"När du bygger en tidning ska du träffa hjärtat, hjärnan och ljumskarna."

Herregud. Gunny Widells sammanfattning borde kanske alla som tänker göra tidning ha fasttejpat på pupillerna eller liknande ställe. Exakt dessa tre är ju anledningarna till varför vi aldrig kommer att sluta att vara besatta av tidningar.

Gunny (83 år) är tidningsgudinnan som har räddat ett otal svenska magasin, däribland Vecko-Revyn och Damernas Värld, från ragnarök och istället tagit dom till skybaren. Lyssna på ett fantastiskt litet reportage av Anna Åkerlund i senaste Stil, ett avsnitt som även innehåller storstilat reportage om storslagna toksammlande slottsmultimediagubben Hearst.

Att känna att alla tycker illa om en.

Det verkar som vi har någon slags konflikt här på kontoret. För när jag kom tillbaka efter lunchen, så fann jag detta på mitt skrivbord: Alla de andras knivar lagda i en slags mystisk, eller kanske snarare mytisk, formation.

Blev alldeles kall och när jag tittade upp såg jag att dom alla tittade, nej, stirrade på mig, med kalla och hårda blickar. När jag frågade om vad det hela betydde sa dom inte ett ord, men jag tror en kall vind svepte genom rummet och det lät som om den talade och viskade, men jag kunde inte uppfatta vad, för jag hör lite dåligt. Jag tror dock inte det var något positivt.

Jag fortsatte att titta på de andra för att jag tänkte att snart säger dom väl något. Men icke.
Kände att det nog var lika bra att gå för dagen. Stänga igen min dator behövde jag inte göra för den var spårlöst försvunnen, liksom min mössa, min jacka och mina byxor. Jag tog på mig strumporna och skorna och gick hem. Hoppas nu att allt ska vara som vanligt imorgon. Det är det nog. Jag kallar dom trots allt för mina allra bästa (mina enda) vänner.

Om lockelser i en bild.

Lusten att att ta oss till The Magic Bar och låta oss serveras, nästan äter upp oss. Namnet! Typografin! Det inrutade! Gardinerna! Gråheten! Tomheten! Dammet!

Bilden utgör omslag till Max Ströms nyss utgivna bok med Kenneth Gustavssons fotografier. Oturligt nog dog Kenneth 2009 och kan därför inte följa med dagens AW. 

Koskällan.

Idag blir vi lite glada av den lilla listningen av extramusiker och deras instrument på Life Can Be So Nice på Prinsens Parade-album. 

Fråga oss inte varför, men vi lyssnar för tillfället väldigt mycket på Around the World in a Day-skivan. Vi låtsasmysflumsvävar dagarna i ända till Condition of the Heart.

Laetitia Castar in handduken (får tillbaka säsongens finaste sofftyg).

Åh, Laetitia! Är du såååå himla trött idag?! Sitta och sova på jobbet så där. Men det är okej, då har vi nåt att titta på. För du är så väldans fin i din Dolce & Gabbana-outfit. Och vi blir glada varje gång folk väljer att inte köra dig i bikini-outfit. Det har hänt två gånger hittills i livet. Två minnesvärda gånger.

Och dom läpparnas matchning med blommornas röda. Tack.

Fotad av Sean (Banan) & (Sova) Seng för Flair Magazines november-nummer.

Bilder som inte behöver en rubrik.

Och som heller inte behöver förklaras med att dom är tagna på Oscarsgalan 1979 och att hon, Meryl, bär en "sheer swiss-dot dress", även fast "sheer swiss-dot dress" är en ordkombination som ligger väldigt skönt i munnen. Att hon svävade upp för att ta emot priset för vad hon gjorde i The Deer Hunter är verkligen inget som behövs sägas för att motivera inklistrandet av bilden här på internet.

Ljuset i papperstunneln.

Om vi bara får välja ett magasin just nu i denna mörka eftermiddagsstund, så får det nog bli tyska Illuminator. Ett hejdundrandes storformatsmagasin (70x100 centimeter!) om... ljus. Ljus i konsten, naturen, arkitekturen och, vem vet, kanske i röva?!
Vi har inte lyckats förmå oss att grabba tag i "skiten" än, men det kanske vi kan göra tillsammans? Ta på dig sockorna och pallra dig hit så kanske vi får fatt i ett exemplar. Annars finns det så mycket annat man kan hitta på. Ta av sig sockorna och laga en god sockerkaka till exempel.

Tyvärr har premiärnumret ett ganska fult omslag, men är säkerligen ändå värt sina 52 grekiska euros. Med en, på alla sätt, storslagen James Turrell-specialare kan vi tänka oss att springa till valfri tidningskiosk i München bara för att få drunkna i Turrells kraftgivande ljusinstallationer.

Så klart var det T-eller-kaffe-bloggen som visade oss. På bilden ser du en Turrellare från Moskva förra året.

Modeslaven Albert.

När man läser och tittar i Einsteins dagböcker är det tydligt att han nästan dagligen var inne på Jak&Jils skojigt allvarliga hemsida och inspirerades av och snodde stilar. Till exempel, samma dojjor, samma veranda.

Kontoret på, lite sämre än, halvfart.

Det ska sägas redan här i "artikelns" första mening, att stämningen här på kontoret är enoooormt kraftlös. Det är inget vi direkt pratar om, men det känns. Och syns, kanske. Alla halvligger mer eller mindre i sina stolar. Eller, faktiskt har alla bytt ut sina vanliga arbetsstolar mot nån slags vilstol.

Och jag har förresten inte presenterat mig kanske, men jag är i alla fall nya chefen här på kontoret. Det var tjejerna här som puschade för en "ung och glad tjejchef" som vi säger. Friskt blod. Killen som kallade sig chef tidigare här har inte synts till sedan ett bra tag. Och då tyckte vi det var vettigt tillfälle för mig att testa.
Men som sagt, jag är heeeelt slut. Friskt blod skulle jag inte kalla mig själv, faktiskt. Och jag har inte ens gjort något endaste litet plutt, sedan jag tillträdde!
Eller jo, jag hjälpte till att hitta den där indianhusbilden, eller visade hur man sparade bilden på datan.
Men nu ligger jag här, helt slut.

Jag testade som ni ser att plugga in en av laserskrivarna rätt ut i blodet. Tänkte att lite cmyk-färg borde få igång en. Men jag vet inte, faktiskt. Känner mig mest dåsig.

Och dom andra ni ser tror jag inte har lyft ett finger på hela veckan.
Men som tur är har jag hittat en bunt Kalle Anka, dom är roliga i alla fall. Kan nog inspirera och kanske, kanske få igång en.
Men jag tror inte det.

Mitt-i-veckan-häng på Sophiahemmet.

Vi tar det lugnt, vi tar en toy, vi tar en cigg, vi kollar på lite schyssta bilder, vi lyssnar på musik. Hela veckan, ingen anmälan. Kom som du är.

Valhallavägen 91, våning 6, sovrummet längst bort till höger, står 'Lorensbergsteatern' på dörren.

The Sweetest Girl #5.

Naomi Campell, 16, fotad av Jamie Morgan 1987. Styling Ray Petri.

Senaste noterade bostadstrenden på Södermalm:

Indianettor.

Det ligger en lortig fågelskrämma i din säng, pappa!

Vi måste säga att vi har svårt att värja oss mot skrället på omslaget till h/v12-numret av spanska Metal.
Man vill kramas. Och sen kanske man vill duscha.

Margot Wallström försöker röka sin egen näsa!

Och glöm inte deras artikel och intervju med den enda Jerry världen behöver!

Det var då, back then alltså, i deras premiärnummer. Vi har lagt några ex i Hall-en. Läs. Titta. Blunda. Och gör allt igen. Och igen. Svimma. Och gör allt en gång till.

Den som lyckligtvis hade hängt en liten kamera på magen var Sølve "Pølse" Sundsbø.

Fräcka fredag med Systrarna Sozzani. Och dom sitter ordentligt i sina stolar!

Systrarna Carla och Franca Sozzani. Skulle vara svårt att säga att dom inte fått nåt gjort. Om vi snackar om den ljuva världen som stavas modemagasinsvärlden. Franca chefredaktör på italienska Vogue sedan 1988 (alltså haft denna position i nu 89 år!) och Carla  tidigare chefredaktör på samma Vogue, uppstartare av italienska Elle, sen editor-at-large på amerikanska Vogue. Numera håller hon igång 10 Corsco Como i Milan. Tydligen en jättegrej, men säger inte oss nåt eftersom shoppinggallerior inte brukar få oss att gå igång, oavsett nivå.
Men, i alla fall, toppensystrar.
Om vi här på kontoret var systrar så skulle vi eventuellt vilja vara just dom.

Läs intervju med dom hemma hos  Ponystep, där du även kan läsa intervju med världens bästa Diane von.

Bild av Thomas "mina vänner kallar mig Hanzon" Zanon-Larcher. Carla till vänster och Franca till höger. Men vill du att det ska vara tvärtom så funkar väl det.

Margot Wallström framför Fleetwood Macs "Over My Head"!

Från Skavlan.

Sunday's Slave.

Ibland känns det som att det bästa vi vet kommer från The Sunday Times Magazine och andra brittiska helg- och månadsbilagor.

Omslag från januari 1973.

Vi kallar den "Robban Wells, 2012".

Kultursnobbarna kallar den "Chernobyl" (2011).

Oavsett vad du väljer att kalla den, så var det Diana Thaters kamera som sa "klick".

Grattis alla på kontoret, fyra nya år med Michelle!

Dom ska vi ta bara på.

Och det är något med bilden som får den att kännas som tagen av Eve Arnold, men det är den så klart inte, utan tagen här på kontoret när hon var förbi och käkade lite tårta.

Jag ska måla alla mina modefotografier, lilla morsan.

Inga konstigheter, bara det finaste vi sett sedan vi senast såg något riktigt fint.
Foto av Nikolay "CCCP" Biryukov. Om det är även han som handtrallat så fint med pensel och roller eller om det är ad:n (som vi inte orkar googla), låter vi vara osagt.

Får oss bland annat att minnas ett snyggt rep (var det av Jean Baptiste Mondino?) i amerikanska åttiomodemagasinet Taxi. Men framför allt känns det så klart väldigt Interview, fast en annan tid.

Från novembernumret av ryska Interview. Och apropå både Ryssland och dessa bilders look: Glöm inte att shoppa lite på Bukowskis kommande sälj. Visning fr o m idag.

Strulet med The XX:s loggoscenografi, det löste sig!

Så till slut blev nästan allt rätt med The XX:s loggoscenografi. Tyvärr fick man aldrig igång belysningen i det andra x:et men det är inte mycket att orda om. Nästa vecka spelar dom i Madrid och har säkert fått tag i rätt glödlampor tills dess.

Och strulet med The XX:s loggo-scenografi bara fortsätter.

Snälla, snälla, The XX ska det vara, inte The YYY.

Strulet med den felkonstruerade loggo-scenografin på The XX-konserten häromveckan.

Gör om, gör rätt.

Brigitte Bardot, vit å blå.

Jean-Luc Godard får kalla sin film Le Mépris hur mycket han vill, vi kolavippar ändå av en alldeles rökande, alldeles blåvitrandig, alldeles cool och alldeles strålande Bardot.

Året var 1963. Känns som igår.

Buffalo gal.

"Madonna was a big Buffalo fan and was seen jogging in Hyde Park sporting a Buffalo T-shirt. There were only 20 of these T-shirts made and to this day I still don’t know how she got hold of it. I think she must have literally got it off the back of Nick Kamen! She produced a hit song for him, and they surely spent some late nights in the studio together."

Sagt av fotografen Jamie Morgan, mannen som stod bakom hela den fotografiska delen av Buffalo-grejen i London på åttiotalet.
Skulle vi summera ner meningen med vårt liv så här långt i tio punkter så skulle The Face+Arena+Buffalo+London+Neville Brody+Ray Petri+Jamie Morgan vara en av dom.

Bild högerklickad från CR Fashion Book. 
Jamie hälsar att han finns hemma hela dan ifall du känner för att droppa förbi. Möjligen försvinner han ner i tvättstugan en kort sväng, men då är det bara att vänta så kommer han strax. Under tiden kan du läsa intervjun hos CR-folket.

Snuvad på en riktig kanonbild #2

Jag strosade omkring i vår vackra stad häromdagen och det var så ljuvligt! Såg så mycket vackra och intressanta saker. Bland annat vandrade jag omkring i ett mycket vackert hus jag aldrig tidigare noterat och det hade så oerhört fina dörrar som jag genast kände att jag ville föreviga.
Men just som jag ska till att klicka av så hoppar den här kvinnan fram med sin fina gåbort-kavaj (som egentligen var ett omsytt liggunderlag) och börjar spela fiol hetsigt och intensivt.
"Nu spelar jag en truddelutt till, nu kan du fota", skrek hon hela tiden.
Efter ett tag kom faktiskt en vakt och förde bort henne och jag tänkte att nu kan jag fota, men just då släckte dom ner och en speakerröst sade att "nu stänger museet och vi kommer aldrig att öppna igen, tack och hej".
Jäkla skit, faktiskt.