Till och med ett par målade naglar i en teckning kan göra en sur man glad.

Så snälla, snälla, snälla, låt mig, låt mig, låt mig, låt mig få en teckning med en hand med målade naglar den här gången (och nästa och nästa och nästa och även gången därefter och så vidare).

Illustration av Konstantin "Kaffe och" Kakanias. Långtidslånad från T-bloggen.

Ännu ett inlägg med en vit blus.

Om mor säger till idg att du bara får köpa högst ett klädesplagg innan midnatt, så kan och får det inte bli något annat än Elisabetta Franchis fantastiska blus med ett slags gigantisk instucken fluga. Den gör oss så glada så. Faktiskt så pass glada att allt vi har på oss just nu i skrivande stund är dom där sköna sockorna mor stickade till oss i fjol. Varmt om fötterna, varmt i sinnet. Så köp nu. cirkus 285 euro, alltså ungefär vad en ordinär entrecote kostar innanför tullarna.

Så mycket sparar du på att göra matlådor!

Då var vi tillbaka från semestern. Modemet är startat och elen är betald.
Men först måste vi bara fixa matlådor och vi tänkte att vi fixar samtliga matlådor för resten av året på en gång, i ett svep. Vi har räknat ut, om vi inte räknat fel, att vi genom att göra så, sparar in närmre 4,5 miljoner kronor!!!
Det är faktiskt helt otroligt.

Jag tycker väldigt mycket om senapspanerad sill och tröttnar aldrig på det, så jag körde faktiskt på med det till alla lådor.

155 matlådor på ett bräde, det gick fortare att göra än vad jag trodde! Tror faktiskt jag även kör på med alla lådor för hela 2014 när jag ändå har ångan uppe! Och skönt att också få visa att vi bloggare faktiskt äter bra och regelbundet. Det har spridits bilder om att vi bloggare bara sitter och petar i små sallader på caféer och sippar vin, men så är det alltså inte. Färska siffror visar istället att försäljningen av sill, senap, smör och liknande produkter till bloggare har ökat med närmre 400 procent bara under 2013!!

Nä, nu måste jag nog ta och vädra lite innan de andra kommer.

A Penn and a (modemagasin tryckt on) paper, två quinns som kränger sina kläder över huvudet för att visa det som finns under and a nice big plate of fish (which is my favorite dish).

Hur snyggt kan det egentligen bli? Just så här snyggt.

Irving Penn för amerikanska Vogue, 1962. Art directors Alexander Liberman och Priscilla Peck.

Allt vi älskar: Skuggor, quinnor, dans (med mera).

En bild som innehåller allt vi älskar: quinnor, skuggor, grått, dans, kjolar, tajta toppar, sol, dans, quinnor, skuggor, sol, skuggor, luft, arkitektur, kjolar, quinnor, dans, dans, dans, quinnor, skuggor, Dan Hylander, skuggor, skymning, morgonluft, tajta toppar, skuggor, quinnor, dans, arkitektur, dans, dans, hopp, bara ben, dans och arkitektur.

Och som vanligt hittade vi bilden i SJ:s underbara livssstilsmagasin som vi just nu inte kommer ihåg vad den heter. Oavsett så är bilden tagen av Imogen Cunningham (1883-1976) (vars bilder i detta nu och fram till nån gång i september kan ses på Kulturhuset i Stockholm). Året var 1929 och quinnorna är inget annat än balletdansare på Mills College ( i Oakland, Kalifornien). 

För oss som inte sa Java: Ava.

Skulle vara svårt att påstå att den här bilden inte ser väldigt 2013 ut. 42-åriga Ava Gardner med sin lover George C. Scott i Rom 1964, under filmandet av John Hustons The Bible: In the Beginning.

Saxat ut Vanity Fairs julinummer.

Den lilla växthusboken på prärien.

Många har på senaste tiden ringt hit (och stört oss) och undrat vilken växthusbok dom ska köpa ifall dom bara ska köpa en växthusbok och om den bara får vara på maximalt 32 sidor och då helst i formatet 16x22,5 centimeter. Och så klart offsettryckt.
Det finns så klart många bra alternativ inom den gruppen, men allra, allra bäst är nog ändå förlaget Nieves bok med Philippe Weisbeckers Greenhouse Studies.
Om du är rädd för att handla med kontanter på internet, så har så klart quinnsen på Konst-ig den. Köp nu. Nu. N.U. Nästan försent. Nästan slut.

Alla goda ting är tre: The circle of skivomslags-life

Killarna i Triple & Touch ramlade förbi kontoret och hojtade och hade sig. Vi var just inte så sugna på att ha dom hojtandes och ramlandes på kontoret så här i sommarvärmen, så vi sa att tyvärr det funkar inte just nu, för vi ska nämligen precis lägga upp tre jpgs (som vi tankat ner från intranet) på internet, förreställandes några skivomslag med ringar och cirklar som tema.

Uppifrån och rätt ner i trollet: Poèmes Pour Mi av Olivier Messiaen (Decca, 1973). Pierre Boules dirigerar BBC Symphony Orchestra. Omslagsbilden Manifestation 1964 av Peter Sedgley finns på Tate och dit gick säkert Trevor Key och Peter Saville innan dom gjorde omslaget till New Orders Blue Monday 88 (Factory, 1988). Var John Macklin och (än en gång) Trevor Key hade varit innan dom satte sig ner och gjorde omslaget till The Work of Record Producer Martin Hannett (Factory, 1991) vet vi inte, men det är inte snack om att dom fick feeling. Fint som schnus.
Ringarna på vattnet, fåglarna på taken, fiskarna i havet.
En fin liten hyllning till den då nyligen bortgångne Martin "Martin" Hannett.

Och logiska fjärde är så klart Silent Shout. Men då är det inte en triss längre och triss är det bästa vi vet, så det får vara.

Varför vi har öron.

Det stycke musik vi utan tvivel lyssnat mest på i år är Jamie XX-Kex:s remixelimix av egna bandets Sunset. Och då menar vi egentligen det pulserande och dovt smattrande syntpercussion-partiet som pågår mellan 5:24–5:47.
23 sekunder som skulle vara allt vi behövde i ljudväg om vi någon gång hamnade på den där öde ön.
Det är ganska svindlande att efter alla dessa år i livet bli påmind varför man gillar konstruerade ljud.
Det enda stycke musik du behöver. Sant. Vi lovar.
Som bonus får man den finaste basen och de mest förtrollande iskalla vindsveps-oande syntarna sen livets uppkomst.

Hittade två bilder på vårt ex-kex Venus X.

Hojta till om du vill titta på dom.

Vi som inte sa nej tack till toppmagasin som satte Alice "Mariah" Carey på omslaget och gjorde det så snyggt att man klappade händerna trots att dom var helt förlamade av extasen.

Nummer tre av andra volymen.

Livets Goda.

Släng morsan av tåget för Venus X följer med hem idag!

Ja, vi gick precis in i en koncentrerad Venus X-period.
Girls Like Us gör det goda godare när dom ligger bakom detta iom sitt fjärde nummer (av andra volymen).
Så snyggt att vi svimmar jämfota.
Och Hood by Air SS2012 Classics är det enda våra öron vill ha just nu och den får gärna komma Calzone-inbakad i den Hårda Ödesblandtejpen.

Madonna av Mondino.

Tillägg från Skeppsholmen: Vi blev faktiskt lite knäckta över hur fantastisk Jean-Baptiste Mondinos gyllene bild på den Gaultier-klädda Madonna från 1990 var in real life i stort format. Vi hade lite glömt. Eller kanske aldrig riktigt fattat.
Vilken fantastisk bild det är.
Fantastisk.

Michelle åker först till Senegal och sen till Sydafrika och ser så himla söt ut att vi glömmer allt det där jobbiga med luggen.

För det var då och nu är nu och nu känns skönt.

Mindre är mer.

En dag i staden (Paris).

Tack Jak, tack Jill (Johnson).

Tjejspecial! Efter alla miljontals bilder på snygga killar tänkte vi nu testa att lägga upp några bilder på lite tjejer från lite olika platser i världen.

Vår duktiga sommarjobbare körde halvdag idag och strollade iväg efter lunch med vår fina bandare som vanligtvis står i matsalen. Nu är det tyst och lite pinsam stämning här och vi sitter hela gänget med härliga knallgula och orange känslor. Kanske blir vi sittande så hela sommaren.

Foto av Sebastian Faena för V Magazines januari 2012-nummer. Mode och styling av Carlyne Cerf De Dudzeele.

Ännu en dag med min vita 70x100-ark på stranden (och en quinna på min stenbumling i sanden)

Var idag som vanligt nere på stranden och målade några vita 70x100-ark vita. Hade denna dag även tagit med mig min stenbumling, som alltid ger tur. Och idag blev det verkligen superbingo, färggfemman och bonus! För strax efter lunch kom en snygg tjej och undrade om hon kunde få sova en stund på den, stenbumlingen. Det var så klart okej med mig, för jag skulle ändå inte sussa, utan fortsätta måla min vita 70x100-ark vita.

Liz Taylor från inspelningen av Suddenly, Last Summer (1959).

High five, nu kör vi. Kanske.

Det började med att vi tappade nycklarna till kontoret.
Och sen bara fortsatte det.
Vi tappade byxorna (inte dom korta, inte dom långa, utan dom mittemellan). Vi tappade den fina slipsen (med den magiska kraften). Vi tappade tygväskan full med "fillingar" (i princip rena). Vi tappade verktygslådan på bägge fötterna (skorna hade vi tappat strax innan men sockorna hade vi fortfarande på oss).

Men nu har vi funnit det mesta igen (men tappat sockorna). Dock: vissa grundläggande grejer återstår att få grepp om. Fast tror vi börjar få kläm på det.

Valentino! Som gåva, som film, som idol, som bäst i världen, som lite tokig.

Alltså det bästa vi vet är när vi får saker. Då sätter vi oss på en pinne, tar av oss kläderna (minus sockorna) jublar och hjular och sågar ner oss själva med den obefogat medhavda fogsvansen (och vi faller hårt).
Ren, skär lycka är vad vi upplever, alltså.
Speciellt när det är quinnor och mähn som vet exakt vad som får det att kännas lite extra bra inom och utom oss.

Vad vi ser här ovan är en sådan gåva och bilden föreställer så klart en liten svindlande standard-outfit av Valentino.
Valentino, he knows.
Och har du inte sett dokumentären The Last Emperor (av Matt Tyrnauer) om farbror Valentino, så har du varit dum mot dig själv. Se den nu eller lev resten av ditt lev med vetskapen att du varit alldeles för dum mot dig själv.
Ingen dokumentär har gjort oss så svindlande känslosamma och glada. Han är inte lätt att leva med förstår vi, men väldigt, väldigt fin och extra allt i hela sitt... allt.
Mänsklig värme som vi brukar säga.
Och vill du snacka high-end-mode, så är det läge att göra det i samma veva.
Jisses, liksom.

"Skiten" finns så klart på Netflix och YouTubesockor. Trailern har du i en liten påse här.

Här följer en komplett lista över samtliga våra idoler och länkar till alldeles sprillans nya små mini-intervjuer med dom:

Marissa Bourke.

Frågor som följs av svar.

Nya killen på kontoret kom inrusande och skrek: "Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!! Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!!"

Och för en gångs skulle hade han ju rätt.

Cate Blanchett i majnumret av kängurulandets version av Harper's Bazaar. Har aldrig sett mer strålande ut. Nej. Bilder av Steven Chee.

Pintorest.

Känslan vi får är att vi förmodligen skall passa oss, men det tycker vi det kan vara värt.

Fräcka Freida "Lörda'" Pinto i indiska Grazias femårsjubileumsnummer. Nej, inte en tidning vi kan utan- och innantill. Foto av Tarun "Javisstja!" Vishwa. 

Ben Marlene.

När vi ändå är inne på ämnet, varför inte köra fokusgruppen Marlenes ben?! Det enda vi vill säga är att bilden i mitten här över är vår absoluta favoritbild. Jo. Om vi bara fick ta med oss en enda ynka fjuttig liten jpg till en öde så skulle det bli denna jpg.
Självklart var det Eve Arnold som knäppte bilden med sin lilla kamera.

Platsen är Columbia Records inspelningsstudio i New York. Året var 1952 och Marlene var då 51 år. Självklart är den öppningsbild i den viktigaste boken i världen som snart ska vara färdig.

Marlene med sina snygga ben.

Rita Hayworth (parantes), Orson Welles (parantes) och Marlene Dietrich delar på en panna kaffe. Men vi bara glor på Marlene med sina ben (än en gång).

Året bör vara 1943. Tack till Awesome-killarna och tjejerna för bilden.

Tjo och Kim.

Internet gav oss Saint Laurents annons med Kim Gordon. I vit skjorta. Eller om det är vit blus. Ibland tappar vi grepp om var gränsen mellan de båda går. Men, men. Vi väljer att posta den här, klistra upp den, visa den, skylta med den.
Precis alla våra lustar uppfyllda.

Superviktigt meddelande gällande Michelles frisyr!

Vi vill bara hastigt avbryta dig i vad du än pysslar med, och meddela att det ser ut som att Michelle är på väg att styra upp den där frisyren som vi faktiskt inte är så superförtjusta i. Slut på superviktigt meddelande.

Bild från nåt holabalo i Vita huset denna veckan. Just här ses hon berätta om lite grejer från det superfina mötet dagen innan med chefen här på bloggkontoret.

Chery, Chery lady.

Vi får aldrig, aldrig, aldrig glömma att bland det viktigaste i världen och livet är t ex Cher en dag i staden, en dag i livet 1983. Looking så good en människa rimligen kan. Snygga applikationer, dessutom.

Bada, bada, ligga, ligga.

Förlåt, felstavat i rubriken: 'Laga, laga' ska det så klart vara, absolut inget annat.

Scott "År" Schuman kan fortfarande knäppa kort med sin lustiga tjing tjong-kamera. Och vi vet fortfarande hur man lånar bilder av killar som knäpper lite fina bilder med sin lustiga ting tjog-kamera.

Teenage Kicks.

Det är mycket hit och dit som vi försöker känna för, men just nu så är verserna i Det kommer aldrig va över för mig det enda vi vill ha och behöver (jämte Welcome to my World).

Det hade räckt med att han bara sjungit "jag är 16... år".

Hela kroppen hade knottrats då också. 

Möjligen ännu mer.

(Detta är verkligen, som du ser, bara en parantes, men: intro och refräng kan du ta med dig (dit du går).)

Att låten dessutom får oss att minnas hur bra man tyckte dess (relevanta) inspirationslåt var. 

Då.

Och lite otippat nu igen.

Och om du undrar om bilden så kan vi förklara att det är en av Hedi Slimanes 31 bilder till fotoreportaget Teenage Takeover/British Youth i januari 2009-numret av Dazed & Confused. Vi blev påminda av oss själva idag att det är det bästa fotojobb vi känner till. I hela världen. Ever och Efver. Aldrig sett något snyggare, naturligt attitydigare, sexigare och hoppfullare.

Sant, men inte relevant.

En rubrik utan löptext.

Depeche Mode, toppen e nådd.

Herregud.
Welcome to my World. 
Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Litet tillägg efter 1000 lysningar:
Herregud. Welcome to my World. Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Bilden: Omslaget till  Dépechè Modes juli 1976-nummer.

Viktigaste musikvideoögonblicken i hela världen någonsin #1:

Siouxsie Sioux i Jayne Mansfield-hyllningen Kiss Them For Me (1991). Ugh, så stilig. Och ja, hon leker en lek, men vi sväljer med hull och hår.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Far är ett får.

- Far?
- Ja?
- Får får får?
- Nä.
- Inte?
- Nej, får får lam.
- Får får hästlår?
- Nej, såklart inte. Får får fårlår.
- Får får hår?
- Ja, typ. Eller i alla fall nån slags enklare frisyr.
- Får får sår?
- Ja, om dom typ ramlar och slår sig, då får dom sår. Fårsår.
- Finns det typ lite djupa får, sådana som typ läser böcker och så?
- Ja. så kallade svårfår.
- Hur långt når ett får?
- Fårty, fifty centimeters ungefär.
- Om man skulle vilja dansa med ett får, hur gör man då?
- Man bara går fram till det får man tycker är snyggast och frågar 'får jag lov'.
- Okej. Men brukar får ha så där långa pinnar som du har?
- Nej. Oftast har dom superkorta pinnar som vi människor inte kan se med blotta ögat.
- Och mössor?
- Oftast väldigt små. Såna som vi människor inte kan s...
- ...se med blotta ögat?
- Precis.
- Är det inte dags för dig pappa att komma ut nu?
- Tycker du?
- Ja, kom nu. Ta av dig fårakläderna. Så går vi hem.
- Okej. Men pinnen vill jag ta med mig.
- Okej, visst. Så, kom nu.
- Aa, jag kommer.
- Bra. Mamma väntar.

Två män sitter i greyhoundbuss, bägge bär på varsin Defunkt-etsning.

Neville Brody vs Mats Gustafson. Vems Defunkt-etsning vill man följa med hem och titta på?

Två olika utgåvor av samma tolva,  Strangle Me With Your Love. Verkligen inte förtvivlat bra musik, men allt Brody-fixat från denna tid har vi stirrat oss blodiga på genom alla våra år. Glada i hågen hittade vi helt annan omslags-variant av Monsieur Gustafson.

Bägge utgåvor på Hannibal Records, 1982.

Samma gamla röda tröja.

Hållit stilen och formen sedan 1935.

Sartan i Gatan knäppte bilden med sin kamera som han byggt själv av två kokta ägg (!). Hur du bygger en själv lika lätt kan du läsa om på hans homepage.

Viktigt modeinlägg som suttit fast i vår utkorg sedan 1935:

Snygg röd tröja, snygga röda läppar, snygga röda naglar, snygga fingrar. Snyggt matchat med blå denimbyxa från norska Dobber. Snyggt hår.
Skärpt, men lagom blasé blick.
Tyngd.
Like.

Slut på viktigt modeinlägg.

Det var Antonio Berni (1905–1981) som fick äran att måla Quinnan i röd tröja. Året var 1935. Temperan köpte han på Panduro Hobby där han hade kundkort som gav honom 15 procent rabatt på allt han handlade. Sedan det här att vi ibland blir lite sugna på Quinnor INNE I konsten, det är inget konstigt, va?

Livet på en pinne: Att sitta på kammaren och röka (ihoprullade fotografier föreställandes) Höch.

Det är absolut inte okej.
För dom ska upp på väggen så klart.

Hannah Höch föddes 1889 och dog 1978. Resten får du googla själv. Dada har aldrig sett snajdigare ut. 

Enda låten om en öde ö du troligen behöver (om inte vinjettmusiken till Robinson fick dig att gå ner i spagat/upp i brygga).

Apropå öde ö: Varför har inte staten någon endaste gång någonsin gått ut och meddelat svenska folket att den bäste låten som handlar om en öde ö och heter Din öde ö är Ratatas och att den också utan någon som helst tvekan (typ) är såväl Ratatas som Mauro Scoccos bästa låt någonsin?
Bra konstigt.
För snyggare ensamledsendans får du inte för slanten du hittade vid grinden.

Från Äventyr, 1983, med såklart extremt supertjusig form av Sveriges då Peter Saville-"refererande" designduo, Kent Nyberg och Johan Vipper (under det avslappnade namnet StyleForEveryMood). Fin Levi's/Dobber-känsla i fotot. Foto av "J.K." (hoppas innerligt att initialerna inte är Johan Kindes).