I want your back, I want your back, I want your back for good

Nackdelen med sommarnumret av V.

"You watch me. I will win this battle if I have to kill every last white bitch in high heels around here."

Roseanne Barr. Okej. Vi erkänner hela vägen att vi missat att hon är heavy stuff. Kanske du också.
Då ska du läsa hennes sexsidiga artikel i förra veckans New York Magazine. Meningslöst att fundera ut när vi senast blev så uppeldade och... well, förtvivlade av en artikel. Hon skriver om helvetet att få igenom Roseanne, som hade premiär 1988 och avslut 1997, efter totalt nio säsonger.

Imagine this: du är på premiärfesten där pilotavsnittet ska visas. Det känns så klart väldigt bra. Du är Roseanne Barr och du har tagit fram och författat en ny serie. Förtexterna rullar igång och du läser "created by Matt Williams".
Och vi kan väl säga som så att denne Matt Williams gör hennes liv till ett helvete så länge han blir kvar som  seriens verkställande producent.

Rubriken ovan är när Roseanne går till vad hon kallar The Big House ("the writer's building, ett vidrig ställe"), för att "reda ut" varför i h-e dom kläddirektiv hon lämnat för sin rollkaraktär, inte följs. Istället för rutiga flanellskjortor, t-shirt och jeans får hon lila stretchpants som får henne att se ut som en "show pony". Direktiv från en av Matts producenter om att inte bry sig om vad Roseanne vill ha på sig, har hon fått veta, en kvinna by the way. Och dessa kvinnor, säger Roxanne, är den värsta sortens människor. Dom hugger vilken kvinna som helst i ryggen för att komma åt männens karriärvärld och nyttjas just så av dessa män.
Roseanne kliver in på kvinnans kontor med en skräddarsax höjd för attack och frågar: "Bitch, do you want me to cut you?"


Läs artikeln nu. 
Sen kan vi inte låta bli att tillägga att vi tycker hon är väldigt lockande och snygg på bilderna. Som en powermix av Åsa Moberg (yes, igen!), Emmylou Harris och Zaha Hadid. 
Och by the way, hela detta nummer av New York Magazine är super-fab (ifall du undrade). Tema: Televison by its creators. Skaffa det.

Schhh! Lindsay ligger och latar sig och känner sig lite "ödslig"!

- Oj!
- Ja, eller hur?
- Hur gör vi med det här då?
- Du menar att vi har en bild där Lindsay Lohan ligger och vilar sig och ser så bra och rofylld ut?
- Ja.
- Jag vet inte.
- Vi tycker om Lindsay. Räcker inte det?
- Jag vet inte.
- Nähä?
- Det vore bra om det var "konst" eller nåt.
- Men det är det!
- Va, är det?!
- Ja. Det är målaren Richard Phillips (silly really) som gjort en film med bara Lindsay i scener han "lånat" från Bergmans Persona och Godards Contempt.
- Aha! Bara, Lindsay, alltså?
- Ja, bara Lindsay. Alldeles ensam i världen, tyst och sorgsen.
- Och scener från Persona och Contempt?
- Ja.
- Haha!
- Uppblåst.
- Men Lindsay är bra.
- Fin bild, som sagt.
- Härlig turquoise ton på himmel och hav!
- Mmm.
- Ojojoj...
- Fräknarna är där och allt.
- Detta är konst.
- Verkligen konst.

Bild ur filmen som alltså heter Lindsay Lohan. Premiär nästa vecka på Venedigbiennalen.

Dom tre typiska skådespelarförebilderna

Vi har inte nån djupare relation till Amy Poehler, men när hon i veckans nummer av New York Magazine på frågan vilka tv-karaktärer som format hennes skådespelande, svarar Omar i The Wire, Animal i The Muppet Show ("who taught me when in doubt, go crazy") och Cliff i Cheers, då känner vi att det är "halvsvårt" att inte gilla henne hårt och skarpt.

Så har du aldrig sett Scarlett Johansson: Välklädd!

Vi trodde aldrig vi skulle få se Scarlett Johansson på ett sätt vi ville (igen) eller som skulle förvåna oss (igen). Det var ju onekligen rätt länge sedan sist. Det har ju mest blivit sömnig Pommac-reklam.

Tur då att Tim Walker kunde styra upp det hela (dock är han också skyldig till några av de trötta bubbelreklamerna).

Okej, vi har väl aldrig gått loss på "clowner" i någon form eller något sammanhang, men nånstans måste man ju börja, för som Marlene Dietrich får hon oss att  svamla, fumla och ramla.
Att hon skulle "kännas bra" som Buster Keaton var heller inget vi visste.

Från juninumret av W. Foto, som sagt var, Tim "this is how we" Walker "on the moon". Styling Jacob "Special" K.

Denna påminnelse kommer att upprepas ända till den dag då världen faktiskt (tyvärr) upphör

Förlåt om vi möjligen tjatar, men vi måste bara dubbelkolla att du verkligen sjukskrivit dig, stannat hemma och lyssnat dig tårögd till (Hanna från) Salems remix av Britneys Till The World Ends? Du har det? Har du också sagt att du förmodligen kommer vara borta från jobbet på grund av detta resten av året? Du har det? Bra. Men bara för att vi alla ska känna oss lugna, så kan du väl ladda hem låten en gång till? Snälla. För put it this way: Om vi är överens om att Silent Shout med The Knife är tidernas näst bästa låt, då är detta tidernas absolut i särklass bästa. Vi ryser av välbehag och dansar varenda sekund av låtens 285 sekunder.

Nick Knight! Han som liksom målar med sitt airbrush-kit, fast han egentligen fotar!

Solen går upp och sveper över taken. Trafiken mullrar och pulserar. Vi sätter oss ner, svarar "sådär" på frågan "hej, hur mår ni, killar?". Vi beställer en extra stor tvådubbel ristretto. Ur vår jeansbyxa i modern femficksmodell plockar vi fram och bläddrar i sommarnumret av V Magazine, det med Gaga på framsidan.

Aah, vilken Nick Knight-svit! "Han målar ju som med...vad heter det... sådana där träpinnar med hamsterhår längst fram... just det:  penslar", som morsan och farsan alltid säger. Eller morsan säger så och då brukar farsan rätta henne och säga "airbrushar". Fjorton sidor av sånt som man bara kan beskriva som beautiful. Så säger vi vi alltid när vi tycker att något känns skönt. Okej, varenda bild är väl inte förlamande vacker, men väldigt många. 

Och vad spelar det för roll om inte alla är det, när solen går upp och liksom sveper över hustaken och trafiken mullrar och pulserar och man har magen full av extra stor tvådubbel ristretto?

Den enes tröja, den andres bralla

Två "nyliga" inlägg på The Sartorialist.
Och äntligen, för det var länge sedan, personer utan bärbara sladdlösa telefoner, men istället med "dom där" ränderna.

Avrådan från att besöka bloggen

Med anledning av att flera anställda här på kontoret den senaste tiden har nynnat på ett större antal The Beatles-låtar, avråds alla från att besöka bloggen tills läget stabilserats. Alla inom en radie på 80 km från bloggkontoret uppmanas att lämna området.

Enligt uppgift så ställer flera anställda om sina jobbrutiner och jobbar från annan ort eller hemifrån. Alla som vill besöka "nätet" bör därför se över sina möjligheter att "gå ut" på internet via annan hemsida än pillsthrillsandbellyaches.blogspot.com.

Sedan igår avråds man tills vidare från icke nödvändiga besök på sidan. Beslutet att skärpa avrådan fattades då en anställd nynnade på den lite gungigt rockiga låten Get Back. Tidigare har man nynnat på låtar som Penny Lane, Eleanor Rigby och Yesterday.

Fram till igår har bloggkontoret tagit emot cirka 500 samtal från allmänheten om effekten av nynnandet på The Beatles-låtar. De flesta som ringer är allmänt oroliga för gubbnivån.

En annan fråga är varför ledningen inte uppmanar till att ingen under några som helst omständigheter får lyssna på, nynna på eller prata om The Beatles-musik.
Bloggens modebloggare har påverkats i långt mindre utsträckning av nynnandet än bloggens så kallade "allmänreportrar".

Inga uppgifter om skadade eller omkomna förekommer. Personer med anhöriga som jobbar på bloggen eller besöker bloggen då och då och som är oroliga, kan kontakta en tillsatt krisgrupp. Ingen i denna krisgrupp vet överhuvudtaget vilka The Beatles är, vilket garanterar att alla som kontaktar krisgruppen, inte kommer att utsättas för nynnande eller nåt prat om The Beatles.

The Beatles är också kända som Liverpoolkvartetten.

Samma stylist, samma way of life

Nils "klädd för fritid" Holgersson och Marilyn "Klädd för fritid" Monroe.

9 av 10 svenskar önskar att det var 1989 och att dom stod på en svartvitgrå kaj helt klädd i svartvittgrått med en tjusigt svartvitgrårandig Diane von Furstenberg och att det inte stod en svartvitgrå gubbe i rätt taskigt sittande skjorta och bralla där

Tanger, 1989. Foto: Ron Galella. Från T-bloggen (ännu en gång).

9 av 10 svenskar säger ja till att förlänga sin Eames-fåtölj med fryst, pressat kött

Eames Chair Sculpture av Los Angeles-konstnären Olga "Mina vänner kallar mig" Koumoundouros. Nuppat från T-bloggen.

Kate Bush-tombolan stänger om en timme!

Du har väl inte missat att köpa lotter i vårt Kate Bush-lotteri?! Du har fortfarande chans. Ryck en lott när hon går förbi. Fina priser så klart, typ enklare korv och sånt. Vegetariska alternativ finns. Tyvärr inte.

Återkoppling

- Ja, hallå. Då var det jag igen.
- Jaha. Hej?
- Alltså, minns ni vad jag sa häromdan när vi pratade?
- Jag vet inte. Att vi skulle skriva om mode.
- Jo, precis. Men sa jag inte också att ni skulle maila mig när ni skrivit nåt moderelaterat? Och att vi då skulle prata vidare?
- Jasså? Ja, det vet jag faktiskt inte.
- Nä, och nu blev det inte så.
- Jo. Eller nä. Men vi skrev om mode. Det ligger på bloggen nu faktiskt.
- Ja, det var det jag ville komma till. Det var ju kanske inte så bra.
- Nähä?
- Den är ju ett ganska konstigt inlägg, tycker jag. Lite korkat, nästan.
- Men det är väl en mode-url?
- Url? Eh, jo, ja, det är det väl. Men kanske inte riktigt vad jag tänkt mig. Jag menade kanske nåt snyggt, läckert, fräckt. Som jag sa, Åsa Moberg, Kate Moss eller nåt sånt.
- Jasså. Jaha.
- Så varför la ni upp det?
- Det måste blivit nåt fel då.
- Ja.
- Ja.
- Så ta bort det nu på direkten.
- Jaha. Fast det går inte, för vi är inte kvar på jobbet nån av oss. Och imorron är vi lediga, så då går det inte heller.
- Alltså...
- Och måndag är det väldigt mycket annat.
- Väldigt mycket annat?
- Nån konferens.
- Jaha.
- Just det.
- Då får jag försöka plocka bort det, då.
- Det går nog inte.
- Går inte?
- Nä. Det är lösenordskyddat.
- Jaha?
- Och jag har glömt lösenordet.
- Så här får det inte vara.
- Men så är det.
- Det här är inte okej, det måste ni förstå.
- Du, vi satt och fikade precis. Har redan hällt upp kaffet, så...
- ...
- Vi löser det här i nästa vecka på nåt vis.
- ...
- Hej hej.
- ...

Modetips (på internet)

- Vi tänkte tipsa om lite mode.
- Ja. Och kanske extra mycket om en mode-url.
- Ja, precis.
- Homepagen som vi valt är Femina.
- Som alltså finns på internet.
- Det är en schysst sida med tydliga knappar.
- Sidan är indelad i vettiga avdelningar: 'Just nu', 'mode', 'recept', 'skönhet', 'vinn', 'om Femina' och 'redaktion'.
- Jag saknar dock en sida med 'erbjudanden'.
- Det är sant. Men dom har en kontaktsida.
- Då skulle man kunna kontakta dom och hälsa att man önskar sig en sida med 'erbjudanden'.
- Dom skriver mycket om mode.
- Ja, och visar bilder.
- Man får faktiskt mycket på deras hemsida.
- Ja, av allt!
- Det är en bra mode-url.
- Vi klickar ofta oss vidare.
- Men vet aldrig var vi hamnar.
- Men det är också kul.
- Minus för att det bara är mode för tjejer.
- Men också plus för att det bara är mode för tjejer.
- Det är kul med mode.
- Imorgon tänkte vi skriva om nån annan modegrej.
- Tack för idag.

Oh-what-wow! Det är den härligaste 32-sidiga boken!

Okej. Vi har en samling t-shirts, vi har en son (Klas Sivertson), vi har en pappa, vi har en kamera, vi har ett lantställe ihop, och tjofs, så har vi den absolut roligaste, finaste och varmaste 32-sidiga fotoberättelseboken sedan special edition-upplagan av The Familjen Hedenhös.

En samling alldeles för stora nittiotalsrocktshirts på en fullvuxen  pappa. Eller man kan säga: Rocktshirtstandardstorleken (XL) hittar sin kropp.

En ny upplaga på 55 signerade exemplar (!) under produktion. Beställ nu, innan det är försent (imorgon). Detta var för övrigt den tredje och avslutande delen i vår trestegssvit där vi helt utgick från förra veckans tips hos Jan "Illijanen" Gradvall.

Oh-what-wow! She's the greatest dancer!

Okej. Vi har  Martha Graham, vi har en lampa, vi har lite tyg, vi har en tanke om en triangel på nåt sätt, vi har Edward Steichen drällandes på kontoret, vi har ett litet podie och tjofs, så har vi ett strålande bild som kompletterar den där Kate Moss-bilden från häromsistens.

Det här är första och sista delen i vår serie om upptäckter vi gjort via Goggles customizade loggor.

Hos personalchefen

- Vad bra att ni kunde komma.
- Ingen fara. Vi hade ändå inget särskilt att göra.
- Okej. Jo, nya chefen från Göteborg har bett mig att kolla på vad alla här bloggar om. Så man liksom kan kan se en tråd i olika grupperingar här och kanske se vad vi gör bra och vad vi kan ändra. Och just ni två har en oerhört hög frekvens av vad jag skulle vilja kalla larvbloggande.
- Larv?
- Ja.
- Hur då?
- Ni vet, enorma penispriser, herrsamlag, konstiga resor och sånt.
- Fast det är sånt vi gör.
- Men i erat kontrakt står det att ni ska live-blogga.
- Live-blogga?
- Ja, ungefär vara där det händer nåt kul och liksom rapportera på direkten. På studs.
- Jaha. Där måste det har blivit nåt missförstånd. Det där har vi aldrig hört.
- Många av era kollegor rapporterar ju väldigt fint om foto, konst och magasinskultur och sånt. Tror ni inte att ni skulle kunna göra det också?
- Men dom vill också bara ligga.
- Ligga?
- Ja, det säger dom hela tiden. Att dom vill ligga.
- Det tror jag inte riktigt. Det är väldigt duktiga bloggare många av dom.
- Gå ner och fråga så får du se.
- Det tror jag inte att jag behöver.
- Men det vill dom. Det vet vi.
- Men ska vi säga att ni i alla fall testar att skriva lite fint så där då om mode eller nåt sånt? Han nya killen har ju bloggat väldigt fint om Åsa Moberg till exempel.
- Fast varför ska vi det? Hur kul är det? Vi vill bara resa runt och ligga. Och prata med vanligt folk.
- Men försök i alla fall. Ni får några modemagasin här och så kan ni skriva lite fint om fotot eller nåt. Försök.
- Vilken skit! Mode?
- Maila mig imorrn. Så snackar vi mer sen. Okej?
- Nej. Vi håller inte på med sån skit. Det får du göra själv, det där.
- Okej, okej. Ni få gå nu, jag måste ringa lite. Men maila mig imorrn.
- Vi går nu. Vi har gjort en stor skål med caesarsallad som jag bjuder på. Kom du också.
- Tack, men nej, jag har med mig matlåda.
- Jaha, vadå?
- Eh, va? Jo, falukorv tror jag. Och makaroner.
- Ha ha. Falukorv...
- Gå nu. Och maila mig imorrn.
- Ha ha, falukorv!

Britney från Salem

Kom inte och säg att du också har missat Salmes faaaaaantassstisskaaa nersåsade version av Britneys Till The World Ends. Du hade inte missat? Bra. Kom då hit med alla dina tabletter och ta på dig dina finaste silkes-sockor, så sååååååsar vi tillsammans.

Detta är inlägg nummer två i vår trestegs-serie av inlägg baserade på vad vi tog till oss när vi somnade med bara sockorna på en kväll på Janne "Hjanne" Gradvalls URL.

The Little Big Gang Bang

Vi var hemma och älskade med Glenn O'Brien, vilket absolut inte var något vi egentligen varken ville eller någonsin tänkt oss.
Nej, enda anledningar var att vi visste att han efter att vi gjort "det", skulle plocka fram och visa sitt fina exemplar av originalupplagan av Wyndham Lewis' The Old Gang And The New Gang från 1933.
Han gjorde det och det var, more or less, värt det.

Internet är framtiden

Ja, det här är silly really.
Men vi kan inte komma på när vi blev så här lyckliga senast.
Och det ska vi säga redan i denna mening, detta är inte nya skiten.

Eller, jo, det är det visst.
I vilket fall:
Jerry "Barry Manilow" Seinfelds nya "hemsida", "sajt", "URL", "homepage" eller vad nu din mamma och pappa kallar "skiten".
Lysande är den i alla fall.
Han kallar den Personal Archives.

Ni vet vilka arkivapor vi är.
Det är ju grunden i oss.
Stora arkiv.
Långa listor.
Samlingar som aldrig tar slut.
Och så gör Jerry "Williams" Seinfeld den här.
Och vi fattar.
Detta är nya skiten.
Inga stora arkiv.
Inga långa listor.
Inga samlingar som aldrig tar slut.
Istället tre klipp om dagen.
Ett dygn, sen borta.
Och glädjande nog, tre nya klipp nästa dag.

Och inget från den där tv-serien.

Det är fantastiskt.
Vi sitter som naglade varje dag i ungefär 5 minuter.
Sen är det bara att försöka komma ihåg, för nästa dag är det, som sagt, borta.

Till råga på allt är sidan otippat enkel och snygg.
Lite Mark Farrow (en slarvig dag).
Vi trodde varken det ena, det andra eller det tredje.

Det är bara att ta sig dit. Kolla på klipp ett, två och tre. Och sen vänta.

Vi har slutat tänka själva. Därför är detta inlägg 1 av 3 som helt och hållet är sprunget ur vad vi tog till oss när vi hängde på Janne "Jan" Gradvalls homepage häromdan.

Att summera "att vara man" i en enda bild

Från Aleix Plademunts fotosvit Dubailand från 2008.

Det är kul igen!

Ni anar inte hur tomma i bollen vi känt oss på sistone här på kontoret! Inte en rolig stund så lång minnet når. Hela gänget har hängt med axlarna och inget skratt, ingen glädje, inget alls.
Chefen sa "tack och hej, nu får det räcka, ni är helt värdelösa", sade "ajjös, adios".
Så där satt vi helt själva, hela gänget.
Vi tänkte, nu är det slut.

Men så kom hon. Alltså, hon.
Nya chefen.
Hon bara klev in en dag, sa: "Hej på er surfisar, nu kör vi".
Vi bara: "Va?! Ça va?!"
Hon: "Nu jäklar ska vi ha skoj".
Vi: "Jaaa!"
Hon: "Raj, raj!"
Vi: "Raj, raj!"

Jag sprang iväg och köpte billiga vindruvor och apelsiner och sen, på hennes inrådan, spånade vi loss som tusan.
Vi kom fortfarande inte på nåt att säga eller skriva. Men vi hade kul och vi mådde bra.
Det är så här det ska vara, tänkte vi alla.
Det behöver inte vara kul, men det ska kännas kul.
Hon är verkligen framåt! Hon är från Göteborg, hon luktar rätt gott och vill att vi ska ha kul.
Hon är toppen.
Och hon är vår nya chef.