The Sweetest Perfection (eller varför sa ingen nånting?!)

Det blir ibland (dvs alltid) så att tidningsstaplarna växer och blir till skrapor som sträcker sig som slynglar och slampor mot skyn. Det är fint. Men man ser så klart inte innehållet för höjden. Så var det i detta fall. Och som rubriken säger: varför gjorde ingen nånting? Tidningen låg där med lockande västklädd Johhny Depp på omslaget. Mer blev det inte, ligga där var vad den fick göra.
Ni kunde ha skickat en stilig karl på häst med trumpet/saxofon i högsta hugg på vilken/vilka han kunde ha spelat fram meddelandet: "Män och Quinnor, kolla in uppslaget 162-163 i novembernumret av Vanity Fair! Där står Courtney Love, tjusigare än absolut någonsin i hela sitt och våra liv, på trappen till Clivedon House i Buckinhamshire! Och som om det inte vore nog så syns tre utspridda vita kaniner som tittar förvirrat och blygt åt alla väderstreck! Och det ska inte finnas en endaste Quinna i hela vår värld som inte ska kräva att få exakt samma uppsättning av Chloé-utstyrsel plus skor och Dents-handskar liksom Van Cleef & Arples-örhängen!"

Som sagt, det var nära ögat att vi missade det finaste vi sett i hela våra liv, men vi redde upp det hela på egen hand.

Jason Bell tog bilden med sin finaste kamera. Och se även till att titta på hans stiliga film från samma tillfälle, med massa Courtney at her best.

Att bli besviken är att inte bli överlycklig

Så jäkla tråkigt, men så här blir det nästan alltid.
Min "tjej" skulle ta en fin bild på mig med min nya häst. Vi tänkte att det kan bli en fin bild som man kan ge bort i julklapp. Då kommer dom här fyra främmande männen och ställer sig, i mitt tycke, ganska dumt till.
Sen går min fru iväg med dom och är tillbaka många timmar senare och säger att hon är jättetrött och bara vill gå och lägga sig och sova direkt.
Sen så lägger hon alltid till på slutet: "un point c'est tout!".
Och till råga på allt så är hästen sur på mig för att jag inte sa ifrån.

För tusende gången: Michelle Obama

Kan nån förklara vår grej med Michelle? Vi lägger upp diverse ditt och datt här på "bloggen", men allt slutar ändå bara med ännu en Michelle Obama-bild. Vad ska vi göra åt det? Vad kan vi göra åt det? Bör vi göra nåt åt det?
Nä, det ska nog rulla på så här resten av livet. Så nu byter vi namn till Det enda vi vill är att prata kropparnas språk med Michelle. Lättare att komma ihåg.
Se så delikat hon t ex var häromveckan på nån grej när hon sjöng årets i särklass bästa låt, Drakes Marvin's Room: lite lagom mönstrade kläder, len hy, behagliga ögon, fina former, lite kurva, lite midja, men massa glädje (för oss).

Haha, dom tror jag bara är en tavla!

Alltså dom är så...befängda. Dom tror jag bara är en tavla!
Bara för att det är nån slags ram runt där jag sitter och en avvikande matt grön färg bakom mig, så tror dom att jag är en tavla.
Men det är jag såklart inte. Jag sitter och tittar på dom. Ibland tycker jag dom är roliga och ibland fina. Ofta tycker jag att tvåan är snyggast men ibland är ettan snyggast. Nån gång då och då är trean snyggast. Det där beror helt på humör och väder. Ibland är alla tre skitfina. Vi har det bra tillsammans, fast det är inget dom vet nåt om.

Ligisterna på kontoret

Jaha, nu dricks det på kontorstid igen. Och nya tjejen här på kontoret spelar låtar av Tupac så det visslar i öronen och den andra nya tjejen knäppte igen händerna så fort hon såg att en kamera åkte fram, för så klart ville hon inte att man skulle se att hon hade händerna fulla med knark.
Jag är så less på det här nu.

Jag tror vi behöver prata faktiskt

Nu byter vi namn till Den stickade tröjan

Vi satt och tittade på en jpg som föreställde omslaget till senaste numret av Very och kände plötsligt stickningar lite varstans på kroppen. Några tips om vad det kan bero på?

Finare stickade överdelar hittar man inte på den här sidan december. Riktigt bra! Gillar att det är många och blandade stilar och storlekar!

Georgia de Castro Keeling fotad av Tomek Sierek. Finstickat av Royal Collage of Art-studenten Victoria Hill för Esprit.

Svart, vitt, svart, vitt, brunbeige, osv.

Se så fina dom är där dom sitter, Bensoni-paret Benjamin Channing Clyburn och "intressanta" Sonia Yoon. Han i sina fina och lite roliga bredbandshängslor, hon i vad som ser ut som veckans finaste överdelar fast vi inte riktigt ser vad det är, men ser det fint ut, då är det fint, för det känns skönt lite här och var och det är det viktiga.

Kul också att bilden innehåller nåt slags djur som håller på att äta upp sin egen "stjärt".

Tryckfel

Nåt gick snett så att en kvinna råkade hamna på omslaget till Icons tredje nummer. Tur att hon, ex-modellen och numera ägaren av två öar och nåt slags resort på Maldiverna, Eva Malmström "Medelstark" Shivdasani, var en snygg och lockande Quinna. Hon sitter så fint med huvudet i handen och lyssnar tålmodigt på vår förhöjda puls när vi svimmar i ett pastellmoln.

Förresten, visste ni att "icon" är latin för att gilla sig själv väldigt mycket?

Tillägg 1: Är det inte väldigt, väldigt, väldigt roligt att dom, Icon, i nummer två inte kunde låta bli att ha med beröm från Johan Rheborg(!) som twittrade (!!) att "fan vad fina bilder det är i tidningen Icon. Riktigt bra! Gillar också att det är många och blandade stilar o storlekar"(!!!). Haha!
Tillägg 2: Ni missade väl heller inte att dom i sitt "modereportage" i nummer 2, körde på i 500 knyck med de två absolut sämsta modebildsklyschorna: Hon i hans stora vita skjorta + kuddkrig. Haha! Dessutom kallade dom det hela för nåt med "Paris" i titeln. Haha! Is that the best you can do?

Ny bingohall på Södermalm med bingobrickor framställda av egenhändigt gjord pappersmassa

Lukas och Edvin är två killar som länge känt att det saknats en riktigt bra kvalitetstänkande bingohall på Södermalm. Därför köpte dom 10 hektar skog för att kunna producera egen pappersmassa av vilken dom gör egenhändigt framtagna bingobrickor. Deras egenhändigt producerade brickor är grunden till hela verksamheten. Lokalen är avskalad, för att inte säga tom. Några få stolar finns att sitta på, även dessa framtagna av material från deras skog.
- Dom är original!
Original hur då?
- Den allra första stolen som någonsin gjordes, så som vi tror den såg ut.
Dom har inga ben?
- Nä. Det var nog något som kom långt senare.
Berätta lite om bingohallen.
- Vi gör vår egen pappersmassa.
-Ja, det vet vi. Mer då?
- Av den pappersmassan gör vi sen bingobrickor.
- Ja, men...
- Dom är exakta kopior av världens första bingobricka!
- Oj.
- Det är ganska tunt papper, som originalbrickorna, alltså dom allra första bingobrickorna någonsin, och vi tyckte det var viktigt att behålla den tunna, gamla känslan.
Vad kan man vinna som mest på ett spel?
- Det är inte mycket.
Hur mycket?
- Egentligen inget alls. När den alla första bingohallen uppstod för jättelängesedan, så handlade det inte om att vinna utan att ha kul.
Är det kul då?
- Ganska.
Kommer ni att erbjuda nåt mer?
- Nej, inte direkt. Eller jo, lite längre fram kommer vi även att ha värme i lokalen, fast vi har inte fått okej på att ha öppen eld här än.
Öppen eld?
- Ja, det är originalvärme. Den allra första värmen man fixade för jättelängesedan var öppen eld.
Lycka till då!
- Tack!

Lukas och Edvins bingohall öppnar på Bondegatan nu i helgen. 

Vi vet inte riktigt vad det är vi ser, men vi gillar det

Plastdunken, vad är det för nåt? Och ståendes på plastdunken, är det en pumptermos? Nog för att vi har väldigt, väldigt, väldigt svårt för människor som har med sina termosmuggar när dom är på väg till jobbet var morgon, men detta är så mycket bär-kaffe att vi på studs vill "make love to that woman".
Och håret! Och röda renkappan! Och inte-så-standard-klänningen! Och ja, visst är det ännu en enormt lockande bild bakifrån!

Lille Scott fixade bilden. Än en gång tog och behöll vi den.

Samma bild två gånger, men en sak skiljer dom åt, vilken?

Just det, den högra är lite pixlig.

Förklara det här om ni kan!

Vi tar morsan, ni kan ta resten!

Eller: släng inte morsan av tåget! Eller: never mind, det viktiga är att vi går en härlig vinter till mötes, något vi inser när vi ser H&M:s kommande kampanjbilder som utöver detta vardagsfina mor/dotter-bildbevis även innehåller bl a Karen Elson i all enkelhet med "syrran".
Ja, i vinter vill vi ha familjemys i våra renaste H&M-kläder.

Rekordmagasinet

Egentligen tycker vi det är ganska fjantigt att göra världens största magasin. Dock tycker vi det är roligt att se den "mindre snygga" Guinness World Records-loggan i Visionaire-reklamfilen för senaste utgåvan, Larger Than Life, som är just världens största någonsin. Det roliga är liksom att lusten att tjonga till ett världrekord plötsligt blir så pulserande kraftigt att man säger tjo och tjim nu springer vi in i Guineess rekordbok, gärna på samma sida som den gubben med den kraftigaste benstommen någonsin. Och snälla kan ni skicka eran fina världsrekord-logga som jpg, så kan vi "applicera" den lite här och var.

Standardversionen mäter 91x126 centimeter (redan där världsrekord). Sen superfjantade dom sig med att göra en limiterad och ännu större version som mäter 147x200 centimeter. Och fin sydd rygg har den. Haha, superfjantigt! Det tycker vi hela gänget här, liksom morsan, farsan, han med en låda på magen, han som ligger i lådan, dvärgen vi känner litegrann, stenen, saxen, påsen, han som kör bussen och alla dom andra.

Dock 2 så har en av våra favvoquinnor, Sam Taylor-Wood, tagit en väldigt, väldigt fin bild på ett palmträd (änligen!).
Dock 3 så är det ju på omslaget den finaste Lady Gaga-bilden sedan dom släppte Den lilla sjöjungfrun from hell på blu ray disc.
Dock 4 så kunde vi inte låta bli att köpa skiten.

Däremot kan vi inte sluta rodna över hur konsekvent muggig Silveräven Karl "Den har vi tyvärr inte på" Lagerfeld är i sin roll som fotograf, förlåt konstnär, när han sätter igång. Vi har skrattat många gånger åt hans skruttiga böcker, men nu räcker det, tycker vi. Hem och sy lite bekväma byxor i tuff femficksmodell med bra passform istället.

Han som tilldelades Augustpriset för jättelängesedan

Vi brukar inte ta upp vare sig detta evenemang eller denna person här på bloggen (p g a utrymmesskäl), men då han, Björn Ranelid, överträffade sig fullständigt i denna lilla Hanna Fahl-artikel i gårdagens DN, kan vi inte låta det passera bara sådär.

Biblis stora humornummer i butik nu!

Alla borde prenumerera på Biblis.

Fnasvåfflor?! Fnastofflor?! Knasloffe?! Nej! Jättefnasig gammal tidning med söt kille på omslaget!

Jaha, vem har varit så "lustig" och lagt ett fnasig gammalt James Dean-nummer av Andy Warholas Interview på köksbordet? Ska det vara roligt, eller? Det är ju jättefnasigt, nån kan ju få fnaset i halsen och dö! Ska vi kanske lägga fram din samling av gamla nummer av Expressen från samma år (1972) så får vi se hur roligt det egentligen känns att dö av tidningsfnas?!

Men sen är det sant och roligt att dom plockat ihop dom finaste James "Brown" Dean-bilderna man kan tänka sig. Tagit sig tid att att klippa ur dom från nånstans och limma fast dom på insidan av bananskal och sen ge dom till Andy "Strüwer" Warhola.
"Schysst". Får en att känna sig sugen på att ligga ner och "vila".
Ibland behövs det inte så mycket, bara lite grann. Och lite till. Och lite till. Osv.

Och ser ni så många babychinos han druckit på sista bilden?! Jissses! Fint att han radat upp dom.

Men du som dumpade "skiten" här, vänligen sopa upp fnaset efter dig. Och strumporna du slängt lite överallt, ta på dig dom. Ja, allihopa. Det börjar dra sig mot vinter och då är det skönt att ha de små fossingarna varma och "goa".

Äntligen! Första och sista delen i vår bejublade serie om och med ryska magasin!

Nä, vi trodde verkligen inte att ryska Esquire skulle ha ganska snygga omslag. Vi vet inte riktigt varför hela Steve Buscemi-omslaget fått lite lätt yrsel, men vi gillar det.

Alla omslag från 2011, förutom Kim Basinger-omslaget som är från vintage-året 2009.

Äntligen frånskild!

Kim Gordon är singel.
Man kanske skulle ge sig ut en sväng i skogsdungen.

Falsk bloggare gripen!

Idag har det uppdagats att en av de yngre killarna här på kontoret har blivit polisärende, då han under lång tid agerat under falsk identitet och utgett sig för att vara helt nomal. Det hela är så klart obehagligt. Bildbevisen är många där man ser hur han spelar helt normal bland helt vanligt folk. Det är inte alltid helt dåligt spelat.

Här är ett av de tidigast dokumenterade fallen. Han bär "vanlig grön jacka" som han ofta bar vid sina "vanliga tillfällen". Då var det ingen som misstänkte något. När man ser bilden nu reagerar man på att han kliar sig väldigt onaturligt och "nervöst". Att han dessutom "konkar" omkring med en märklig plastkasse med ett gult "M" tryckt på, borde ha väckt vissa misstankar.

Här är ett tillfälle ett par veckor senare. Han sitter till bords med vanligt folk. Det märkliga är att han inget äter. Han bara sitter där och försöker le, men det hela ser bara väldigt märkligt ut. Dessutom bär han med sig nån konstig stor flätad korg som liksom är monterad på hans högra arm.

Här borde fler ha annat oråd. Han bär återigen sin gröna "normaljacka", men tittar åt helt fel håll.

Här åker han fjärrtåg med återigen vanligt folk. Foldern håller han dock uppochned.

Ett tillfälle en månad senare. Återigen på restaurang, nu med Truman Capote-lik vanlig människa. Än en gång sitter han där utan att varken äta eller dricka. Varför ringde inga varningsklockor?!

Här ett tilfälle när han själv kanske började känna att avslöjandet var nära. Så tolkar vi i alla fall de troligen stulna solglasögonen. Står också ganska onormalt. Märkligt plagg liksom hängt över ena axeln.

Här har det börjat "skena" rejält. Samma tillfälle som bilden ovan, men här har han tagit fullt "kommando" och pratar om "allt möjligt". Flera personer har vid senare tillfällen sagt att man inte "fattade riktigt allt, en del var ganska svårt att begripa". Dessutom har han "släpat" med sig nån form av transistorradio.

Här har han börjat utöva makt. Han bad, har det berättats i efterhand, alla att sprida ut sig en och en, så skulle dom få känna hur han kunde framkalla regn. Nåt regn kom aldrig, däremot en kraftig vind som förde med sig att den "fisliknande" doften från det intilliggande pappersbruket blev "påtaglig". Flera personer upplevde ett starkt obehag. Hela tiden mumlade han "allt är normalt, helt normalt".

Här står han väldigt, väldigt nära helt normalt folk. Lutar obehagligt mycket på ett sätt som känns mer skrämmande än "snurrigt".

Nu har han åter iklätt sig sin gröna "normaljacka". Skillnaden är att han nu börjat ge sig på "tjejer". Den här tjejen frågade om vägen till stationen. Han sa (eller snarare skrek, upplevde hon) att han visste precis vad den låg. Men sen när hon gick efter hans beskrivning kom hon nån helt annanstans.

Återigen i "full gallop". Många har berättat att det var inte mycket som gick fram.

Här är bara nån timme innan polisen grep honom. Man ser den "galna" blicken på pengarbunten. Mannen med pengarna är en helt vanlig "kille" som sparat ihop till ett pubbesök under en längre tid. Inga av pengarna försvann, annat än på "planerat vis". Dock hade mannen en mycket obehaglig känsla hela nästföljande dag. "Vem vet vad han planerade att göra?", som han har sagt till polisen i efterhand.

"Baristan"

Nu börjar jag tröttna rejält på nya killen här på kontoret. Han säger att jobbet här är för honom bara ett stopp på vägen, att han egentligen ska bli "barista". Han pratar dagligen om att han rest mycket och att han älskar Italien och dess "kaffekultur". Därför står han upp när vi har fikarast. Han säger "så här gör man i Italien, nämligen; en snabb kaffe, sen iväg".
Ser jäkligt fjantigt ut, tycker jag.

Herr Mallis

Alltså, jag är så fruktansvärt trött på nya killen här på kontoret! Han är så satans mallig! Han orerar och skryter från morgon till kväll om sin nya lyxiga räknemaskin med tv-skärm, sin nya praktiska väst i fräck femficksmodell, sitt nya runda bord, sin kraftiga benstomme, sin högra och sin vänstra näsborre, att han har ström till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, att han har nästan ingen känsel i fingertopparna, att han brutit sitt högra ben och måste sitta och hålla det för att inte skrika ut sin smärta, att han har speciella ögon som gör att allt ser oranget ut, att han inte kan alfabetet, att han inte har nånstans att bo, att han är ensam och att han har sår över hela kroppen.
Men nu säger jag, att när jag ätit upp min smaskiga macka, så ska jag trycka ner hans lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans nya praktiska väst i fräck femficksmodell, hans nya runda bord, hans kraftiga benstomme, hans näsborrar, hans ström som han har till sin lyxiga räknemaskin med tv-skärm, hans fingertoppar, hans brutna högerben, hans sjuka ögon, hans alfabet, hans hemlöshet, hans ensamhet och alla hans kroppssår ner i halsen på honom. Då lär det bli tyst! Om inte, så tar jag en macka till och gör allt en gång till.

Äntligen ett magasin som har en artikel om yxförsäljare i New York!

Nä, vi kan inte låta bli att köpa ännu ett behagligt obestruket magasin med fint omslag med nio gamla skrivmaskiner på. Nio gubbars mest använda modeller (Hemingways, Steinbecks, Bobban Dylans, Hunter S. Thompsons, Cormac McCarthys, Orwells, Tolkiens, Kerouacs och Woody Allens). Så klart hittade folket på australiensiska(!) Smith Journal till sitt premiärnummer inte en enda quinna som nånsin använt en skrivmaskin. Man tänker direkt snubbar, gubbar. Men faktiskt är såväl creative director som editorial director quinna. Och två av tre editors at large är också quinnor.

Däremot lyckades dom få med följande: En artikel om yxförsäljare i New York och då menar vi inte en vanlig yxförsäljare i New York utan en som säljer riktiga välgjorda kvalitetsyxor som köps av män som förstår hela filsofin med yxor (haha!), en artikel om banjon (haha!) och till råga på allt lyckades dom skicka med en "fin" obestruken affisch med scouternas bästa knopar (haha!).
Dom är för roliga.
Men vi misstänker ändå att vi kommer att köpa nummer två.

Från arkivet: Högerklicka'n klämtar hallå!

Ah! Vackrare kan inget vara än originalupplagan av svenska utgåvan av Hemingways Klockan klämtar för dig.
Hela kontorsgänget tar som en liten vissångare, älskar som en liten vissångare, värker som en liten vissångare och bryter ihop som en liten vissångare.

Engelska originalet utkom 1940, första svenska upplagan året därpå. Denna utgåva är från 1942, så vi slår till med att detta är andra tryckningen av första utgåvan.  Och visst är det ett vävomslag och visst är texten nersänkt som bara den! Och visst har vi den som kudde. Och visst ställer vi våra allra mest doftande doftljus på den. Vem som gjort formen talas det tyst om. Albert & Herbert Bonnier gav i alla fall ut "skiten".

Message Stones

Idag fick jag en så otrolig fin uppsättning småstenar, så kallade message stones,  av de andra här på kontoret! Dom var verkligen superlena, lite som stjärtar. Dom låg vackert placerade i en vitmålad låda, en så kallad designad låda. Tydligen hade dom ropat in the message stones och den designade lådan på nån auktion, så dom är nog ganska värdefulla. Men jag är en sån som faktiskt oftast inte säljer sånt jag har fått i present.
Så jag behåller dom, helt klart.
Ska ha dom på sängbordet, så att dom är det första jag ser varje dag när jag vaknar resten av mitt liv.