Att läsa artikeln och se ackompanjerande bilden till Madonnaintervjun i nummer 41 av The Face (september 1983), är att inse att ibland, ibland, ibland är det som troligen var fantastiskt för stunden en gång för länge sedan, lika fantastiskt 27 år senare.
Parallellt med att vi satt med vår bunt med The Face från dom gyllene åren (1980-1986 om ni frågar oss och så klart i stor utsträckning tack vare Neville Brodys design) och fann denna Madonnaintervjun, så hade vi också upptäckt fotomagasinet Lid, vars näst senaste nummer innehåller en 22-sidig portfolio med Katie Simons bilder från just detta tillfälle! Hallå, eller?! Behöver vi säga att vi tryckte på gröna knappen som sa "köp, köp, köp"?
Artikelförfattare är James Truman, britten som senare i karriären blev editorial director på Condé Naste i 11 år mellan 1994- 2005, med den där jakten på och lusten till det där definitiva som är den stora pricken över allt det andra.
Och ja, livet borde ibland bara handla om att vara modern, relevant och övertygad. Det är fantastisk läsning nånstans när Madonna delvis dissar sin skiva i en (outtalad) förvissning om att vara något annat, större på spåren. Vad hon var på spåret var förmodligen Into The Groove, som ju är den bästa låt som någonsin gjorts.
Och ja, James, Madonna var långt mer relevant än Prince Charles & The City Beat Band redan då, 1983 (fast vi försöker ändå inte påstå att vi inte gillar Prince Charles, för det gör vi då och då).
Sen att vi nuförtiden föredrar Madonna som köksa är en helt annan historia.
