Shirley, but surely.

Vi kan inte med säkerhet säga i vilken ände det började.
Om det var blandkassetten vi fick av Lars med Scott Walker, Jan Malmsjö, Noël Coward, Sondheim-klassiker och Shirley Bassey (trots den perfekta blandningen fick han inte ligga).
Eller om det var Pet Shop Boys och Liza Minnellis gemensamma version av Losing My Mind.
Eller om det faktiskt, helt rimligt, började med att vi såg det snyggt guldfärgade omslaget med dess läsvänliga, och för ungdomsögon anpassade, typografi.
Eller om det helt enkelt, och detta ter sig allra mest logiskt, började med omslagsbilden där Shirley Bassey är så förtvivlat snygg i all sin sittande vardagliga enkelhet. Så snygg att man själv blir tvungen att sätta sig ner.
Det är ändå en quinna vi pratar om.
Och henne ska man inte försöka blåsa på några musikalbiljetter.

Oavsett vilken ände det var, så är Losing My Mind (skriven för musikalen Follies 1971) alla tiders allra bästa låt. Alltså typ.
En öde ö utan den är ingen öde ö.
Den definitiva versionen är så klart Shirley Basseys (från 1972).
Det lätta anslaget, den till sista konsonanten perfekt snickrade texten av Stephen Sondheim.

Och mitt i all det bara sitta där vid ett femkantigt bord som om ingenting!
Dom händerna, den blicken, osv.
Du leker med oss, Shirley.

Foto och design av Norman Seeff.

Vi är så upp över öronen förtjusta i den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen, eller möjligen stadsministern Birgitte Nyborg hon spelar, att vi dristar oss till att titta på tv-shower med norska programledare och svenska gäster som inte fattar ett ord av vad den danska quinnan som gör oss alldeles skakiga, säger.

Och eftersom du var så otroligt upptagen med annat så gjorde vi som vi lovade dig; att knäppa massa jpgs och klistra fast dom här på internet, där dom kommer att finnas FOREVER!

Michelle, go back to the old frisyr, e du snäll.

Vi har försökt vänja oss, men tyvärr (och vi tycker verkligen inte om att behöva säga det), vi fixar inte Darling Michelles aktuella frisyr.
Detta innebär att vi för första och sista gången är av samma åsikt som fjanten Karl Lagerfeld.
Bara för att visar vårt grundmurade och orubbliga "intresse" för Michelle kommer vi under den närmsta veckan publicera inte mindre 20 000 Michelle-bilder, alla så klart pre-nya frisyren.
Detta är första bilden.

Det gamla socialist-omslaget, så snyggt att man får spring i benen!

Snyggaste någonsin. Kopiatorkörda och klamrade omslaget till våren 1984-numret av The New Socialist. Om du springer ditt snabbaste hit, så kan du få känna på den. Den matta, sträva ytan, alltså.

Harriet Löwenhjelm, yeah.

Stylish. Konst och lyrik, från Helsingborg till Tranås. 1887–1918.

Ännu en fan club att gå med i:

Birgitta Stenbergs.

Se dokumentären Alla vilda. Förmodligen har du redan sett den, så se den en gång till då.

Inga-Britt Ahlenius on repeat.

Sitter och tittar på Inga-Britt Ahlenius-intervjun en andra gång (Min Sanning, SVT) och det genererar två tankar:
- Giftastanken (om det nu var ett ensidigt beslut).
- Vill bli smartare-tanken.

Grattis alla män.

Vi höll oss till dagen efter, för dagen före pågår ständigt här.

Samtliga bilder från den absolut bästa upcoming boken ever. Snart, snart, snart. Maila pillsthrills@gmail.com om du är sugen.

Ur veckobrevet från Daghemmet Rodarte.

F som i fumligt och fint.

Från den lilla Modeveckan på Prärien i New York för massa veckor sedan.

Inte Robban Jelinek, utan hon den andre.

Robyn "Robban" Carlsson-Pyssling-Prytz-Jelinek i Paris under modeveckan. Looking pretty, pretty good.

Det var Märta "This near" Thisner som gjorde värsta grejen med sin kameramaskin för Roddan.

Hejaklack #2.

Gå bort-skor inköpta på påvens lagerrensning nu i söndags.

Bild av Anna De Rijk från spanska upplagan av Harper's Bazaar. Året var 2011, månaden juni.

Hejaklack #1.

Det är högst troligt att detta är andra gången vi klistrar in denna jpg på Alberto Guardianis läppstiftsklackis. Inte konstigt om man säger så.

Tre år gamla har dom hunnit bli, ifall du undrade.

Inga Inga-Britt-jpgs i din "Världens Bästa Quinnor"-mapp? Varsågod, fem brännheta här!

Vad får igång oss om inte en timme med Inga-Britt Ahlenius? Vi tänkte, om inte vi knäpper lite jpgs, vem gör det då? Och hur skulle vi ha förklarat för våra barnbarnsbarn?
Så bara för att vi bryr oss om dig radar vi här och nu upp fem jpgs på smarta, coola, hårda, stiliga, snygga, stiliga, snygga, stiliga och snygga Inga-Britt från kvällens Min Sanning. Visst, sitt där och titta och bläddra bland jpgsen en stund, men ställ inte till det för dig själv genom att du inte inte på direkten tittar, lyssnar och lär.

Vi som inte gav några nyårslöften.

Vi fortsätter att titta på våra Nick Kamen-bilder.

Nick Kamen i The Face en helt vanlig dag i mars 1985. Styling av Ray "Tårar de la" Petri, foto av Roger "Chapman" Charity.

Det närmsta vi kommer en julgransbild just nu.

Katoucha Niane-jpgen från slutet av det där åttiotalet skapar superstämning på hela kontoret. Från topp till tå.

Bilden hittades på internet och återfås mot beskrivning.

Ge oss en bild med hatten på huvet, den tajta ljusblå tischan på kroppen och tygblommor som fladdrar i vinden, så skriver vi en text som vi klistrar in på internet!

Klart man egentligen ska ha originalet utgivet på Bulfinch Press 1983, men då vi är så typical us-svaga för bilden som japanska Super Labo valt till omslaget på sin utgåva från 2010, så jpgar vi här fast den istället för originalets omslag.

Oavsett vilken utgåva av Joel Meyerowitz Wild Flowers du väljer så är det en samling strålande citybilder med vidsynt blomstertema. Bilderna är tagna mellan åren 1963–1981. 

Japparnas lite blyga utgåva kan du köpa här. Men du är ju den du är och köper därför så klart originalet som finns till exempel här.

Annars tror vi att Joels mest visade, och väldigt snygga, bild är den här. Fast bäst (och med annan estetisk ram) är väl den här.

Om du heter Mycket och vill ha mer, då får det bli den sjuhundrasidiga och därmed fullsmockade boxen som killarna och tjejerna på Phaidon varit så himla gulliga att skramla ihop till.

Äntligen ett vettigt inlägg om polska filmtidningar!

Och då snackar vi det finaste vi sett sedan vi senast såg ett snyggt polskt filmmagasin. "Skiten" heter Polish Film Polonais och dessa uppslag (och omslaget) är daterade mellan 1979–1981. Vi har massa fler uppslag att visa (vi har lyckats komma över 14 nummer av "skiten" och alla är tryckta på papper så tjockt att lika många granar har fått sätta livet till), men det får bli en annan dag, vi har faktiskt annat att göra än att ta kort på gamla polska filmtidningar. Men ta på dig dina skönaste sockor och njut av dessa så länge. Du lär inte hitta dom i "farsans" garderob (eftersom samtliga nummer har en snygg polsk tjej på omslaget), så vill du lukta på "skiten" så får det bli till att pallra sig hit, vare sig du vill eller inte.

Billy Idol och Benedictus XVI

Samma samma.

How winter kills (men bara dom som inte är rejält påpälsade).

Och Elton är den ende som fattat att det första man fryser ihjäl och dör av, är kalla ögon.

After Dark var för övrigt en hejdundrandes bra tidning på det behagliga sjuttiotalet. Nej, varken Christer eller Christers morsa har något med den att göra. Men nog var den bögig allt. Fråga din "farsa" om han har några gamla ex i garderoben, ifall du är sugen på att bläddra i den. Annars får du komma hit lättklädd (men med sockor) och sitta ner lydigt och bläddra försiktigt.

"När du bygger en tidning ska du träffa hjärtat, hjärnan och ljumskarna."

Herregud. Gunny Widells sammanfattning borde kanske alla som tänker göra tidning ha fasttejpat på pupillerna eller liknande ställe. Exakt dessa tre är ju anledningarna till varför vi aldrig kommer att sluta att vara besatta av tidningar.

Gunny (83 år) är tidningsgudinnan som har räddat ett otal svenska magasin, däribland Vecko-Revyn och Damernas Värld, från ragnarök och istället tagit dom till skybaren. Lyssna på ett fantastiskt litet reportage av Anna Åkerlund i senaste Stil, ett avsnitt som även innehåller storstilat reportage om storslagna toksammlande slottsmultimediagubben Hearst.

Att känna att alla tycker illa om en.

Det verkar som vi har någon slags konflikt här på kontoret. För när jag kom tillbaka efter lunchen, så fann jag detta på mitt skrivbord: Alla de andras knivar lagda i en slags mystisk, eller kanske snarare mytisk, formation.

Blev alldeles kall och när jag tittade upp såg jag att dom alla tittade, nej, stirrade på mig, med kalla och hårda blickar. När jag frågade om vad det hela betydde sa dom inte ett ord, men jag tror en kall vind svepte genom rummet och det lät som om den talade och viskade, men jag kunde inte uppfatta vad, för jag hör lite dåligt. Jag tror dock inte det var något positivt.

Jag fortsatte att titta på de andra för att jag tänkte att snart säger dom väl något. Men icke.
Kände att det nog var lika bra att gå för dagen. Stänga igen min dator behövde jag inte göra för den var spårlöst försvunnen, liksom min mössa, min jacka och mina byxor. Jag tog på mig strumporna och skorna och gick hem. Hoppas nu att allt ska vara som vanligt imorgon. Det är det nog. Jag kallar dom trots allt för mina allra bästa (mina enda) vänner.

Om lockelser i en bild.

Lusten att att ta oss till The Magic Bar och låta oss serveras, nästan äter upp oss. Namnet! Typografin! Det inrutade! Gardinerna! Gråheten! Tomheten! Dammet!

Bilden utgör omslag till Max Ströms nyss utgivna bok med Kenneth Gustavssons fotografier. Oturligt nog dog Kenneth 2009 och kan därför inte följa med dagens AW. 

Koskällan.

Idag blir vi lite glada av den lilla listningen av extramusiker och deras instrument på Life Can Be So Nice på Prinsens Parade-album. 

Fråga oss inte varför, men vi lyssnar för tillfället väldigt mycket på Around the World in a Day-skivan. Vi låtsasmysflumsvävar dagarna i ända till Condition of the Heart.

Laetitia Castar in handduken (får tillbaka säsongens finaste sofftyg).

Åh, Laetitia! Är du såååå himla trött idag?! Sitta och sova på jobbet så där. Men det är okej, då har vi nåt att titta på. För du är så väldans fin i din Dolce & Gabbana-outfit. Och vi blir glada varje gång folk väljer att inte köra dig i bikini-outfit. Det har hänt två gånger hittills i livet. Två minnesvärda gånger.

Och dom läpparnas matchning med blommornas röda. Tack.

Fotad av Sean (Banan) & (Sova) Seng för Flair Magazines november-nummer.

Bilder som inte behöver en rubrik.

Och som heller inte behöver förklaras med att dom är tagna på Oscarsgalan 1979 och att hon, Meryl, bär en "sheer swiss-dot dress", även fast "sheer swiss-dot dress" är en ordkombination som ligger väldigt skönt i munnen. Att hon svävade upp för att ta emot priset för vad hon gjorde i The Deer Hunter är verkligen inget som behövs sägas för att motivera inklistrandet av bilden här på internet.

Ljuset i papperstunneln.

Om vi bara får välja ett magasin just nu i denna mörka eftermiddagsstund, så får det nog bli tyska Illuminator. Ett hejdundrandes storformatsmagasin (70x100 centimeter!) om... ljus. Ljus i konsten, naturen, arkitekturen och, vem vet, kanske i röva?!
Vi har inte lyckats förmå oss att grabba tag i "skiten" än, men det kanske vi kan göra tillsammans? Ta på dig sockorna och pallra dig hit så kanske vi får fatt i ett exemplar. Annars finns det så mycket annat man kan hitta på. Ta av sig sockorna och laga en god sockerkaka till exempel.

Tyvärr har premiärnumret ett ganska fult omslag, men är säkerligen ändå värt sina 52 grekiska euros. Med en, på alla sätt, storslagen James Turrell-specialare kan vi tänka oss att springa till valfri tidningskiosk i München bara för att få drunkna i Turrells kraftgivande ljusinstallationer.

Så klart var det T-eller-kaffe-bloggen som visade oss. På bilden ser du en Turrellare från Moskva förra året.

Modeslaven Albert.

När man läser och tittar i Einsteins dagböcker är det tydligt att han nästan dagligen var inne på Jak&Jils skojigt allvarliga hemsida och inspirerades av och snodde stilar. Till exempel, samma dojjor, samma veranda.

Kontoret på, lite sämre än, halvfart.

Det ska sägas redan här i "artikelns" första mening, att stämningen här på kontoret är enoooormt kraftlös. Det är inget vi direkt pratar om, men det känns. Och syns, kanske. Alla halvligger mer eller mindre i sina stolar. Eller, faktiskt har alla bytt ut sina vanliga arbetsstolar mot nån slags vilstol.

Och jag har förresten inte presenterat mig kanske, men jag är i alla fall nya chefen här på kontoret. Det var tjejerna här som puschade för en "ung och glad tjejchef" som vi säger. Friskt blod. Killen som kallade sig chef tidigare här har inte synts till sedan ett bra tag. Och då tyckte vi det var vettigt tillfälle för mig att testa.
Men som sagt, jag är heeeelt slut. Friskt blod skulle jag inte kalla mig själv, faktiskt. Och jag har inte ens gjort något endaste litet plutt, sedan jag tillträdde!
Eller jo, jag hjälpte till att hitta den där indianhusbilden, eller visade hur man sparade bilden på datan.
Men nu ligger jag här, helt slut.

Jag testade som ni ser att plugga in en av laserskrivarna rätt ut i blodet. Tänkte att lite cmyk-färg borde få igång en. Men jag vet inte, faktiskt. Känner mig mest dåsig.

Och dom andra ni ser tror jag inte har lyft ett finger på hela veckan.
Men som tur är har jag hittat en bunt Kalle Anka, dom är roliga i alla fall. Kan nog inspirera och kanske, kanske få igång en.
Men jag tror inte det.