Det vackra livet

Ibland är det en mörgrå bild som är det allra finaste i hela världen. Har man dessutom fått låna Irvings gamla smutsiga fondsäckväv (och en liten barrväxt att placera långt ut på ena kanten), så är det precis så där svalkande skönt i skuggan som man vill att det ska vara på ett modefotografi i en bättre värld.

Bild på Carmen Jalving, i kläder från Roberto Cavalli, av Christopher Morris för tyska Amicas julinummer. 

Viviane Sassen #2: Saker som är bra att lägga på huvudet (så att man inte slarvar bort dom)

Det kan vara en liten gosse, det kan vara en bläckfisk. Det viktiga är att man lägger dom på huvudet.
Så att man inte tappar bort dom.

Direkt när vi såg Vivianne Sassens fantastiska far/son-bild (en gissning) ur hennes superfina bok Flamboya (som du bör be morsan köpa till dig innan du kastar henne av tåget), så kom vi att tänka på Herb Ritts toppbild från 1989.
(Vi insåg sen, så klart, att vi inte var först i världen med att tänka den tanken.)

Att sen Herb "Herbie" Ritts' bläckfiskbild får dig att tänka på och lyssna på Seal hela kvällen, natten och morgonen, är tack och lov ditt eget problem.

Go wild in the country!

Oj, oj, oj, oj!
Oj, vadå, undrar du?
Oj, så fint det blev, säger vi!
För en gångs skull har ni rätt, säger du.
Ja, faktiskt, säger vi.

Det är inte första gången blommor och mönster fått någon att göra det fina finare. Och det är heller inte heller andra gången. Och det är förmodligen heller inte tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde gången heller. Men det spelar så klart inte någon roll. Nä.

Bilder av holländska Viviane Sassen för Dazed & Confuseds julinummer. 

Snoppis i högklackat

Alltså, om morsan nu kommer dragandes med att hon kommer att slänga oss av tåget om vi förhandla oss på smått och fint prydnadsporslin, så kommer vi ända att "unna oss" Shary Boyles Intersects (från 2009).
Ja men gud, alltså, blir det bättre än sisähär?! Nä, det blir det inte. Och det vet även du, morsan, han som kör tåget, hon som klipper biljetterna och kossorna som bara lallar omkring i det gröna, att det inte blir. Så, slutar att larva er.

Och för våran ekonomis skull önskade vi att det var det enda bra hon gjort.
Så är det självfallet inte.
Vi har "shoppat" så mycket av Shary "Shary"Boyles finporslin att vi tappar brallorna.
Och vi gillar det.

"Snoppis" är förresten saxad ur nummer 9 av ganska okejiga Bad Day, ett litet A5-magasin med enfärgstryck (förutom några högblanka fyrfärgssidor med Karl Holmqvist). Rar omslagsbild med silvervitskäggig Glenn O'Brien, med vilken det följer en intervju som (tyvärr) liksom aldrig kommer igång. Och det är inte Glenns fel. Dock får den forne Interview-medarbetaren möjlighet att säga det vi alla känt men kanske inte riktigt förstått:

”Difficult prose is a very modern thing. You know, if you read Nietzsche, it's really pleasurable. If you read Voltaire, you're laughing out loud sometimes, you know? Then you read Artforum, and it's like ’What the hell is this guy talking about?’”

Ny artikelserie: Barnboksförfattare!

Många har skrivit hit och undrat om vi inte kan ta och skriva lite om alla våra underbara barnboksförfattare "där ute". Klart vi kan!
Vi börjar med Sarah Sheppard.
Fast vi har inte "fått till" texten än, så vi börjar med en bild på henne.

Bara en bild idag, alltså.
Ledsen.
Men den är väldigt fin.
Orm och allt.

Och väldigt långa fingrar, va?

Dick och Whitney har en mack ihop!

Aaah, sol, skugga, sol, skugga! Månskugga! Som han ying och han yang. Skööönt. Vi sitter i vårt ribbstickade linne och nya rena sockor och lyssnar på en av våra absoluta favvo-compact disc-skivor, Whitneys andra "platta", den från 1987. Den är bra, den är behaglig, den är ying, den är yang, precis vad "morsan" brukade säga till oss att vi var, innan vi slängde henne av tåget.

Vi sitter här svala och heta på samma gång och vill dansa med vem som helst, men det lär det inte bli nåt med. Så det blir till att lyssna på compact disc-skiva istället.

Men en "grej" vi missat under alla dessa år, är att Mr Richard Avedon (alltså Dick, aka Lick, aka Slick, aka Rick) har tagit omslagsfotot! Alltså det fina med ribbsitickat linne! Eller det kanske inte är ribbstickat, men vad spelar det för roll?! Nä, ingen alls!
Vad fint det blev säger vi till honom nu i alla fall, dock alldeles för sent. Skit också.
Läckrrrrra innekonvolutsbilden är också Dicks jobb.

Snyggt (helt planenligt)

Mmmm.... Vad kan vi säga? Titta och njut. Det gör vi i alla fall. Fyra böcker så... förtjusande!
Först den formatmässigt lite större förstaupplagan av Cecil Beatons fantastiskt fina New York från 1938, vars omslag pryds av Cecils etta-på-pallen-läckra skrivstil. Han kan skriva vad som helst med den handen, den pennan, och vi applåderar. Denna bok är till råga på allt svindlande vacker helt igenom.
Och ja, Cecil är vår favvokille. Fjollig, förtjusande, elegant och divig. Ja, ni vet, Cecil, vars kåk Madonna senare köpte och som Tim Walker fotade så fint för Vogue 2005.

Sen British Maps and Map Makers från 1944 som ingår i en serie omfattandes ett stort antal böcker. Med sådan form, typografi och stil kan det få handla om vad som helst, för vi ramlar ändå baklänges, åt sidan, framlänges och, till sist, rätt ner.

Why Women Cry är inget vi egentligen undrat, men finns det ett svar i en Elizabeth Hawes-bok med sådan lättsam och tjusig Alexey Brodovitch-form hela vägen igenom, kan vi allt drista oss till att i alla fall bli smånyfikna. Året var och förblir 1943.

Ettan kom och tvåan kom och trean kom och fyran kom på direkten den med, i form av en tjusig liten Yolanda Cuomo-box från 1987 innehållandes faksimiler av två privata Warhol-publikationer. Dels Holy Cats by Andy Warhol's Mother som bara trycktes i en så gott som obefintlig privat upplaga i början av femtiotalet, dels 25 Cats Name Sam and One Blue Pussy från 1954 som även den bara trycktes i en privat och svindlande upplaga om 190 exemplar.
Kolla in och se färger som får ögonen att svida och tåras och skratta.

Ja, se så, iväg och köp. Annars slänger morsan dig av tåget, det vet du.

Ränderna går aldrig, aldrig någonsin ur oss!

Ränder får oss till och med att jubla över ett magasinsomslag från det risiga sextiotalet, föreställande ett sablans cykelförråd i Marocko. Så bananas är vi när det kommer till ränder.
Vi hittade "skiten" hos enormt trevliga Bill Hall på High Valley Books en varm dag med fläktande vind.
Han tömde vår plånbok.
Och vi gillade det.

Hoppa över den där typiskt heterosexuella semesterresan du går och fnular på.
Köp böcker och magasin istället.

För om du väljer det lite gladare livet, så som vi har gjort, då blir det som så att du plötsligt är ägare till allra första numret av Gentry, det mest påkostade och fantastiska magasin som någonsin gjorts. Om Gentry fick vi några dar tidigare, lära oss allt man behöver veta av Vince Aletti, den mest påkostade och fantastiska karl som någonsin funnits. Det var en het och fuktig dag och Vince visade och berättade. Och vad gjorde vi? Well, vi kunde inte mycket annat än att trilla baklänges.
Om vi känner för det så återkommer vi till det. Låt se... ja, vi känner för det. Men en annan gång.

Säsongens bästa allroundplagg!

Våra favvoplagg denna vecka kommer från Driu+Tiago. Vi har på oss dom varje dag, överallt, hela tiden. Allt är svartvittgrått och det känns såklart väldigt, väldigt bra.

Snyggt (av en händelse)

Fyra bokomslag ack så snygga, men (troligen) inte gjorda för att vara snygga eller ens vara bärare av något värde överhuvudtaget.

Plockade från Things Magazines hemsida. Vi var så klart tvungna att köpa deras nya, svidande snygga nummer. Får oss så klart att tänka på den manliga formgivaren Peter Savilles för alltid snygga Always Now-omslag.

Bråttom! Återträff!

Hej alla ni som jobbat här på bloggen någon gång under all den tid vi hållit på! Vad kul vi haft. Åren springer iväg, så det är dags för återträff, tänkte jag. Det ska bli en riktig hejdundrandes fest. Men för att det ska gå att genomföra skulle jag behöva att ni betalade in pengar på mitt konto. Allra helst redan ikväll, men allra senast innan helgen. Vore bra om alla kunde betala in åtminstone femhundra spänn, gärna mer.
Jag återkommer med ytterligare info, t ex om när och var.
Gud vad kul det ska bli.

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men fick felleverans!

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men det blev felleverans. Alla ganska glada ändå. Eller, jag vet inte. Dom sa till mig: "gå och lasta av dom så kommer vi sen och så kan vi hitta på nåt riktigt kul hela gänget". Sen fick jag för mig att dom sa helt tyst: "...utom du".
I vilket fall som helst, så åkte dom plötsligt iväg i hög hastighet, hela gänget. Utan att luckan var stängd! Livsfarligt! Jag vet inte om det var planerat, eller om dom faktiskt missade att jag inte hunnit gå på igen.

Det var helt klart lite "meckigt" att dra på alla rullatorerna (eller "iWalk" som jag kallar dom)  på egen hand. Men gissar att dom skulle blivit besvikna om dom skulle försvunnit det första dom gjorde. Så jag drog först en cirka 50 meter. Sen gick jag tillbaka och drog nästa cirka 50 meter. Så där höll jag på till alla var hemforslade.
Vi hade åkt iväg ganska långt, så jag fick ta en paus halvvägs tillbaka och sova några timmar.
Men nu finns dom på kontoret allihopa och det känns riktigt bra att jag inte behövde göra "gänget" besviket.

Ovänskap

- Alltså, tänk om han snubblar till när han står där och borrar.
- Varför skulle han det, han är ju försiktig och jäkligt duktig, ju?
- Ja, men tänk. Tänk om. Han snubblar för att han kanske hostar eller nån råkar rusa fram och dunkar ett vedträ i nacken, som gör att han snubblar framåt och borren drrrrrrrrrrrrrrr rätt igenom hela armen. Eller rätt igenom huvudet och sen kanske borren åker upp och ned, upp och ned rätt i genom allt hans... kött på kroppen, för nån har liksom fastnat i handtaget.
- Är du arg på honom eller nåt? Du pratar så konstigt. Du tänker väl inte göra nåt dumt, va?
- Va? Jag? Nä, det här vedträet jag har här det är magiskt. Det kan trolla hur det vill. Jag ska rädda honom med det här vedträet. Han kommer att tacka mig. Hans liv kommer att bli toppen. Jag ser att han är ledsen nu, ser du det? Mitt slaktarfökläde är magiskt och berättar för mig att han gråter tyst för sig själv nu. Ska vi då inte hjälpa honom, tycker du?!
- Fast jag tycker inte han ser så ledsen ut, faktiskt.
- Tror du mitt slaktarförkläde ljuger?!
- Nä, eller... jag vet inte. Hur kan ett slaktarförkläde veta om någon är ledsen?
- Säger du emot mig? Tror du mig inte?
- jag bara undrar hur ett sla...
- Jag fick det av en indian för längesedan, okej? En jättegammal indian.
- Vadå, använder indianer slaktarförkläde?
- En slaktarindian. Det var en slaktarindian.
- Oj.
- Nu slutar vi att tjafsar och  går bort och muntrar upp honom med våra trollerigrejer. Du först.
- Jaha. Okej. Lägg av, knuffas inte.
- Gå.
- Jaja.

I want your back, I want your back, I want your back for good

Nackdelen med sommarnumret av V.

"You watch me. I will win this battle if I have to kill every last white bitch in high heels around here."

Roseanne Barr. Okej. Vi erkänner hela vägen att vi missat att hon är heavy stuff. Kanske du också.
Då ska du läsa hennes sexsidiga artikel i förra veckans New York Magazine. Meningslöst att fundera ut när vi senast blev så uppeldade och... well, förtvivlade av en artikel. Hon skriver om helvetet att få igenom Roseanne, som hade premiär 1988 och avslut 1997, efter totalt nio säsonger.

Imagine this: du är på premiärfesten där pilotavsnittet ska visas. Det känns så klart väldigt bra. Du är Roseanne Barr och du har tagit fram och författat en ny serie. Förtexterna rullar igång och du läser "created by Matt Williams".
Och vi kan väl säga som så att denne Matt Williams gör hennes liv till ett helvete så länge han blir kvar som  seriens verkställande producent.

Rubriken ovan är när Roseanne går till vad hon kallar The Big House ("the writer's building, ett vidrig ställe"), för att "reda ut" varför i h-e dom kläddirektiv hon lämnat för sin rollkaraktär, inte följs. Istället för rutiga flanellskjortor, t-shirt och jeans får hon lila stretchpants som får henne att se ut som en "show pony". Direktiv från en av Matts producenter om att inte bry sig om vad Roseanne vill ha på sig, har hon fått veta, en kvinna by the way. Och dessa kvinnor, säger Roxanne, är den värsta sortens människor. Dom hugger vilken kvinna som helst i ryggen för att komma åt männens karriärvärld och nyttjas just så av dessa män.
Roseanne kliver in på kvinnans kontor med en skräddarsax höjd för attack och frågar: "Bitch, do you want me to cut you?"


Läs artikeln nu. 
Sen kan vi inte låta bli att tillägga att vi tycker hon är väldigt lockande och snygg på bilderna. Som en powermix av Åsa Moberg (yes, igen!), Emmylou Harris och Zaha Hadid. 
Och by the way, hela detta nummer av New York Magazine är super-fab (ifall du undrade). Tema: Televison by its creators. Skaffa det.

Schhh! Lindsay ligger och latar sig och känner sig lite "ödslig"!

- Oj!
- Ja, eller hur?
- Hur gör vi med det här då?
- Du menar att vi har en bild där Lindsay Lohan ligger och vilar sig och ser så bra och rofylld ut?
- Ja.
- Jag vet inte.
- Vi tycker om Lindsay. Räcker inte det?
- Jag vet inte.
- Nähä?
- Det vore bra om det var "konst" eller nåt.
- Men det är det!
- Va, är det?!
- Ja. Det är målaren Richard Phillips (silly really) som gjort en film med bara Lindsay i scener han "lånat" från Bergmans Persona och Godards Contempt.
- Aha! Bara, Lindsay, alltså?
- Ja, bara Lindsay. Alldeles ensam i världen, tyst och sorgsen.
- Och scener från Persona och Contempt?
- Ja.
- Haha!
- Uppblåst.
- Men Lindsay är bra.
- Fin bild, som sagt.
- Härlig turquoise ton på himmel och hav!
- Mmm.
- Ojojoj...
- Fräknarna är där och allt.
- Detta är konst.
- Verkligen konst.

Bild ur filmen som alltså heter Lindsay Lohan. Premiär nästa vecka på Venedigbiennalen.

Dom tre typiska skådespelarförebilderna

Vi har inte nån djupare relation till Amy Poehler, men när hon i veckans nummer av New York Magazine på frågan vilka tv-karaktärer som format hennes skådespelande, svarar Omar i The Wire, Animal i The Muppet Show ("who taught me when in doubt, go crazy") och Cliff i Cheers, då känner vi att det är "halvsvårt" att inte gilla henne hårt och skarpt.

Så har du aldrig sett Scarlett Johansson: Välklädd!

Vi trodde aldrig vi skulle få se Scarlett Johansson på ett sätt vi ville (igen) eller som skulle förvåna oss (igen). Det var ju onekligen rätt länge sedan sist. Det har ju mest blivit sömnig Pommac-reklam.

Tur då att Tim Walker kunde styra upp det hela (dock är han också skyldig till några av de trötta bubbelreklamerna).

Okej, vi har väl aldrig gått loss på "clowner" i någon form eller något sammanhang, men nånstans måste man ju börja, för som Marlene Dietrich får hon oss att  svamla, fumla och ramla.
Att hon skulle "kännas bra" som Buster Keaton var heller inget vi visste.

Från juninumret av W. Foto, som sagt var, Tim "this is how we" Walker "on the moon". Styling Jacob "Special" K.

Denna påminnelse kommer att upprepas ända till den dag då världen faktiskt (tyvärr) upphör

Förlåt om vi möjligen tjatar, men vi måste bara dubbelkolla att du verkligen sjukskrivit dig, stannat hemma och lyssnat dig tårögd till (Hanna från) Salems remix av Britneys Till The World Ends? Du har det? Har du också sagt att du förmodligen kommer vara borta från jobbet på grund av detta resten av året? Du har det? Bra. Men bara för att vi alla ska känna oss lugna, så kan du väl ladda hem låten en gång till? Snälla. För put it this way: Om vi är överens om att Silent Shout med The Knife är tidernas näst bästa låt, då är detta tidernas absolut i särklass bästa. Vi ryser av välbehag och dansar varenda sekund av låtens 285 sekunder.

Nick Knight! Han som liksom målar med sitt airbrush-kit, fast han egentligen fotar!

Solen går upp och sveper över taken. Trafiken mullrar och pulserar. Vi sätter oss ner, svarar "sådär" på frågan "hej, hur mår ni, killar?". Vi beställer en extra stor tvådubbel ristretto. Ur vår jeansbyxa i modern femficksmodell plockar vi fram och bläddrar i sommarnumret av V Magazine, det med Gaga på framsidan.

Aah, vilken Nick Knight-svit! "Han målar ju som med...vad heter det... sådana där träpinnar med hamsterhår längst fram... just det:  penslar", som morsan och farsan alltid säger. Eller morsan säger så och då brukar farsan rätta henne och säga "airbrushar". Fjorton sidor av sånt som man bara kan beskriva som beautiful. Så säger vi vi alltid när vi tycker att något känns skönt. Okej, varenda bild är väl inte förlamande vacker, men väldigt många. 

Och vad spelar det för roll om inte alla är det, när solen går upp och liksom sveper över hustaken och trafiken mullrar och pulserar och man har magen full av extra stor tvådubbel ristretto?

Den enes tröja, den andres bralla

Två "nyliga" inlägg på The Sartorialist.
Och äntligen, för det var länge sedan, personer utan bärbara sladdlösa telefoner, men istället med "dom där" ränderna.

Avrådan från att besöka bloggen

Med anledning av att flera anställda här på kontoret den senaste tiden har nynnat på ett större antal The Beatles-låtar, avråds alla från att besöka bloggen tills läget stabilserats. Alla inom en radie på 80 km från bloggkontoret uppmanas att lämna området.

Enligt uppgift så ställer flera anställda om sina jobbrutiner och jobbar från annan ort eller hemifrån. Alla som vill besöka "nätet" bör därför se över sina möjligheter att "gå ut" på internet via annan hemsida än pillsthrillsandbellyaches.blogspot.com.

Sedan igår avråds man tills vidare från icke nödvändiga besök på sidan. Beslutet att skärpa avrådan fattades då en anställd nynnade på den lite gungigt rockiga låten Get Back. Tidigare har man nynnat på låtar som Penny Lane, Eleanor Rigby och Yesterday.

Fram till igår har bloggkontoret tagit emot cirka 500 samtal från allmänheten om effekten av nynnandet på The Beatles-låtar. De flesta som ringer är allmänt oroliga för gubbnivån.

En annan fråga är varför ledningen inte uppmanar till att ingen under några som helst omständigheter får lyssna på, nynna på eller prata om The Beatles-musik.
Bloggens modebloggare har påverkats i långt mindre utsträckning av nynnandet än bloggens så kallade "allmänreportrar".

Inga uppgifter om skadade eller omkomna förekommer. Personer med anhöriga som jobbar på bloggen eller besöker bloggen då och då och som är oroliga, kan kontakta en tillsatt krisgrupp. Ingen i denna krisgrupp vet överhuvudtaget vilka The Beatles är, vilket garanterar att alla som kontaktar krisgruppen, inte kommer att utsättas för nynnande eller nåt prat om The Beatles.

The Beatles är också kända som Liverpoolkvartetten.

Samma stylist, samma way of life

Nils "klädd för fritid" Holgersson och Marilyn "Klädd för fritid" Monroe.

9 av 10 svenskar önskar att det var 1989 och att dom stod på en svartvitgrå kaj helt klädd i svartvittgrått med en tjusigt svartvitgrårandig Diane von Furstenberg och att det inte stod en svartvitgrå gubbe i rätt taskigt sittande skjorta och bralla där

Tanger, 1989. Foto: Ron Galella. Från T-bloggen (ännu en gång).

9 av 10 svenskar säger ja till att förlänga sin Eames-fåtölj med fryst, pressat kött

Eames Chair Sculpture av Los Angeles-konstnären Olga "Mina vänner kallar mig" Koumoundouros. Nuppat från T-bloggen.

Kate Bush-tombolan stänger om en timme!

Du har väl inte missat att köpa lotter i vårt Kate Bush-lotteri?! Du har fortfarande chans. Ryck en lott när hon går förbi. Fina priser så klart, typ enklare korv och sånt. Vegetariska alternativ finns. Tyvärr inte.

Återkoppling

- Ja, hallå. Då var det jag igen.
- Jaha. Hej?
- Alltså, minns ni vad jag sa häromdan när vi pratade?
- Jag vet inte. Att vi skulle skriva om mode.
- Jo, precis. Men sa jag inte också att ni skulle maila mig när ni skrivit nåt moderelaterat? Och att vi då skulle prata vidare?
- Jasså? Ja, det vet jag faktiskt inte.
- Nä, och nu blev det inte så.
- Jo. Eller nä. Men vi skrev om mode. Det ligger på bloggen nu faktiskt.
- Ja, det var det jag ville komma till. Det var ju kanske inte så bra.
- Nähä?
- Den är ju ett ganska konstigt inlägg, tycker jag. Lite korkat, nästan.
- Men det är väl en mode-url?
- Url? Eh, jo, ja, det är det väl. Men kanske inte riktigt vad jag tänkt mig. Jag menade kanske nåt snyggt, läckert, fräckt. Som jag sa, Åsa Moberg, Kate Moss eller nåt sånt.
- Jasså. Jaha.
- Så varför la ni upp det?
- Det måste blivit nåt fel då.
- Ja.
- Ja.
- Så ta bort det nu på direkten.
- Jaha. Fast det går inte, för vi är inte kvar på jobbet nån av oss. Och imorron är vi lediga, så då går det inte heller.
- Alltså...
- Och måndag är det väldigt mycket annat.
- Väldigt mycket annat?
- Nån konferens.
- Jaha.
- Just det.
- Då får jag försöka plocka bort det, då.
- Det går nog inte.
- Går inte?
- Nä. Det är lösenordskyddat.
- Jaha?
- Och jag har glömt lösenordet.
- Så här får det inte vara.
- Men så är det.
- Det här är inte okej, det måste ni förstå.
- Du, vi satt och fikade precis. Har redan hällt upp kaffet, så...
- ...
- Vi löser det här i nästa vecka på nåt vis.
- ...
- Hej hej.
- ...

Modetips (på internet)

- Vi tänkte tipsa om lite mode.
- Ja. Och kanske extra mycket om en mode-url.
- Ja, precis.
- Homepagen som vi valt är Femina.
- Som alltså finns på internet.
- Det är en schysst sida med tydliga knappar.
- Sidan är indelad i vettiga avdelningar: 'Just nu', 'mode', 'recept', 'skönhet', 'vinn', 'om Femina' och 'redaktion'.
- Jag saknar dock en sida med 'erbjudanden'.
- Det är sant. Men dom har en kontaktsida.
- Då skulle man kunna kontakta dom och hälsa att man önskar sig en sida med 'erbjudanden'.
- Dom skriver mycket om mode.
- Ja, och visar bilder.
- Man får faktiskt mycket på deras hemsida.
- Ja, av allt!
- Det är en bra mode-url.
- Vi klickar ofta oss vidare.
- Men vet aldrig var vi hamnar.
- Men det är också kul.
- Minus för att det bara är mode för tjejer.
- Men också plus för att det bara är mode för tjejer.
- Det är kul med mode.
- Imorgon tänkte vi skriva om nån annan modegrej.
- Tack för idag.

Oh-what-wow! Det är den härligaste 32-sidiga boken!

Okej. Vi har en samling t-shirts, vi har en son (Klas Sivertson), vi har en pappa, vi har en kamera, vi har ett lantställe ihop, och tjofs, så har vi den absolut roligaste, finaste och varmaste 32-sidiga fotoberättelseboken sedan special edition-upplagan av The Familjen Hedenhös.

En samling alldeles för stora nittiotalsrocktshirts på en fullvuxen  pappa. Eller man kan säga: Rocktshirtstandardstorleken (XL) hittar sin kropp.

En ny upplaga på 55 signerade exemplar (!) under produktion. Beställ nu, innan det är försent (imorgon). Detta var för övrigt den tredje och avslutande delen i vår trestegssvit där vi helt utgick från förra veckans tips hos Jan "Illijanen" Gradvall.

Oh-what-wow! She's the greatest dancer!

Okej. Vi har  Martha Graham, vi har en lampa, vi har lite tyg, vi har en tanke om en triangel på nåt sätt, vi har Edward Steichen drällandes på kontoret, vi har ett litet podie och tjofs, så har vi ett strålande bild som kompletterar den där Kate Moss-bilden från häromsistens.

Det här är första och sista delen i vår serie om upptäckter vi gjort via Goggles customizade loggor.

Hos personalchefen

- Vad bra att ni kunde komma.
- Ingen fara. Vi hade ändå inget särskilt att göra.
- Okej. Jo, nya chefen från Göteborg har bett mig att kolla på vad alla här bloggar om. Så man liksom kan kan se en tråd i olika grupperingar här och kanske se vad vi gör bra och vad vi kan ändra. Och just ni två har en oerhört hög frekvens av vad jag skulle vilja kalla larvbloggande.
- Larv?
- Ja.
- Hur då?
- Ni vet, enorma penispriser, herrsamlag, konstiga resor och sånt.
- Fast det är sånt vi gör.
- Men i erat kontrakt står det att ni ska live-blogga.
- Live-blogga?
- Ja, ungefär vara där det händer nåt kul och liksom rapportera på direkten. På studs.
- Jaha. Där måste det har blivit nåt missförstånd. Det där har vi aldrig hört.
- Många av era kollegor rapporterar ju väldigt fint om foto, konst och magasinskultur och sånt. Tror ni inte att ni skulle kunna göra det också?
- Men dom vill också bara ligga.
- Ligga?
- Ja, det säger dom hela tiden. Att dom vill ligga.
- Det tror jag inte riktigt. Det är väldigt duktiga bloggare många av dom.
- Gå ner och fråga så får du se.
- Det tror jag inte att jag behöver.
- Men det vill dom. Det vet vi.
- Men ska vi säga att ni i alla fall testar att skriva lite fint så där då om mode eller nåt sånt? Han nya killen har ju bloggat väldigt fint om Åsa Moberg till exempel.
- Fast varför ska vi det? Hur kul är det? Vi vill bara resa runt och ligga. Och prata med vanligt folk.
- Men försök i alla fall. Ni får några modemagasin här och så kan ni skriva lite fint om fotot eller nåt. Försök.
- Vilken skit! Mode?
- Maila mig imorrn. Så snackar vi mer sen. Okej?
- Nej. Vi håller inte på med sån skit. Det får du göra själv, det där.
- Okej, okej. Ni få gå nu, jag måste ringa lite. Men maila mig imorrn.
- Vi går nu. Vi har gjort en stor skål med caesarsallad som jag bjuder på. Kom du också.
- Tack, men nej, jag har med mig matlåda.
- Jaha, vadå?
- Eh, va? Jo, falukorv tror jag. Och makaroner.
- Ha ha. Falukorv...
- Gå nu. Och maila mig imorrn.
- Ha ha, falukorv!

Britney från Salem

Kom inte och säg att du också har missat Salmes faaaaaantassstisskaaa nersåsade version av Britneys Till The World Ends. Du hade inte missat? Bra. Kom då hit med alla dina tabletter och ta på dig dina finaste silkes-sockor, så sååååååsar vi tillsammans.

Detta är inlägg nummer två i vår trestegs-serie av inlägg baserade på vad vi tog till oss när vi somnade med bara sockorna på en kväll på Janne "Hjanne" Gradvalls URL.