Multigoogla!

En av våra absoluta favvofotografer/konstnärer, Taryn Simon, har tillsammans med programmeraren, sötnosen och internetaktivisten Aaron Swartz gjort den fantastiska Image Atlas. En bildsöktjänst som visar översta träffarna i 57 länders sökmotorer. Hur bra som helst.
Ovan resultatet för "dum" i Tyskland och Nordkorea.
Så, nu vet du vad du ska göra resten av dagen.

Mer om projektet hemma hos New Museum.

Låt ditt hem go bang.

Hemma hos Alexander Calder (1898-1976). Och man fattar nånstans varför han uppfann mobilen (och då menar vi inte den sladdlösa telefonen).

Ett antal olika limited editions av årets Ikea-katalog finns att köpa på ikea.se.

Inga chicks.

Men väl en höna, en katt, en hund och en häst.

Läge att skriva vårt första brev till brud bakom lås och bom.

Ezra Pound kör sin uppskattade Plura-imitation, alltså när Plura är utklädd till Tommy Körberg.

Look into my eyes, look into my eyes, you're under.

Vill bara påminna er om att den mest drabbande och fantastiska dokumentären, den om och med Marina Abramovic, försvinner från SVT Play om en dag. Gör vad du vill, bara du tittar på den. Du kan helt enkelt, och detta är sant, inte göra nåt bättre med en timme och fyrtio minuter av ditt liv.
Hennes sittning på MoMa, den som satt och satt och satt och satt och satt och aldrig kom till dörren är kanske det mest gripande och drabbande vi sett. Ever. Att se alla dessa ansikten öppnas och blomma upp eller rasa. Kolla in 1.566 sådana här.
Kolla, så kanske vi kan vi prata om det sen.
Och ja, hon är en väldigt stylish snart 64-åring.

Och är du slö så får du istället köpa loss "skiten" på en sån där fräck dvd-skiva.

"Pelle" Lindbergh igen.

Vet inte riktigt vad vi ska säga, det är bara så himla fint, och det räcker ju rätt ofta.

Peter Lindberghs fina bilder för New York Times Magazine tagna i ett litet tält i Cannes. Synnerligen glada blir vi av fina Nicole Kidman-bilder där allt helt plötsligt ser helt normalt ut. Och efter Nickan och bilden med Nickan och Zac Efron ser vi Caleb Landry Jones, Shari Sebbens och Sarah Gadon.

Noll.

Vi letade efter nåt vi inte gillade i den här bilden men vi hittade inget.

Marion Cotillard fotad av Peter Hapek för höstnumret av Time Magazines specialare Style & Design. Flera tjusiga bilder här.

"Wishing things away is not effective."

Hoppsan.
Hur bra är inte det här då?
Peter "Pelle" Lindbergh och Jenny "Benny"" Holzer i strålande samarbete i septembernumret av italienska Vogue.
Bättre än allt annat.
Väldigt effektivt, väldigt snyggt.
Och på det lite haute couture och Milla Jovovich.

Vi tackom nu så gärna.

Alla ska med. Nästan.

Alla fick ha ett fint porträtt på omslaget till sin "platta". Ja, förutom dom där glada, småtjocka zigenarna då. För hur skulle det se ut?! Ger man dom ett omslag tar dom oftast hela handen. Istället blev det en stämningsfull bild på fotografens fina spanska gitarr.

"Hej, det är Rey som skriver ett brev till dej."

Ni kanske inte vet, men det finns ingen musik i hela världen som vi lyssnat så mycket på i år som Lana Del Reys Född för att dö-album. Skulle vara svårt att tro att det någonsin kommer att göras bättre låtar än Born To Die, Off To The Races, Video Games, Blue Jeans, Summertime Sadness och This Is What Makes Us Girls.
För, som vi brukar säga, bättre blir det inte. Ju.
Eller jo, om man mot förmodan skulle hitta en fin skrivmaskinsbild med Lana.
Och hoppsan, här kom det en sådan!
Riven ur oktobernumret av Vogue från landet där herr C. Dundee bor.

Mmm... Finns det nåt bättre än diverse kontorsutrustning? Nej, så klart inte.
Och kvinnor med skrivmaskin är så klart det bästa av allt.

Och än en gång synkar bild och bloggtypo ack så fint.

John Cage, du kan komma ut ur buren nu.

Det är inte alla som delar sin bröllopsdag med John Cages födelsedag. Men så är det för vissa. Hundra bananer skulle han ha blivit idag. Hela bananlådan full med år, alltså!
Det är okej att du ägnar hela det här dygnet åt att tjackpunda, göra ditt eget öl, spela fickpingis, spela Allan Edwall, spela på din ljumskflöjt, köpa dansk fläskfilé, men det är inte okej att du hoppar över att lyssna på Sonatas and interludes for prepared piano (från 1948) av John Cage. Men nu tänkte du så klart inte hoppa över det.
Men det är alltid bra att påminna, eller hur?

För så här är det, att om vi bara fick plocka med oss tio enheter musik till en sådan där öde nybyggd sjöstad, så skulle denna vara en av dom.
Jo, jo.
Helknäpp musik, säger din morsa.
Skyll dig själv, säger vi.
Har du bara knappt tre minuter av ditt liv available innan nästa dos fultjack så rekommenderar vi dig att lyssna på Sonata no 4.  Knäppt säger din morsa igen och visst, men vad viktigare är: stramare och sorgsnare musik får du leta efter.
Och är nåt av det finaste vi vet.
Utöver frugan då, så klart.

Att den här musiken ligger till grund för så mycket av det vi älskar när det kommer till svängig (lyssna på technodängan Sonata no 5) och episk och drivig och fin musik (lyssna på Sakamotoklassikern Interlude no 1) är bara en bonus.
Ska vi förklara värdet av det hela enkelt så inser vi ju alla att en av alla tiders bästa låtar, Japans Ghosts, hade blott låtit som ännu en (helt okej) Spandau Ballet-ballad om det inte hade varit för den Cage-krydda som David Sylvian köpte i den lilla spännande kvällsöppna butiken på hörnet.
Vad det huvudsakligen handlar om är hur det där preparerade pianot låter och hur dom sorgsna stumma klangerna går rätt in i roten av oss.
Det är bubblet, tårtan och hela kostcirkeln i sjutton stycken.
Herre vår skapare. Det här är vår sång och glädje.

Har du pengar över och vill ge oss nåt fint så kan du ju ge oss originalutgåvan av "skiten". Annars är vi nöjda med vår Milton Glaser-formgivna utgåva på Tomato från 1977 med Joshua Pierce vid boogiepianot som Robban Wells var hygglig och lånade ut.

Här skriver man en rubrik, gärna rolig eller kanske bara "lockande".

Här skriver man gissningsvis en kortare text som på ett vettigt sätt förklarar bilden som ligger alldeles ovanför. Kanske man skrattar till, kanske man inte förstår alls. Man ser nåt, men man vet banne mig inte vad det är man ser.

För guds skull, någon, ta emot!

Ett fall för Adeline "Johan" Jouan. Fotad av Nikolay "Gedda" Biryukov för septembernumret av något som morsan och farsan kallar SnC Magazine.

Vad vi ska köpa för hela veckopengen idag:

Ser ut som, låter som och känns som en måste-ha-grej. Skulle vilja ha i femlitersutförande.

Världens tre bästa låtar! På samma album! I en följd! Just nu, på den här planeten!

Har ett album någonsin öppnats med tre så bra låtar som Jessie Wares splitternya Devotions? Nej, herregud, inte en chans. Wildest Moments är den bästa låt som någonsin gjorts. Sant. Och det är vi som spelar det stumma fina pianot. Och den drömska ekande The XX-gitarren också.
Du kan ge bort all annan musik som någonsin gjorts.

Sångaren från Drängarna släpper soloalbum eller vad vill du att vi ska tro, Patrick Wolf?

För nu ser du väl ändå för sorglig ut? Men, vi älskar dig ändå. Eller, vi älske di sma undar jårdi ändå.

Omslaget till Patrick Wolfs kommande tokakustiska och analoga jubileumsalbum. I väntan kan vi tillsammans lyssna på låten från i fjol som gjorde oss alla till schlagerälskande bögar. Vi gråter, vi slowmotiar, vi dansar, vi klappar händerna, vi längtar, vi åker till Paris.

Vanessa Redgrave i rollen som Robyn.

Naaaaäää! Vivienne igen, så klart. Bild av Juergen Teller någon gång, någonstans.

Även denna långtidslånad från Interview som även bjuder på intervju med Vivan gjord av Tim Blanks.

Ganska svårt att inte känna sig åtminstone lite sugen på att gå in en sväng här och kolla läget.

Viviennes lilla klädbutik fotad av Sheila Rock på den gamla goda tiden, 1976. Vi gillar dessutom att den här bilden färgsynkar så väl med den här bloggens typografi.

Ganska svårt att inte tycka att det borde varit hon i rollen som Margaret.

Fast ändå inte.

Vivienne Westwood fotad av Michael Roberts för Tatler 1989. Bilden viskade vårt namn när vi var hos killarna och tjejerna på Interview.

Å, den lilla Commes Des Garçons-duvan hon mötte Commes Des Garçons-duvor från samma land, allihop tillsammans flög dom till diverse modeveckor lite varstans.

Året var 2007. Färg och form av Hans Hollmér, aka House and Holme.

Ett litet typografiskt mästerverk i CD-erans soptunna.

Madonna & Fabien Baron, Erotica, 1992.

Istället för snus: cigg.

Emma Stone fotad av Mikael Jansson och stylad av Karl Templer i Interviews septembernummer. Fint som snus.

Årets bästa mode: Bakad potatis-looken.

Namngivet av den briljante Emi "VM i" Gunér.

Den andra bilden från Tjugoettan.

Gammalt junk.

Så himla trist att det inte gjordes några snygga och koola saker förr i tiden. Som till exempel typ, 1890, när dom här genomsnittliga svartgulrandiga handskarna i getskinn gjordes (av okänd).

Eller som det här junket från 1936. Ointressanta Schiaperellidesignade mockhandskarna med typiska guldmetallklor. Så osnygga, så ointressanta.

Bilder av Jason "About" Schmidt från T-bloggen.

Ryggdunk på Lisa Wikander.

Gör man så här snajdiga blusar förtjänar man minst ett ryggdunk om dagen. Det är baktill allt det fina ska vara. Alltid.

Hey, Hey, Lana Del Rey!

Vi beklagar att bilden även innehåller ett trumset, en tjockis i keps, en ballong, blått ljus, tak, svart golv och ventilationssystem.

Från New Yorks "tungt-huvud"-bildspel.

Världens mest sorgliga film.

Aj, aj, det gör ont.
Har reklam någonsin varit mer sorglig?
Årets film. Oavsett längd.

Tack Lotta Lundgren!

Punkjunk + West Side Story

Det kom ett punktips på Stefania Malmstens twitter, utställningen Someday All The Adults Will Die: Punk Graphics 1978-1984 på Hayward Gallery i Löndön. Marinerad och kurerad av Johan Kugelberg och Jon Savage. Kul, kul (eller kuk, kuk som det ju heter på punkspråk).
En bra anledning att ta sig till London är ju alltid bra. Pågår 13 september – 4 november.

Utställningen fick oss givetvis att kolla upp boken (Punk: An Aesthetic, utgiven på Rizzola) som tydligen är utgångspunkten för utställningen. Tyvärr har den det fulaste omslaget sedan de ratade skisserna till världens första bok. Och till råga på allt har man inkluderat verk av Banksy. Nej, nej, tack.
Fast vi har säkert fel, vi har ju inte hållit boken med våra egna slemmiga händer. Gissningsvis fantastiskt material inside.

Istället får vi så länge ligga och tänka på, känna på och prata med den mest fantastiska boken vi kan komma på just nu för att vi sent om side fick nys om den, den över ett år gamla West Side Rendevouz med Katsu Naitos bilder på transsexuella och -vestiter som under tidigt nittiotal hängde i Meatpacking District i New York, innan området blev nåt annat.
Porträtten är fantastiska. Och omslagsbilden är ju... ja, fantastisk plusplus.
Good job, nicely done.
Köp den illa kvickt.

Och orkar du inte läsa igenom den länkade listan med  Kugelbergs-100-favvo-DIY-singlar så kan du iallafall unna dig att lyssna på skumma och otippade Dag Vag-låten (!) Dimma. Tjena, tjena, natti, natti.