Teenage Kicks.

Det är mycket hit och dit som vi försöker känna för, men just nu så är verserna i Det kommer aldrig va över för mig det enda vi vill ha och behöver (jämte Welcome to my World).

Det hade räckt med att han bara sjungit "jag är 16... år".

Hela kroppen hade knottrats då också. 

Möjligen ännu mer.

(Detta är verkligen, som du ser, bara en parantes, men: intro och refräng kan du ta med dig (dit du går).)

Att låten dessutom får oss att minnas hur bra man tyckte dess (relevanta) inspirationslåt var. 

Då.

Och lite otippat nu igen.

Och om du undrar om bilden så kan vi förklara att det är en av Hedi Slimanes 31 bilder till fotoreportaget Teenage Takeover/British Youth i januari 2009-numret av Dazed & Confused. Vi blev påminda av oss själva idag att det är det bästa fotojobb vi känner till. I hela världen. Ever och Efver. Aldrig sett något snyggare, naturligt attitydigare, sexigare och hoppfullare.

Sant, men inte relevant.

En rubrik utan löptext.

Depeche Mode, toppen e nådd.

Herregud.
Welcome to my World. 
Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Litet tillägg efter 1000 lysningar:
Herregud. Welcome to my World. Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Bilden: Omslaget till  Dépechè Modes juli 1976-nummer.

Viktigaste musikvideoögonblicken i hela världen någonsin #1:

Siouxsie Sioux i Jayne Mansfield-hyllningen Kiss Them For Me (1991). Ugh, så stilig. Och ja, hon leker en lek, men vi sväljer med hull och hår.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Far är ett får.

- Far?
- Ja?
- Får får får?
- Nä.
- Inte?
- Nej, får får lam.
- Får får hästlår?
- Nej, såklart inte. Får får fårlår.
- Får får hår?
- Ja, typ. Eller i alla fall nån slags enklare frisyr.
- Får får sår?
- Ja, om dom typ ramlar och slår sig, då får dom sår. Fårsår.
- Finns det typ lite djupa får, sådana som typ läser böcker och så?
- Ja. så kallade svårfår.
- Hur långt når ett får?
- Fårty, fifty centimeters ungefär.
- Om man skulle vilja dansa med ett får, hur gör man då?
- Man bara går fram till det får man tycker är snyggast och frågar 'får jag lov'.
- Okej. Men brukar får ha så där långa pinnar som du har?
- Nej. Oftast har dom superkorta pinnar som vi människor inte kan se med blotta ögat.
- Och mössor?
- Oftast väldigt små. Såna som vi människor inte kan s...
- ...se med blotta ögat?
- Precis.
- Är det inte dags för dig pappa att komma ut nu?
- Tycker du?
- Ja, kom nu. Ta av dig fårakläderna. Så går vi hem.
- Okej. Men pinnen vill jag ta med mig.
- Okej, visst. Så, kom nu.
- Aa, jag kommer.
- Bra. Mamma väntar.

Två män sitter i greyhoundbuss, bägge bär på varsin Defunkt-etsning.

Neville Brody vs Mats Gustafson. Vems Defunkt-etsning vill man följa med hem och titta på?

Två olika utgåvor av samma tolva,  Strangle Me With Your Love. Verkligen inte förtvivlat bra musik, men allt Brody-fixat från denna tid har vi stirrat oss blodiga på genom alla våra år. Glada i hågen hittade vi helt annan omslags-variant av Monsieur Gustafson.

Bägge utgåvor på Hannibal Records, 1982.

Samma gamla röda tröja.

Hållit stilen och formen sedan 1935.

Sartan i Gatan knäppte bilden med sin kamera som han byggt själv av två kokta ägg (!). Hur du bygger en själv lika lätt kan du läsa om på hans homepage.

Viktigt modeinlägg som suttit fast i vår utkorg sedan 1935:

Snygg röd tröja, snygga röda läppar, snygga röda naglar, snygga fingrar. Snyggt matchat med blå denimbyxa från norska Dobber. Snyggt hår.
Skärpt, men lagom blasé blick.
Tyngd.
Like.

Slut på viktigt modeinlägg.

Det var Antonio Berni (1905–1981) som fick äran att måla Quinnan i röd tröja. Året var 1935. Temperan köpte han på Panduro Hobby där han hade kundkort som gav honom 15 procent rabatt på allt han handlade. Sedan det här att vi ibland blir lite sugna på Quinnor INNE I konsten, det är inget konstigt, va?

Livet på en pinne: Att sitta på kammaren och röka (ihoprullade fotografier föreställandes) Höch.

Det är absolut inte okej.
För dom ska upp på väggen så klart.

Hannah Höch föddes 1889 och dog 1978. Resten får du googla själv. Dada har aldrig sett snajdigare ut. 

Enda låten om en öde ö du troligen behöver (om inte vinjettmusiken till Robinson fick dig att gå ner i spagat/upp i brygga).

Apropå öde ö: Varför har inte staten någon endaste gång någonsin gått ut och meddelat svenska folket att den bäste låten som handlar om en öde ö och heter Din öde ö är Ratatas och att den också utan någon som helst tvekan (typ) är såväl Ratatas som Mauro Scoccos bästa låt någonsin?
Bra konstigt.
För snyggare ensamledsendans får du inte för slanten du hittade vid grinden.

Från Äventyr, 1983, med såklart extremt supertjusig form av Sveriges då Peter Saville-"refererande" designduo, Kent Nyberg och Johan Vipper (under det avslappnade namnet StyleForEveryMood). Fin Levi's/Dobber-känsla i fotot. Foto av "J.K." (hoppas innerligt att initialerna inte är Johan Kindes).

Shirley, but surely.

Vi kan inte med säkerhet säga i vilken ände det började.
Om det var blandkassetten vi fick av Lars med Scott Walker, Jan Malmsjö, Noël Coward, Sondheim-klassiker och Shirley Bassey (trots den perfekta blandningen fick han inte ligga).
Eller om det var Pet Shop Boys och Liza Minnellis gemensamma version av Losing My Mind.
Eller om det faktiskt, helt rimligt, började med att vi såg det snyggt guldfärgade omslaget med dess läsvänliga, och för ungdomsögon anpassade, typografi.
Eller om det helt enkelt, och detta ter sig allra mest logiskt, började med omslagsbilden där Shirley Bassey är så förtvivlat snygg i all sin sittande vardagliga enkelhet. Så snygg att man själv blir tvungen att sätta sig ner.
Det är ändå en quinna vi pratar om.
Och henne ska man inte försöka blåsa på några musikalbiljetter.

Oavsett vilken ände det var, så är Losing My Mind (skriven för musikalen Follies 1971) alla tiders allra bästa låt. Alltså typ.
En öde ö utan den är ingen öde ö.
Den definitiva versionen är så klart Shirley Basseys (från 1972).
Det lätta anslaget, den till sista konsonanten perfekt snickrade texten av Stephen Sondheim.

Och mitt i all det bara sitta där vid ett femkantigt bord som om ingenting!
Dom händerna, den blicken, osv.
Du leker med oss, Shirley.

Foto och design av Norman Seeff.

Vi är så upp över öronen förtjusta i den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen, eller möjligen stadsministern Birgitte Nyborg hon spelar, att vi dristar oss till att titta på tv-shower med norska programledare och svenska gäster som inte fattar ett ord av vad den danska quinnan som gör oss alldeles skakiga, säger.

Och eftersom du var så otroligt upptagen med annat så gjorde vi som vi lovade dig; att knäppa massa jpgs och klistra fast dom här på internet, där dom kommer att finnas FOREVER!

Michelle, go back to the old frisyr, e du snäll.

Vi har försökt vänja oss, men tyvärr (och vi tycker verkligen inte om att behöva säga det), vi fixar inte Darling Michelles aktuella frisyr.
Detta innebär att vi för första och sista gången är av samma åsikt som fjanten Karl Lagerfeld.
Bara för att visar vårt grundmurade och orubbliga "intresse" för Michelle kommer vi under den närmsta veckan publicera inte mindre 20 000 Michelle-bilder, alla så klart pre-nya frisyren.
Detta är första bilden.

Det gamla socialist-omslaget, så snyggt att man får spring i benen!

Snyggaste någonsin. Kopiatorkörda och klamrade omslaget till våren 1984-numret av The New Socialist. Om du springer ditt snabbaste hit, så kan du få känna på den. Den matta, sträva ytan, alltså.

Harriet Löwenhjelm, yeah.

Stylish. Konst och lyrik, från Helsingborg till Tranås. 1887–1918.

Ännu en fan club att gå med i:

Birgitta Stenbergs.

Se dokumentären Alla vilda. Förmodligen har du redan sett den, så se den en gång till då.

Inga-Britt Ahlenius on repeat.

Sitter och tittar på Inga-Britt Ahlenius-intervjun en andra gång (Min Sanning, SVT) och det genererar två tankar:
- Giftastanken (om det nu var ett ensidigt beslut).
- Vill bli smartare-tanken.

Grattis alla män.

Vi höll oss till dagen efter, för dagen före pågår ständigt här.

Samtliga bilder från den absolut bästa upcoming boken ever. Snart, snart, snart. Maila pillsthrills@gmail.com om du är sugen.

Ur veckobrevet från Daghemmet Rodarte.

F som i fumligt och fint.

Från den lilla Modeveckan på Prärien i New York för massa veckor sedan.

Inte Robban Jelinek, utan hon den andre.

Robyn "Robban" Carlsson-Pyssling-Prytz-Jelinek i Paris under modeveckan. Looking pretty, pretty good.

Det var Märta "This near" Thisner som gjorde värsta grejen med sin kameramaskin för Roddan.

Hejaklack #2.

Gå bort-skor inköpta på påvens lagerrensning nu i söndags.

Bild av Anna De Rijk från spanska upplagan av Harper's Bazaar. Året var 2011, månaden juni.

Hejaklack #1.

Det är högst troligt att detta är andra gången vi klistrar in denna jpg på Alberto Guardianis läppstiftsklackis. Inte konstigt om man säger så.

Tre år gamla har dom hunnit bli, ifall du undrade.

Inga Inga-Britt-jpgs i din "Världens Bästa Quinnor"-mapp? Varsågod, fem brännheta här!

Vad får igång oss om inte en timme med Inga-Britt Ahlenius? Vi tänkte, om inte vi knäpper lite jpgs, vem gör det då? Och hur skulle vi ha förklarat för våra barnbarnsbarn?
Så bara för att vi bryr oss om dig radar vi här och nu upp fem jpgs på smarta, coola, hårda, stiliga, snygga, stiliga, snygga, stiliga och snygga Inga-Britt från kvällens Min Sanning. Visst, sitt där och titta och bläddra bland jpgsen en stund, men ställ inte till det för dig själv genom att du inte inte på direkten tittar, lyssnar och lär.