En dag i staden vi gick där och tänkte, på esplanaden. Då såg vi nåt som blänkte. Det var nydesignade Rodeo, superblank och 85 kilo tung. Postmannen ringde oss två gånger och sa att den här "skiten" tänker jag banne mig inte konka omkring på. Tur för honom då att vi bar hem den alldeles själva (i brallan dessutom).
Man blir glad för det är ju långtidsidolen Stefania Malmsten som är kreativ direktör för "skiten". Ska vi ändå börja med att negga nåt med "nya" Rodeo så är det att vi saknar reportagen. De två föregående numrerna var så lysande blanding av svenskt allvarligt mode och reportage från helt andra (allvarliga) världar. Vi plockar ofta fram Pia Sundhagen-intervjun och visar för barnbarnen. Dom hummar och klappar händerna tyst, tyst.
Sen när vi skiter i det som varit så blir vi glada igen, för det är sketafint och ser ut som, och detta är ett hundra procent positivt menat, som en exakt och logisk fortsättning på Bibel. Och Bibel, gott folk, vet vi ju alla är det mest lysande formjobbet i svensk designhistoria. Extra mycket om vi ser till faktumet att den gjordes i en tid, som när man tittar tillbaka på den nu, rent estetiskt ser rätt jävla tråkig ut. Men Bibel alltså, vi tittar väldigt ofta i, på och under den. Looking good today, looking good in every way. Faktiskt inte en millimeter efter Brodovitchs eller Ansel/Feitlers Harper's Bazaar.
Det är skönt att det görs en tidning som Rodeo i detta nu. Gör den bara ett besök i världen utanför mode och konst så är den bäst i test. Ja, det är ett politiskt nummer, visst, men vi snackar ändå Makode Linde. Lite som ännu ett förväntat moderep 2012, trots allt, va?
