Alltså, jag är så fruktansvärt trött på nya killen här på kontoret! Han är så satans mallig! Han orerar och skryter från morgon till kväll om sin nya lyxiga räknemaskin med tv-skärm, sin nya praktiska väst i fräck femficksmodell, sitt nya runda bord, sin kraftiga benstomme, sin högra och sin vänstra näsborre, att han har ström till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, att han har nästan ingen känsel i fingertopparna, att han brutit sitt högra ben och måste sitta och hålla det för att inte skrika ut sin smärta, att han har speciella ögon som gör att allt ser oranget ut, att han inte kan alfabetet, att han inte har nånstans att bo, att han är ensam och att han har sår över hela kroppen.
Men nu säger jag, att när jag ätit upp min smaskiga macka, så ska jag trycka ner hans lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans nya praktiska väst i fräck femficksmodell, hans nya runda bord, hans kraftiga benstomme, hans näsborrar, hans ström som han har till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans fingertoppar, hans brutna högerben, hans sjuka ögon, hans alfabet, hans hemlöshet, hans ensamhet och alla hans kroppssår ner i halsen på honom. Då lär det bli tyst! Om inte, så tar jag en macka till och gör allt en gång till.
