Jessica Todd "Toddan" Harper – så gick det sen!

2008 var Jessica Todd Harpers år om ni frågar oss. Hon fotade med sin kamera så att vi svimmade, jublade och gickuppibryggade, limboade, nakendansade. Vi sa till varandra, "nu kan vi dö".
Liksom.

Det gjorde vi tack och lov inte.
Dog, alltså.
Men vi glömde helt att hålla utkik efter henne. Jessica Todd, alltså.Vi satt där med vårt exemplar av Interior Exposure (utgiven på Damiani Editore) och var saliga och glömde att tänka på att det kanske skulle komma mera.

Men så häromdan dök hon upp i våra huvuden ("huven"), och vi lunkade iväg och köpte oss ett worldwideweb-modem och besökte hennes "homepage". Vi såg till vår besvikelse att nån ny bok inte fanns att finna. Dock fanns en mapp med 31 nya bilder. Hon kallade dom New Work. Hon hade kunnat kalla dom Hoolabaloo, vi hade älskat dom då också. Inget hade hänt. Förutom att hon blivit "förälder", ett faktum som fyller bilderna till bredden. Men tack Gud för att inget annat hade hänt! Samma bilder. Samma ljus. Samma tystnad. Samma samma.
Maila henne, hennes farsa, morsa, brorsa, syrra och brevbärare och säg att vi vill ha en bok nu.
Alltså nu.

Aahh, "Coppa" och vin på balkongen i hela rena kläder med en vän...

Alltså, hur ung har egentligen Sofia Coppola varit? Superung? Ja, av bilden ovan att döma så har hon varit det. Och när vi ser henne där på Melody McDaniels foto (som vi stulit från vår favorit-tumblrrublrlmrl, Awesome People Hanging Out Together), tillsammans med Wes Anderson, så blir vi så klart sugna på att gå ut på balkongen och ta ett glas vitt och en cigarett till och cementera en övertygelse om att sommaren kommer att pågå en lång, lång tid till.

Sen minns vi så klart den där bilden på Sofia i gräset, ni vet, picknick med pappsen, och då blir vi så klart bara rätt och slätt "sugna".

Och tänk på att ni kan köpa näst senaste numret av inte så tokiga typ A5-formatiga Bad Day, vilket pryds och fylls av Quinnan i fråga. 

Väggval

Om vi bara får välja tre modebilder där modellen står vid en vägg, då får det bli dom här tre. Modellen är Iris Strubegger, killen med kamerafunktion i sin sladdlösa bärabara telefon är Alexi "samma gamla" Lubormirski och tidningen som hade lyckan att få publicera "skiten" är självfallet tyska Vogue. Septembernumret, så klart!

Jättesöt kille död

Idag gjorde jag en tråkig upptäckt här på kontoret.
Det var när jag gick ner i källaren för att hämta nytt papper till kopiatorn som jag fann nya killen som började hos oss strax innan semestern. Det var inte mycket med honom, försökte ändå med några första hjälpen-grejer, men till inte särskilt mycket nytta.
Samtidigt drog jag mig till minnes att han på fredagen när vi alla gick på semester, sa att han skulle ner i källaren och städa och plocka i ordning. Och han hade i alla fall fått till det väldigt fint, har nog aldrig varit sån ordning på grejerna kan jag säga! Hittade vad jag sökte på momangen.

Lite synd är det trots allt, för han var både söt och hjälpsam. Men tack och lov finns det hur många söta och hjälpsamma killar som helst, "där ute". Många av dom har jag listade med namn, adress och telefonnummer.

Jag gick ändå till chefen och sa att det är inte så kul när sånt här händer och att det beror på att vi har för mycket att göra, så vi inte hinner reflektera kring om nån arbetskamrat inte synts till på ett tag. Han sa att "vi ska kolla på det", och det kändes så himla bra. Hade bra flyt sen resten av dagen.

Nu byter vi namn till Teaterfoto!

Vi har teatern att tacka för så oerhört mycket, men framför allt för att den vågar ta sig an allt det där som vi andra inte vågar, ämnena vi skyr av rädsla och feghet. Teatern är inte rädd för det groteska, det fula, det skamliga. Så vi tackar teatern för allt den inte ryggar tillbaks inför och hyllar den genom att byta namn till Teaterfoto.
Vi börjar med denna härliga bild som vi hittade i helgens DN. Ett vågat, groteskt och uppfriskande teaterfoto (från föreställningen Huset vid flon på Stadsteatern)! Så där skulle vi andra aldrig våga göra: "ränna" runt med uppdragen kjol, visa strumbyxorna och vara "galna".
Vi vill, men vi vågar inte.
Tack, teatern, "du" är helt suverän!

Prickigt i september #4

Ryska Vogue september 2011.

Prickigt i september #3

Septembernumret av australiensiska Vogue.

Prickigt i september #1

Stephanie Seymour fotad av Horst Diekgerdes för amerikanska Elles septembernummer.

Prickigt i september #2

Klänning och blus av Stella McCartney, hösten 2011.

Presidenten+presidentens underbara fru+stock

Så här kan bebisen se ut

Genom att slå ihop prins Daniels och kronprinsessan Victorias utseende i en "datasimulering" får man det här resultatet.

Mr. Finger

- Hörrö, va fasen håller du på med? Vårt möte började för en kvart sen, ju.
- Ja, jag vet, förlåt. Fastnade i köer.
- Sicken skit att bara strunta i vårt möte så där, alltså!
- Jo, förlåt, men det var inget jag rådde över.
- Du ser mitt finger, va? Du vet vilket finger det är, va?
- Eh, nä, eller jo, pekfingret?
- Dödens Finger.
- Jaha, oj!
- Dödens Finger alltså. Och nu visar jag dig det. Du förstår, va?
- Nä... Du är arg, kanske?
- Du ska dö.
- Dö?
- Dödens Finger dödar.
- För att jag är lite sen?
- Kanske. Man vet inte riktigt varför Dödens Finger dödar.
- Nu ångrar du lite att du var sen, va?
- Fast det här är väl lite knäppt ändå, va?
- Säg det till Dödens Finger.
- Jag kan inte prata med ett finger, det förstår du väl.
- Man får själv välja var Dödens Finger ska döda: i örat, i ögat, näsan, rätt in i magen eller "där bak".
- Jag måste dö, alltså?
- Ja.
- Då väljer jag nog ändå "där bak".
- Okej.
- Du kan få äta min sista potatis först om du vill, jag är mätt.
- Nej tack, det är bra.
- Okej. Då tar vi det nu då så det är gjort.

Några bilder från backstageområdet på Way Out West

Vad vi gjort i sommar #2: Gått omkring i naturen, men överallt bara massa bajs

Som här: sånt där finkornigt bajs som någon psykskadad har malt, rostat och sen lagt ut, mitt i naturen, där vi normala gärna rör oss och njuter av livet, om det inte vore för sånt här "skit".

Vad vi gjort i sommar #1: Spelat piano

När jag var på "Stage, Pub & Steakhouse" Engelen i Stockholm och körde min "live on piano"-show, så hade mitt namn råkat bli "felstavat". I övrigt var personalen superproffsig! Och som ursäkt fick jag en gratis öl (inte riktigt en stor stark, utan en storlek mindre tror jag det var eller om det var två storlekar mindre).

De andra ölen jag drack resten av kvällen och under "giget" sa dom att jag kunde betala efteråt, vid slutet av kvällen, så jag inte behövde störas i mitt "gigande". Riktigt bra service, tack ska ni ha hela personalstyrkan (även fast jag tror att det råkade komma ett antal öl på min nota som inte var mina, men det är inget att orda om).

Det vackra livet

Ibland är det en mörgrå bild som är det allra finaste i hela världen. Har man dessutom fått låna Irvings gamla smutsiga fondsäckväv (och en liten barrväxt att placera långt ut på ena kanten), så är det precis så där svalkande skönt i skuggan som man vill att det ska vara på ett modefotografi i en bättre värld.

Bild på Carmen Jalving, i kläder från Roberto Cavalli, av Christopher Morris för tyska Amicas julinummer. 

Viviane Sassen #2: Saker som är bra att lägga på huvudet (så att man inte slarvar bort dom)

Det kan vara en liten gosse, det kan vara en bläckfisk. Det viktiga är att man lägger dom på huvudet.
Så att man inte tappar bort dom.

Direkt när vi såg Vivianne Sassens fantastiska far/son-bild (en gissning) ur hennes superfina bok Flamboya (som du bör be morsan köpa till dig innan du kastar henne av tåget), så kom vi att tänka på Herb Ritts toppbild från 1989.
(Vi insåg sen, så klart, att vi inte var först i världen med att tänka den tanken.)

Att sen Herb "Herbie" Ritts' bläckfiskbild får dig att tänka på och lyssna på Seal hela kvällen, natten och morgonen, är tack och lov ditt eget problem.

Go wild in the country!

Oj, oj, oj, oj!
Oj, vadå, undrar du?
Oj, så fint det blev, säger vi!
För en gångs skull har ni rätt, säger du.
Ja, faktiskt, säger vi.

Det är inte första gången blommor och mönster fått någon att göra det fina finare. Och det är heller inte heller andra gången. Och det är förmodligen heller inte tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde gången heller. Men det spelar så klart inte någon roll. Nä.

Bilder av holländska Viviane Sassen för Dazed & Confuseds julinummer. 

Snoppis i högklackat

Alltså, om morsan nu kommer dragandes med att hon kommer att slänga oss av tåget om vi förhandla oss på smått och fint prydnadsporslin, så kommer vi ända att "unna oss" Shary Boyles Intersects (från 2009).
Ja men gud, alltså, blir det bättre än sisähär?! Nä, det blir det inte. Och det vet även du, morsan, han som kör tåget, hon som klipper biljetterna och kossorna som bara lallar omkring i det gröna, att det inte blir. Så, slutar att larva er.

Och för våran ekonomis skull önskade vi att det var det enda bra hon gjort.
Så är det självfallet inte.
Vi har "shoppat" så mycket av Shary "Shary"Boyles finporslin att vi tappar brallorna.
Och vi gillar det.

"Snoppis" är förresten saxad ur nummer 9 av ganska okejiga Bad Day, ett litet A5-magasin med enfärgstryck (förutom några högblanka fyrfärgssidor med Karl Holmqvist). Rar omslagsbild med silvervitskäggig Glenn O'Brien, med vilken det följer en intervju som (tyvärr) liksom aldrig kommer igång. Och det är inte Glenns fel. Dock får den forne Interview-medarbetaren möjlighet att säga det vi alla känt men kanske inte riktigt förstått:

”Difficult prose is a very modern thing. You know, if you read Nietzsche, it's really pleasurable. If you read Voltaire, you're laughing out loud sometimes, you know? Then you read Artforum, and it's like ’What the hell is this guy talking about?’”

Ny artikelserie: Barnboksförfattare!

Många har skrivit hit och undrat om vi inte kan ta och skriva lite om alla våra underbara barnboksförfattare "där ute". Klart vi kan!
Vi börjar med Sarah Sheppard.
Fast vi har inte "fått till" texten än, så vi börjar med en bild på henne.

Bara en bild idag, alltså.
Ledsen.
Men den är väldigt fin.
Orm och allt.

Och väldigt långa fingrar, va?

Dick och Whitney har en mack ihop!

Aaah, sol, skugga, sol, skugga! Månskugga! Som han ying och han yang. Skööönt. Vi sitter i vårt ribbstickade linne och nya rena sockor och lyssnar på en av våra absoluta favvo-compact disc-skivor, Whitneys andra "platta", den från 1987. Den är bra, den är behaglig, den är ying, den är yang, precis vad "morsan" brukade säga till oss att vi var, innan vi slängde henne av tåget.

Vi sitter här svala och heta på samma gång och vill dansa med vem som helst, men det lär det inte bli nåt med. Så det blir till att lyssna på compact disc-skiva istället.

Men en "grej" vi missat under alla dessa år, är att Mr Richard Avedon (alltså Dick, aka Lick, aka Slick, aka Rick) har tagit omslagsfotot! Alltså det fina med ribbsitickat linne! Eller det kanske inte är ribbstickat, men vad spelar det för roll?! Nä, ingen alls!
Vad fint det blev säger vi till honom nu i alla fall, dock alldeles för sent. Skit också.
Läckrrrrra innekonvolutsbilden är också Dicks jobb.

Snyggt (helt planenligt)

Mmmm.... Vad kan vi säga? Titta och njut. Det gör vi i alla fall. Fyra böcker så... förtjusande!
Först den formatmässigt lite större förstaupplagan av Cecil Beatons fantastiskt fina New York från 1938, vars omslag pryds av Cecils etta-på-pallen-läckra skrivstil. Han kan skriva vad som helst med den handen, den pennan, och vi applåderar. Denna bok är till råga på allt svindlande vacker helt igenom.
Och ja, Cecil är vår favvokille. Fjollig, förtjusande, elegant och divig. Ja, ni vet, Cecil, vars kåk Madonna senare köpte och som Tim Walker fotade så fint för Vogue 2005.

Sen British Maps and Map Makers från 1944 som ingår i en serie omfattandes ett stort antal böcker. Med sådan form, typografi och stil kan det få handla om vad som helst, för vi ramlar ändå baklänges, åt sidan, framlänges och, till sist, rätt ner.

Why Women Cry är inget vi egentligen undrat, men finns det ett svar i en Elizabeth Hawes-bok med sådan lättsam och tjusig Alexey Brodovitch-form hela vägen igenom, kan vi allt drista oss till att i alla fall bli smånyfikna. Året var och förblir 1943.

Ettan kom och tvåan kom och trean kom och fyran kom på direkten den med, i form av en tjusig liten Yolanda Cuomo-box från 1987 innehållandes faksimiler av två privata Warhol-publikationer. Dels Holy Cats by Andy Warhol's Mother som bara trycktes i en så gott som obefintlig privat upplaga i början av femtiotalet, dels 25 Cats Name Sam and One Blue Pussy från 1954 som även den bara trycktes i en privat och svindlande upplaga om 190 exemplar.
Kolla in och se färger som får ögonen att svida och tåras och skratta.

Ja, se så, iväg och köp. Annars slänger morsan dig av tåget, det vet du.

Ränderna går aldrig, aldrig någonsin ur oss!

Ränder får oss till och med att jubla över ett magasinsomslag från det risiga sextiotalet, föreställande ett sablans cykelförråd i Marocko. Så bananas är vi när det kommer till ränder.
Vi hittade "skiten" hos enormt trevliga Bill Hall på High Valley Books en varm dag med fläktande vind.
Han tömde vår plånbok.
Och vi gillade det.

Hoppa över den där typiskt heterosexuella semesterresan du går och fnular på.
Köp böcker och magasin istället.

För om du väljer det lite gladare livet, så som vi har gjort, då blir det som så att du plötsligt är ägare till allra första numret av Gentry, det mest påkostade och fantastiska magasin som någonsin gjorts. Om Gentry fick vi några dar tidigare, lära oss allt man behöver veta av Vince Aletti, den mest påkostade och fantastiska karl som någonsin funnits. Det var en het och fuktig dag och Vince visade och berättade. Och vad gjorde vi? Well, vi kunde inte mycket annat än att trilla baklänges.
Om vi känner för det så återkommer vi till det. Låt se... ja, vi känner för det. Men en annan gång.

Säsongens bästa allroundplagg!

Våra favvoplagg denna vecka kommer från Driu+Tiago. Vi har på oss dom varje dag, överallt, hela tiden. Allt är svartvittgrått och det känns såklart väldigt, väldigt bra.

Snyggt (av en händelse)

Fyra bokomslag ack så snygga, men (troligen) inte gjorda för att vara snygga eller ens vara bärare av något värde överhuvudtaget.

Plockade från Things Magazines hemsida. Vi var så klart tvungna att köpa deras nya, svidande snygga nummer. Får oss så klart att tänka på den manliga formgivaren Peter Savilles för alltid snygga Always Now-omslag.

Bråttom! Återträff!

Hej alla ni som jobbat här på bloggen någon gång under all den tid vi hållit på! Vad kul vi haft. Åren springer iväg, så det är dags för återträff, tänkte jag. Det ska bli en riktig hejdundrandes fest. Men för att det ska gå att genomföra skulle jag behöva att ni betalade in pengar på mitt konto. Allra helst redan ikväll, men allra senast innan helgen. Vore bra om alla kunde betala in åtminstone femhundra spänn, gärna mer.
Jag återkommer med ytterligare info, t ex om när och var.
Gud vad kul det ska bli.

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men fick felleverans!

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men det blev felleverans. Alla ganska glada ändå. Eller, jag vet inte. Dom sa till mig: "gå och lasta av dom så kommer vi sen och så kan vi hitta på nåt riktigt kul hela gänget". Sen fick jag för mig att dom sa helt tyst: "...utom du".
I vilket fall som helst, så åkte dom plötsligt iväg i hög hastighet, hela gänget. Utan att luckan var stängd! Livsfarligt! Jag vet inte om det var planerat, eller om dom faktiskt missade att jag inte hunnit gå på igen.

Det var helt klart lite "meckigt" att dra på alla rullatorerna (eller "iWalk" som jag kallar dom)  på egen hand. Men gissar att dom skulle blivit besvikna om dom skulle försvunnit det första dom gjorde. Så jag drog först en cirka 50 meter. Sen gick jag tillbaka och drog nästa cirka 50 meter. Så där höll jag på till alla var hemforslade.
Vi hade åkt iväg ganska långt, så jag fick ta en paus halvvägs tillbaka och sova några timmar.
Men nu finns dom på kontoret allihopa och det känns riktigt bra att jag inte behövde göra "gänget" besviket.

Ovänskap

- Alltså, tänk om han snubblar till när han står där och borrar.
- Varför skulle han det, han är ju försiktig och jäkligt duktig, ju?
- Ja, men tänk. Tänk om. Han snubblar för att han kanske hostar eller nån råkar rusa fram och dunkar ett vedträ i nacken, som gör att han snubblar framåt och borren drrrrrrrrrrrrrrr rätt igenom hela armen. Eller rätt igenom huvudet och sen kanske borren åker upp och ned, upp och ned rätt i genom allt hans... kött på kroppen, för nån har liksom fastnat i handtaget.
- Är du arg på honom eller nåt? Du pratar så konstigt. Du tänker väl inte göra nåt dumt, va?
- Va? Jag? Nä, det här vedträet jag har här det är magiskt. Det kan trolla hur det vill. Jag ska rädda honom med det här vedträet. Han kommer att tacka mig. Hans liv kommer att bli toppen. Jag ser att han är ledsen nu, ser du det? Mitt slaktarfökläde är magiskt och berättar för mig att han gråter tyst för sig själv nu. Ska vi då inte hjälpa honom, tycker du?!
- Fast jag tycker inte han ser så ledsen ut, faktiskt.
- Tror du mitt slaktarförkläde ljuger?!
- Nä, eller... jag vet inte. Hur kan ett slaktarförkläde veta om någon är ledsen?
- Säger du emot mig? Tror du mig inte?
- jag bara undrar hur ett sla...
- Jag fick det av en indian för längesedan, okej? En jättegammal indian.
- Vadå, använder indianer slaktarförkläde?
- En slaktarindian. Det var en slaktarindian.
- Oj.
- Nu slutar vi att tjafsar och  går bort och muntrar upp honom med våra trollerigrejer. Du först.
- Jaha. Okej. Lägg av, knuffas inte.
- Gå.
- Jaja.