Morrissey har sadlat om!

För han vill inte gå tillbaka till det gamla huset, för där finns så många dåliga minnen.

Neville Brody tycker det är kul att göra tidning igen!

Ja, det är i alla fall vår gissning. Vi trodde ju att hans inhopp som creative och art director på Arena Homme+ i höstas var en engångsgrej, men tydligen var det inte så, för i nya numret är han där igen. Och vi blir så glada att vi blir alldeles mjuka i hela kroppen och det känns som... när mamma och pappa kommer hem!

Till råga på allt ser det underbart fantastiskt fint ut, ja, ännu bättre än förra numret.

Det är stramt, plockigt och detaljrikt på samma gång.

Han lägger gärna till den där extra lilla grejen, den där grejen som alla andra inte kan lägga till eller inte vågar lägga till för då, tänker dom, blir det stökigt.

Modejobbens vinjetter är det snyggaste sedan...Ja, dom där Hendenhös. Öppningarna till modeblocken The Dream Academy, It Couldn't Happen Here och Shine So Hard är så jubelsnygga att vi tar av oss kläderna, klipper sönder dom och sätter hos på huk och spelar tvärflöjt till kossorna kommer hem.

Och det är skönt att han inte är tvingad att gå tillbaka att göra tidning för att det inte erbjuds honom några andra jobb. Med ny snygg profil för BBC (kolla till exempel in de snygga och enkla piktogrammen) och rektorstjänst för Department of Communication Art & Design på Royal Collage of Art, så råder det ingen brist på världens visade uppskattning för honom just nu.

Att han till listan "för-alltid-världsviktiga-tidningsjobb", som alltså redan innehåller The Face (1980-1986) och Arena (1986-1990), nu år 2010 kan lägga till ännu ett magasin är ju så klart helt fantastiskt.

Och som en bonus får du dessutom ett härligt snyggbögigt Bruce Weber-reportage på 38 sidor.

Ska du bara köpa en tidning i år så är det denna du ska köpa (om du frågar oss, vilket du i och för sig inte gjorde).

Vad vi menar när vi säger så här ska en quinna se ut, så här ska ett bra hår se ut, så här ska ett tidningsomslag se ut!

Tilda Swinton fotad av Glen Luchford för majnumret av Dazed & Confused.

Äntligen finns det en ursäkt att gå på Ladies Night!

Andreas Johnson, Brolle, Martin Stenmarck och – Jocke Berg!

Vanja "Badgelady" Hermele med det allra senaste!

Länge har ju iPhonen var det där som alla bara måste ha. Nu är det dags för nästa "grej": Ruth Ansel-badges! Se bara på en av våra allra mesta favoritquinnor, Vanja Hermele i hennes bildbyline i tidningen City! Inte är det en iPhone hon har tejpat fast på bröstet! Nej, en riktig, fin, äkta Ruth Ansel-badge syns där istället!

Och nu kan du (nästan) bli som Vanja (och dom andra)!

Eftersom vi verkligen känner killarna och tjejerna på Oyster Press, så kan vi erbjuda dig fina Ruth Ansel-badges. i tre mysiga varianter:

- Stor lila badge med "Ruth Ansel" typat i fina Whitneyfonten

- Stor grön badge med "Ruth Ansel" typat i fina Whitneyfonten

- Stor fin badge med självaste Ruth hemma i New York på och namnet typat även här med fina Whitneyfonten.

Känner du med hela kroppen att du vill ha, vill ha, vill ha?! Maila då namn och adress till info@oysterpress.com så skickar dom dig en uppsättning ögonaböj!

Franska Vogue, ett helt vanlig majnummer tio år efter millennieskiftet! Först känns det underbart, sen plötsligt känns det inte alls underbart!

Så, vad tycker ni? En dag gick vi där med vår kamera på magen och så kände vi plötsligt att vi ville ta en fin bild av några människor. Vi tänkte länge, skulle vi ta en fin bild på några killar eller skulle vi ta en fin bild på några quinnor? Hmmm, vi tänkte länge, men till slut bestämde vi oss för att ta en fin bild på några quinnor, så då slog vi en signal till våra favoriter Meryl, Julianne och Kate och dom kunde komma på studs! Och dom tog med sig några friends också.

Sen blev det lite tryckfel på omslaget för nån råkade skriva "Bono" nere i ena hörnet, ha ha!

Ja ja, sånt händer.

Men vänta... quinnorna, varför har dom på sig fula t-shirts som det står "Red Hot" på ? Va? En Bono-kollektion?? "Red Collection"?? "Bobbo" tyckte det var bra om det stod "Red Hot" på deras t-shirts alltså? Varför fick "Bobbo" tycka det? Vad gör han här, i och på franska Vogue? Ja, ja, visst, "kompis" med Penlope, men vadå? Kan ingen göra nåt?

Vi har valt att sudda bort den texten på tröjorna, det var det minsta vi kunde göra även om vi också hade velat ersätta dom fula v-ringade t-shirtsen med nåt tjusigare, typ nåt värdigt härifrån, där vi är på väg att förköpa oss totalt dagligen tills vi inser att allt faktiskt inte går att köpa och det lite mer grundläggande problemet att, ja, ni fattar...

Så, snälla någon, hämta nåt transportmedel nu och kör bort honom. Ja, nu. Och se till att han tar med sig sina fula glasögon också.

Men nu lugnar vi ner oss och ta och titta på bilden en stund.

Matias Aguayo (igen!)

- Ja, nu får nån vara så vänlig att förklara hur det här gick till.

- Vadå?

- "Vadå?"...Försök inte spela ovettandes.

- Är det Matias Agu...

- Just precis.

- Skivan från i november i fjol. Albumet Ay Ay Ay.

- Just det.

- Varför vi inget sa, varför vi såg till att den gick dig helt förbi, trots att vi vet att du älskar Matias Aguayo?

- Ja. Vad var tanken med det?

- Vi hatade dig.

- Jasså?

- För att du bara bestämmer.

- Men är det inte så att nån måste bestämma?

- Jo, kanske.

- Så berätta nu hur jag känner för den här skivan.

- Att den är klassiker, redan. Att den känns som en öde ö-skiva.

- Mmm.

- Att om man ska välja bara tio skivor att leva med så kanske några av dom är Laurie Andersons Oh Superman, George Krantz genomknäppa Din Daa Daa, en bunt Paul Simon-singlar och dom där gamla fina Liquid Liquid-tolvorna.

- Ja.

- Det är knäppt, men också vackert. Och organiskt så det visslar om det!

- Och?

- Det är afrikansk "jag-bor-i-en-liten-håla-till-ställe-och-sover-på-ett-så-kallat-golv-av-torr-jord-och-jag-gör-roliga-ljud-med-kroppen-och-då-helst-munnen"-musik med något på tungan. Och det är väldigt, väldigt bra i sig utan att det stolligt och tokigt.

- Det är...?

- Det är en fruktansvärt bra skiva. Förresten, stämmer det att han är Anders Glenmarks lillebror?

- Ja. Och en sak till ni glömt?

- Jo, om man ändå ska köpa den, vilket man så klart ska, så ska man också köpa vår älskling Rebolledos underbara, avslappnande remix av redan i grunden väldigt bra Pional-låten In Another Room.

- Så vad har vi lärt oss av det här?

- At det är väldigt barnsligt att inte säga till dig när en ny Matias Aguayo-skiva kommit bara för att man hatar dig och för att vi vet att du älskar Matias Aguayo.

- Just det.

- Förlåt.

- Ta på dig strumporna nu och kila hem.

- Okej.

- Hej då.

- Hej då.

Att stjäla

Okej, jag har svårt att hålla mig från att stjäla. Problemet är bara att folk blir så arga när man stjäl från dom, vilket jag i viss utsträckning kan förstå. Jag har försökt sluta.

Det är bara så att det är så mycket jag vill ha.

Och idag fångade jag det perfekta tillfället att få ytterligare några "objekt"!

Vi hade en fotograf på kontoret, hon kom från nån gratistidning och skulle göra nåt mindre reportage om hur en arbetsdag på ett bloggkontor ser ut. Det var när hon kom in till mitt rum och skulle fota mig och den nya tjejen som jag delar skrivbord med, som jag kom på det!

När vi skulle ta bilden höll min skrivbordskamrat i en väldigt fin ordförandeklubba som jag spanat in ett tag. Så precis när fotografen tar bilden, då tar jag klubban från henne! Hon ler, jag ler, för vem vill se arg ut på bild?! Det var så lätt!

Så jag frågade fotografen, vart ska du gå nu och hon sa att hon skulle till rummet bredvid. Och där sitter den andra nya tjejen och hon har planterat några väldigt söta små vårlökar som jag varit sugen på, så jag följde med in och föreslog att vore det inte lite fint om du på bilden höll i dina fina vårlökar som du planterade för ett tag sedan?! Fotografen tyckte det lät superbra eftersom numret var något av ett vårspecialnummer.

Så precis när hon tar bilden då plockar jag krukan ur hennes händer! Jag log, hon log, för självklart vill inte heller hon se ut som en surkärring på bild! Sen smet jag snabbt in på mitt rum och var alldeles genomlycklig för nu hade jag för ingenting alls fått två saker jag verkligen velat ha!

Stil, strength och sweetness (#3)

Vi innehar (fortfarande) en hög intressenivå för denna quinna.

Och vi mår bra.

Sneak preview: Världens finaste #6: Scritti Politti 1984-1985

Om vi säger att en omfattande Scritti Politti-specialare är på gång här, stänger ni av era datorer då? Men om det "bara" gäller allt dom gjorde kring skivan "Cupid & Psyche 85", kan ni inte stanna en liten stund då i alla fall? Snälla? Vi vet, det är den hemskaste musik som gjorts, men också den...läckraste?

Vi är sugare av det visuella Scritti Politti perioden 1984-1985. Ja, till och med den läskiga "strax-efter"-badrumsbilden på albumets innekonvolutet är det finaste nånsin.

Vi återkommer.

Stil, strength och sweetness (#2)

Debra Rapaport fotad av Andreas Laszlo Konrath för New York Magazine. Men vi hittade bilden på Advanced Style.

Vi lär oss lite svårare svenska ord #2

"Younameit".

Är du singel?

Då här det här tyvärr inte bloggen för dig. Vi går nu helt över till att bli en parblogg. Under hela perioden april-augusti, den så kallade "kärleksperioden", har vi ett supererbjudande för alla par: Logga in 1 person på "internet" men få "access" att läsa den här bloggen tillsammans med 1 extra person ( dock inte under "prime time", vardagar kl 20.00-21-30)!

Nytt bra "2 för 1"-erbjudande varje dag.

Vi lär oss lite svårare svenska ord #1

"Cover flow".

Våra 3 bästa pingis-låtar någonsin

Splitterfärska A Token of Gratitude med The Radio Dept, mellanlagrade Do You Know? med Enrique Iglesias och lastgamla Pipeline med Depeche Mode.

Det här är så klart en lista som är ständigt föränderlig.

Hon som egentligen skrev den där fina Jean-Michel Jarre-låten

Hon skrev den på en sån där solid träsynt, som var den allra första synten, nån gång i början av 1600-talet. Hennes dotterdotterdotterdotterdotterdotter (vars farmor en kort period var med i mastodontsyntbandet Tangerine Dream och som även tydligen nuppat med Vangelis på en semester på Cypern en gång) var här idag på kontoret och körde några låtar. Allt var superbra. Och när hon avslutade med den där fina Jean-Michel Jarre-låten då stod alla upp och applåderade och klappade händerna och visslade och gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Efteråt skrev hon autografer, men jag fick ingen.

Att ta plats

En av den nya tjejerna här på kontoret har jag lite svårt för, hon vill gärna ta plats, så att säga. Som idag, då satt hon hela dagen och sa "nä, nu kommer jag att kräkas, det känner jag, nu kommer det". Framför sig hade hon ställt en bunke och fortsatte att oja sig hela dan om hur mycket kräk det var på väg.

Men inte kom det nåt. Tack och lov, får man väl säga.

"Nä, nu får ni backa allihopa , för nu kommer det känner jag, en kaskad".

Hoppas hon blir hemma imorgon. Kräksjuk.

Modern underhållning

Idag hade vi underhållning här på kontoret för att fira att det bara var en dag kvar till helg. Det var nya killen här på kontoret som hade fixat en paketlösning till, som han sa, "ett sjukt bra pris, sett till vad man får". (Hur billigt det nu faktiskt var vet jag inte, för när jag senare under dagen gick iväg för att köpa några frimärken, då sade kortläsaren "köp medges ej" och jag vet att det hade kommit in en stor summa för bara några dagar sedan från ett strumpföretag som supportar oss med pengar.)

Det hela började med en kille som var typ prästklädd på ett lite koolt sätt och som var helt huvudlös (!) sprang upp på scenen. Han hade ett huvud, om det var hans eller nån annans vet jag inte, som han balanserade på en ordförandeklubba. Nerifrån "hålet", alltså där ett huvud egentligen skulle sitta hördes en lite slemmig röst som sa att det var en stor ära att vara här och det var kul att vara tillbaka i Sverige efter flera månaders turnerande i Asien och Sydamerika. Han sa att ikväll skulle vi få uppleva "trender, trender, trender och catchy drogmusik" varpå han svepte med sina långa slappa armar och sa att "now all the way from southwest London, the new druggy depressing hippie band: The XX!!! Wooow!!!"

Och då kom dom upp på scenen, men det var helt klart inte hela bandet, och dom som var där var så otroligt olika från tidningar och tv och så. fast man kände ändå igen dom i sina svarta deppmodekläder.

"Die two other not here tonight. They are very sick", sa dom med väldigt lokal dialekt innan dom rev igång med första låten. Och det var just vad låten var, rivig, lät lite som Elton John, nån av hans snabba låtar. Och sen spelade dom några superbra låtar av The Beatles, Bob Marley och flera låtar man känner igen från olika tv-reklamfilmer. Men allt lät hela tiden The XX, lite deppigt så där, fast ändå väldigt svängigt. Yellow Submarine kan ju faktiskt inte låta deppigt.

Sen efter några låtar var det paus och det bjöds på mängder med filmjölk med massa goda tillbehör. Supersmaskigt och bra för magen tror jag.

Sen gick dom upp igen och nu var gubben utan huvud med dom och nu hade inte med sig varken ordförandeklubban eller huvudet. Han gjorde inte så mycket konstnärligt där uppe på scen utan sprang mest omkring och "jönsade sig", som vi brukar säga.

Men bandet fortsatte att vara superbra och dom slutade hela kvällen med att göra ett medley med massa riviga Jerry Williams-låtar. Fast såklart på ett lite så där deppigt vis, dom liksom sluddrade orden.

Ja, det var en väldigt trevlig avslutning på torsdagen. Nu ska man nog "palla" med en dag till!

American Apparel: Stil, strength och sweetness (finally)

Det är "kul" med teman och specialare. Som t ex American Apparels (gissar vi) specialgjorda annons för nya favorittidningen The Gentlewoman. Helt plötsligt funkade det att använda de två lite äldre (?) creative director-damerna på kontoret till annonserna.

Och Jessica Simpson tillåts vara sig själv i nya numret av Marie Claire.

Och Vogue Paris har ett nummer med ladies med så kallade "normala kroppar". Typ. Ett nummer. Bra.

För, som vi alla vet, enough is too much.

Men i alla fall, vi ska slå en signal till American Apparelkillarna och -tjejerna och höra om vi kan få komma och praoa hos dom och jobba tätt, tätt med Marscha och Iris.

Ja, Marscha har väldigt mycket stil, strength och sweetness. Hon ser helt enkelt väldigt duktig ut.

Vanity Fairs the Proust Questionnaire

Vi är som ni vet inte så förtjusta i att prata om det vi inte gillar. Men att liksom råka hoppa över att bara i förbifarten nämna att förra månadens nummer av Vanity Fair var det fulaste omslaget sedan den allra första tidningen någonsin gavs ut, vore på alla viss ovärdigt. Omslaget är så uppblåst det kan bli (och det må vara tanken, men det hjälps inte); Michael Douglas, guld och "MONEY" typat "ganska" stort.

Vi har komplett uppsätting av Vanity Fair typ från tre år bakåt i tiden, men just mars månads nummer 2010 "råka" nu fattas.

Sen ska vi inte försöka påstå att deras omslag brukar vara lysande. Men ändå.

Ändå blir vi lite glada när majnumret dimper ner och i alla fall ser okej ut. Rött och vitt och lite grafiskt så där och vi kommer (mest för att vår hjärna fladdrar) att tänka på vår favoritbild på Aldous Huxley tagen av vår favoritfotograf Cecil Beaton.

Sen känns Grace Kelly (tyvärr) lite för meningslös och nån portion Mad Men för mycket för oss. Dock ska vi läsa artikeln och se om det ändrar nåt.

Men ska vi prata Vanity Fair, vilket vi uppenbarligen gör så ska vi prata om deras stående sista sida, The Proust Questionnaire. Enklare, bättre och roligare blir det nog trots allt inte! Stående frågor och ofta känslosamma svar från de allra största.

Och nu finns till råga på allt "skiten" som bok! Köp den idag, lägg ner den i ett vadderat kuvert, skriv din adress på och lägg på lådan och bli glatt överraskad imorgon!

Medan du vänta på det paketet, så kan du läsa en hel massa Proustare här.

Ännu ett inlägg om Madonna

Ja, men det var väldigt vad mycket Madonna det blev här helt plöstligt! Helt utan anledning! Men nu vill vi bara säga att nummer nio av fotomagasinet Lid damp ner som ett...ja, vad ska man säga, typ ett brev, i brevlådan häromdan och ja, den innehöll som det var lovat en 22-sidig portfolio med dom där fina New York-bilderna vi nämnde häromdan, ni vet, dom där tagna av Kate Simon, en gång för länge, länge sen.

Bara för att vi inte har nåt att göra visar vi här några av dom.

Om ni undrar så tycker vi att hon på uppslag nummer två är så snajdigt snygg att vi för att impa på henne, klättrar upp på taket och spelar rugby!

Och i samma nummer av Lid...

...var det också en väldigt bra Promoe-artikel.

Dear end consumer

There's a new "Marion Cotillard wearing Dior"-ad in town. Do we like it? Hmm, we like Marion Cotillard's tits (of course), so, yes, we like it. They, the tits, look great and things, i.e. clothes and handbags, look great with those, the tits, underneath.

(Sen att dom aldrig kan se så fina ut som dom gjorde i annonsen för den finaste blusen av dom alla, är nåt vi inte ska tänka på nu.)

Sen var det nån här på kontoret som mumlade "men va fasen, skinntopp, är det så hett?" och vi svarade att "nä, kanske inte, men...." och sen blev det tyst.

Men då hojtade den nya unga killen som sitter allra, allra längst in i våra lokaler och som tycker att Morrissey är rena rama Björn Skifs att "va fan då, skinn är väl kul, så varför inte?"

Klart vi höll med. Skinntopp är skitfint.

Och det är kul för Marion att hon äntligen kommit iväg till Shanghai, för dit har hon nog velat åka jättejättejättelänge och nu har hon äntligen sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna "slå slag i saken".

Vi hade tyvärr inte möjlighet att följa med då vi skulle hålla utkik efter Dior-annonser med snyggt klädda fintuttar.

Arena by Neville Brody

- Vad är det som ligger där borta?

- Va, vad då? Jaha, det där! Nä, det är bara en komplett uppsättning av Arena från åren då Neville Brody var dess art director, alltså 1986-1990.

- Oj!

- Ja, det är fina grejer.

- Hur mycket Helvetica regular, medium och bold klarar en normal människa av?

- Ungefär så här mycket.

- Ska vi titta i dom?

- Mmm. Kom närmre, så kan vi bläddra, sakta, sakta...

- Ska bara ta av mig strumporna.

- Bra.

- Så där. Nu.

- Ska vi fota av massa uppslag från dom och lägga upp på nån blogg eller så?

- Ja! Jättebra idé!

- Då gör vi det.

- Har du nån kamera?

- Nej, tyvärr. Men fotografiskt minne, tror du det funkar?

- Vi kan testa.

- Okej, bläddra lite så får vi se.

Världens viktigaste magasinsuppslag i The Face av och med Madonna, James Truman, Katie Simon och Neville Brody

Att läsa artikeln och se ackompanjerande bilden till Madonnaintervjun i nummer 41 av The Face (september 1983), är att inse att ibland, ibland, ibland är det som troligen var fantastiskt för stunden en gång för länge sedan, lika fantastiskt 27 år senare.

Parallellt med att vi satt med vår bunt med The Face från dom gyllene åren (1980-1986 om ni frågar oss och så klart i stor utsträckning tack vare Neville Brodys design) och fann denna Madonnaintervjun, så hade vi också upptäckt fotomagasinet Lid, vars näst senaste nummer innehåller en 22-sidig portfolio med Katie Simons bilder från just detta tillfälle! Hallå, eller?! Behöver vi säga att vi tryckte på gröna knappen som sa "köp, köp, köp"?

Artikelförfattare är James Truman, britten som senare i karriären blev editorial director på Condé Naste i 11 år mellan 1994- 2005, med den där jakten på och lusten till det där definitiva som är den stora pricken över allt det andra.

Och ja, livet borde ibland bara handla om att vara modern, relevant och övertygad. Det är fantastisk läsning nånstans när Madonna delvis dissar sin skiva i en (outtalad) förvissning om att vara något annat, större på spåren. Vad hon var på spåret var förmodligen Into The Groove, som ju är den bästa låt som någonsin gjorts.

Och ja, James, Madonna var långt mer relevant än Prince Charles & The City Beat Band redan då, 1983 (fast vi försöker ändå inte påstå att vi inte gillar Prince Charles, för det gör vi då och då).

Sen att vi nuförtiden föredrar Madonna som köksa är en helt annan historia.

Verkligheten, den där som känns (och ibland även kliar)

Oj, vad..."tunna" kläder du har på dig...? Ska du inte klä på dig? Det är ju faktiskt ett kontor det här. Snälla, förstå att allt du byggt kommer att kollapsa, hela bloggen kommer bara dö och vi blir utan jobb. Kan du inte klä på dig? Bara nåt litet. Strumpor eller ett litet linne.

Många personer i världen är inte redo att acceptera sanningen, din verklighet, din sanna natur. Eller, vår sanna natur, vår verklighet. För det blir det ju när du ligger så där här på jobbet.

Är du sur? Okej, men snälla, snääääälla. Va? Det där mörka luddet är som byxor? Jo, fast ändå inte. Så, en liten tröja. En liten bara. Några shorts. För vår skull. Det här ser inte bra ut. Snälla...

Nu startar vi bokförlag och har releasefest på Riche imorgon!

Oyster Press heter vi som bokförlag och det är för oss en stor ära att kunna presentera vårt första (eller egentligen andra) släpp: Hall of Femmes: Ruth Ansel.

Om såväl projektet (initierat av designbyrån Hjärta Smärta) som Ruth har ni ju kunnat läsa här tidigare både en och två gånger.

Releasefest imorgon onsdag på Riche, Lilla Baren kl 17-20.

www.oysterpress.com

Snart går anmälningstiden ut!