Givetvis hamnade jag i bråk med busschauffören. Som ni redan vet så limmade han otroligt hårt på flera "tjejer" i gruppen och till slut kände jag att det fick räcka då jag ansåg att det gick ut över körningen och därmed även vår säkerhet.
Så vid ett kisstopp vi gjorde gick jag fram till honom och sa att "vad kul att även apor får köra buss nuförtiden". Nu hade han även börjat spela musik lite för högt på sin musikanläggning och det var mycket musik med tydligt "kärleksbudskap": "Je t'aime...moi non plus", "I natt är jag din" och "La voix", så jag tillade/skrek "...OCH ATT DOM KAN SPELA SÅ JÄVLA DÅLIG MUSIK PÅ SIN TRATTGRAMMOFON!"
Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag vaknar upp i diket, precis där vi hade stannat för...paus. Ingen jacka, inga skor (vanligtvis älskar jag att "befinna mig" i struplästen, men inte vid ett sånt här tillfälle, i ett vägdike i Tyskland).
Med hjälp av diverse trevligt tyskt folk tog jag mig till Hansastaden Lübeck. Men den så viktiga glädjen och lusten hade runnit av mig.
