Om vi skulle drista oss till att säga till folk att leva med endast en ynka bok med bilder och lättfattliga och tydliga texter, så skulle vi troligen säga att den boken skulle vara, om inte Bibeln, så The Graphic Language of Neville Brody, utgiven av Thames & Hudson 1988.
Om vi har det som "kick-off" i detta inlägg, så förstår ni att vi blir "ganska" glada över att Neville Brody för en kort stund, tyvärr ett endaste nummer, återvänder till tidningsvärlden.
Det han gjorde i The Face och Arena (och i ytterligare ett antal tidningar och med en uppsjö skivomslag) ligger i den säck vi har med det som vi tycker är allra finast, allra mest betydande och allra mest omistligaste. Ja, det har allt, allt utom quinns då, för exponera quinns har inte riktigt varit hans påse.
Det är klart den innehållsmässigt blickar tillbaks, det är klart det känns tryggt. Men visuellt står den stadigt och säkert här och nu.
Detta är tidningen och numret som fått oss alla att påstå att vi alltid varit ganska mycket inne på "buffalo" och Ray Petri.
Men det är okej. Ray Petris värld är snygg, fin, klok, svartvitt och gay.
Intressant är att om man kan säga att formen ser ut som nåt annat, så är det David Carson, vars formgivning Neville Brody titulerade "the end of print", en kommentar Carson sedemera gjorde till sin programförklaring. Vi gillar Carson också, i synnerhet för att han verkar så sympatisk. Hans dingbats-sning med Bryan Ferry-intervjun i RayGun Magazine är en av mänsklighetens milstolpar. Han tyckte intervjun var så tråkig och meningslös, att han valde att typa hela intervjun med det "ganska" svårlästa Zapf Dingbats. Kolla in det i Helvetica-filmen.
Såklart är även Neville Brody med i filmen. I Arena valde han, efter ett par nummer, att uteslutande jobba med Helvetica, då ett typsnitt alla skämdes över och undvek. Tyvärr är inte Brodys medverkan i filmen svängig som Carsons, men nu var det ju inte medverkan i diverse typografi-filmer det här handlade om, utan allt det här handlade ju om att Neville Brody var kreativ direktör för det enskilda magasinsnummer i år som fick oss att i ren lycka dra ner byxorna på oss själva och göra helikoptern!
En tidning att ge till farmor och snorungen i grannlägenheten och alla däremellan!
Förresten så är det Nevilles son ni ser på uppslag två, till höger, han med det härliga burret och charmiga surtrollsuppsynen.
