Jag sov oroligt inatt, tror jag liksom stukat ryggen efter sömn i diken och under takpannor. Så jag vaknade och ville liksom inte ta livet för givet. Så jag satte mig och målade.
Jag var verkligen helt sjukt tom inuti, både i skallen och magen och ända in i märgen. Så jag lät liksom penseln bestämma motivet som skulle "uppstå". Hela förmiddagen gick och någon gång efter lunch anade jag en bild, en värld.
Var det ett urtida folk? En stam som "huserade" långt, långt, långt bort? Våra förfäder i gamla, gamla kläder?
Nej, det var vi, alla vi, om vi hade varit kottfolket! Som igelkottar eller vanliga grankottar, fast människor! Stress, stress till jobbet, kaffe, kaffe på språng, buss, buss, bil, bil, handla, tillaga, ligga...kottfolkets vardag. Så lik våran.
Väldigt, väldigt gripande.
