning som Rodeo i detta nu. Gör den bara ett besök i världen utanför mode och konst så är den bäst i test. Ja, det är ett politiskt nummer, visst, men vi snackar ändå Makode Linde. Lite som ännu ett förväntat moderep 2012, trots allt, va?

Den andra foten.

Finaste och mest lockande foten och skodonet någonsin.
Fot: Yoko Ono. Foto (och design): Hennes pojkvän John.

Fly från 1972 som ju är ett attans bra album innehåller utöver då världens finaste fotfoto även en av tidernas första och mest typiska och bästa krautlåtar (nej, säg inte emot).

There´s a new älskvärd grön magasinsframsida in Town.

Rajrajraj, vad fint det här var då! Får oss att må väldigt, väldigt bra och att känna att jisses, visst har det gjorts massa fina magasinsomslag i år?! Och det är ju det som är något värt i livet när man sen ligger där i sina slutkrämpor, att man i alla fall fick uppleva en hel del tjusiga magasinsomslag.

Grönt är skönt och när vi säger det så minns och tänker vi även på ett annat gammalt älsklingsomslag.
och självklart känns det gammal, gammal stilig Harper's Bazaar.
Men framförallt känns det, som sagt, väldigt, väldigt bra.
Katalogomslagstråkigt kanske du säger.
Gör det bättre själv då, säger vi.

Och du vet väl att vi gillar det mesta med en damfot och en damsko på?
Det finaste som någonsin gjorts är gjort med just dom beståndsdelarna.

Dessutom visar Towntrollen på sin worldwideweb några finfina uppslag.

Andra splitternya numret av nya Londonmagasinet Town. Attans snygg logga har dom också.

Nu byter vi namn till Shakira Skinny!

Äntligen händer det grejer här på bloggen. Alla är vi så ofantligt trötta på att skriva blogginlägg och har därför kommit fram till att det är läge att byta namn och ganska snabbt enades vi om att Shakira Skinny var helrätt och att vad vi skulle göra var att producera bekväma femficksbrallor.
Vi kallar dom Free To Move för det är så man vill att det ska kännas hela livet alltid. Dom är inte riktigt färdiga, så vi kan inte visa upp dom än. Däremot kan vi börja annonskampanja (vi har nämligen fått en liten EU-peng genom att vi har lyckats sälja in att brallorna är helrätt för alla på vår jord).
Kom gärna och hälsa på oss i Sollentuna (plan 2). Det står nåt annat på dörren men vi kan inte säga vad, för vi hyr lokalen svart i tredje hand, men du hittar förhoppningsvis förr eller senare.

Vårt absolut största intresse: Norsk kultur.

Sällan har vi väl varit så här sugna på norsk kultur som nu när dom nu har Hadia Tajik som Master of Ceremony. "Duktigare" ledare av kulturen kan man inte få.
Sedan att se högra delen av den här bilden får det faktiskt att gör rätt ont i kropp och själ. Vi säger inte att samordningsminister Karl-Erik Schjøtt-Pedersen är ond, för det vet vi ingenting om, det är bara att bilden blir så oerhört ja, smärtsam.
Hadia, vi finns här för dig. Can u feel it?

Senast vi blev vimmelkantiga av norsk kultur var när Fra Lippo Lippis Say Something dök upp i himmelskt maximerad version på Daniele Baldellis mixelimixtrix-cd Cosmic Disco?! Cosmic Rock!!! för några år sedan.

Tänk om.

Tänk om alla i hela världen såg ut precis på pricken som Jourdan Dunn på omslaget till i-Ds höstmysnummer. Vilken otroligt speciell plats världen skulle vara då.

Som vanligt fyra olika omslag. De övriga visar Candice Huffine, Iselin Steiro och Aymeline Valade. Men det är Jourdan som är "Grejen" aka "Tjejen". Och ja, i-D gör ju faktiskt de bästa omslagen.

Nya tjejerna på kontoret, fulla av gaser.

Vi har två duktiga tjejer på provanställning här på bloggen sedan ett tag. Jättekul! Anledningen är att det har klagats på sistone att det är ju bara en massa tjejbilder på bloggen nuförtiden, sida upp och sida ner, vart man än scrollar!
Så då tänker vi att dessa två ungdomar ska lyckas att få fatt i lite jpgs på killar då också, vore ju kul.
Dock måste jag säga att deras magar oroar mig. Har nog aldrig varit med om två människor så i "gasen"! Sitter och spänner sig hela tiden, för att liksom hålla igen det som vill ut.
Verkar som att dom knappt får någonting gjort på grund av detta.
Kanske ska jag ta dom till doktorn ändå.

Hårlig är jorden!

Det här var ju just snyggt.
Väldigt snyggt.

Guccilov att man får sådana här bilder alldeles gratis på internet!

The Sartorialist, så klart. Snyggare blir det inte så här mitt i veckan. Från Guccis S/S 2013-visning i Milano.

Fötterna på jorden.

Elle Muliarchyks bilder i senaste Dossier vänder upp och ned på våra tankar om hur modebilden 2012 ska se ut. 

Snurrigt, var ordet.

Jerry & Co.

Det var nästan ett helt år sedan vi senast monterade in en Jerry Hall-jpg här på internet, därför gör vi det nu. Och temat den här gången är Jerry och vännerna. Här med Grace Jones (1985) och Iman (Norman Parkinson, 1982). Helt vanliga dagar, helt vanliga liv, helt vanliga jpgs, helt vanliga tummar som pekar uppåt.

Hey Ladies: Liz Taylor.

Fotad av Herb Ritts 1990.

Hey Ladies: Audrey Hepburn.

Fotad av Vincent Mentzel 1988.

Hey Ladies: Miuccia Prada.

Fotad i Milano 2005 av Brigitte Lacombe. Från briljanta bjässeboken Lacombe Anima | Persona, utgiven av Steidl 2009.

Vi trodde hon hette Diane Ainbusk.

Och att hon var med i originalupplagan av Ainbusk Singers men att hon sedan "sadlade om" och blev fotograf. Men så var det så klart inte, utan hon var ju med i andra upplagan av Ainbusk Singers och namnlikheten var en ren slump.
Åh, vad dumma vi känner oss!

The Sweetest Girl #4.

Nä, någon sötare bild än denna på den då 23-åriga Kate-an har vi nog aldrig sett.

Fotad av Richard Chambury vid öppningen av London Fashion Week 1997. 

Samma samma.

Sean Connery på sandstranden och Beyonce på omslaget till V Magazine för nio år sedan.