Det vackra livet

Ibland är det en mörgrå bild som är det allra finaste i hela världen. Har man dessutom fått låna Irvings gamla smutsiga fondsäckväv (och en liten barrväxt att placera långt ut på ena kanten), så är det precis så där svalkande skönt i skuggan som man vill att det ska vara på ett modefotografi i en bättre värld.

Bild på Carmen Jalving, i kläder från Roberto Cavalli, av Christopher Morris för tyska Amicas julinummer. 

Viviane Sassen #2: Saker som är bra att lägga på huvudet (så att man inte slarvar bort dom)

Det kan vara en liten gosse, det kan vara en bläckfisk. Det viktiga är att man lägger dom på huvudet.
Så att man inte tappar bort dom.

Direkt när vi såg Vivianne Sassens fantastiska far/son-bild (en gissning) ur hennes superfina bok Flamboya (som du bör be morsan köpa till dig innan du kastar henne av tåget), så kom vi att tänka på Herb Ritts toppbild från 1989.
(Vi insåg sen, så klart, att vi inte var först i världen med att tänka den tanken.)

Att sen Herb "Herbie" Ritts' bläckfiskbild får dig att tänka på och lyssna på Seal hela kvällen, natten och morgonen, är tack och lov ditt eget problem.

Go wild in the country!

Oj, oj, oj, oj!
Oj, vadå, undrar du?
Oj, så fint det blev, säger vi!
För en gångs skull har ni rätt, säger du.
Ja, faktiskt, säger vi.

Det är inte första gången blommor och mönster fått någon att göra det fina finare. Och det är heller inte heller andra gången. Och det är förmodligen heller inte tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde gången heller. Men det spelar så klart inte någon roll. Nä.

Bilder av holländska Viviane Sassen för Dazed & Confuseds julinummer. 

Snoppis i högklackat

Alltså, om morsan nu kommer dragandes med att hon kommer att slänga oss av tåget om vi förhandla oss på smått och fint prydnadsporslin, så kommer vi ända att "unna oss" Shary Boyles Intersects (från 2009).
Ja men gud, alltså, blir det bättre än sisähär?! Nä, det blir det inte. Och det vet även du, morsan, han som kör tåget, hon som klipper biljetterna och kossorna som bara lallar omkring i det gröna, att det inte blir. Så, slutar att larva er.

Och för våran ekonomis skull önskade vi att det var det enda bra hon gjort.
Så är det självfallet inte.
Vi har "shoppat" så mycket av Shary "Shary"Boyles finporslin att vi tappar brallorna.
Och vi gillar det.

"Snoppis" är förresten saxad ur nummer 9 av ganska okejiga Bad Day, ett litet A5-magasin med enfärgstryck (förutom några högblanka fyrfärgssidor med Karl Holmqvist). Rar omslagsbild med silvervitskäggig Glenn O'Brien, med vilken det följer en intervju som (tyvärr) liksom aldrig kommer igång. Och det är inte Glenns fel. Dock får den forne Interview-medarbetaren möjlighet att säga det vi alla känt men kanske inte riktigt förstått:

”Difficult prose is a very modern thing. You know, if you read Nietzsche, it's really pleasurable. If you read Voltaire, you're laughing out loud sometimes, you know? Then you read Artforum, and it's like ’What the hell is this guy talking about?’”

Ny artikelserie: Barnboksförfattare!

Många har skrivit hit och undrat om vi inte kan ta och skriva lite om alla våra underbara barnboksförfattare "där ute". Klart vi kan!
Vi börjar med Sarah Sheppard.
Fast vi har inte "fått till" texten än, så vi börjar med en bild på henne.

Bara en bild idag, alltså.
Ledsen.
Men den är väldigt fin.
Orm och allt.

Och väldigt långa fingrar, va?

Dick och Whitney har en mack ihop!

Aaah, sol, skugga, sol, skugga! Månskugga! Som han ying och han yang. Skööönt. Vi sitter i vårt ribbstickade linne och nya rena sockor och lyssnar på en av våra absoluta favvo-compact disc-skivor, Whitneys andra "platta", den från 1987. Den är bra, den är behaglig, den är ying, den är yang, precis vad "morsan" brukade säga till oss att vi var, innan vi slängde henne av tåget.

Vi sitter här svala och heta på samma gång och vill dansa med vem som helst, men det lär det inte bli nåt med. Så det blir till att lyssna på compact disc-skiva istället.

Men en "grej" vi missat under alla dessa år, är att Mr Richard Avedon (alltså Dick, aka Lick, aka Slick, aka Rick) har tagit omslagsfotot! Alltså det fina med ribbsitickat linne! Eller det kanske inte är ribbstickat, men vad spelar det för roll?! Nä, ingen alls!
Vad fint det blev säger vi till honom nu i alla fall, dock alldeles för sent. Skit också.
Läckrrrrra innekonvolutsbilden är också Dicks jobb.

Snyggt (helt planenligt)

Mmmm.... Vad kan vi säga? Titta och njut. Det gör vi i alla fall. Fyra böcker så... förtjusande!
Först den formatmässigt lite större förstaupplagan av Cecil Beatons fantastiskt fina New York från 1938, vars omslag pryds av Cecils etta-på-pallen-läckra skrivstil. Han kan skriva vad som helst med den handen, den pennan, och vi applåderar. Denna bok är till råga på allt svindlande vacker helt igenom.
Och ja, Cecil är vår favvokille. Fjollig, förtjusande, elegant och divig. Ja, ni vet, Cecil, vars kåk Madonna senare köpte och som Tim Walker fotade så fint för Vogue 2005.

Sen British Maps and Map Makers från 1944 som ingår i en serie omfattandes ett stort antal böcker. Med sådan form, typografi och stil kan det få handla om vad som helst, för vi ramlar ändå baklänges, åt sidan, framlänges och, till sist, rätt ner.

Why Women Cry är inget vi egentligen undrat, men finns det ett svar i en Elizabeth Hawes-bok med sådan lättsam och tjusig Alexey Brodovitch-form hela vägen igenom, kan vi allt drista oss till att i alla fall bli smånyfikna. Året var och förblir 1943.

Ettan kom och tvåan kom och trean kom och fyran kom på direkten den med, i form av en tjusig liten Yolanda Cuomo-box från 1987 innehållandes faksimiler av två privata Warhol-publikationer. Dels Holy Cats by Andy Warhol's Mother som bara trycktes i en så gott som obefintlig privat upplaga i början av femtiotalet, dels 25 Cats Name Sam and One Blue Pussy från 1954 som även den bara trycktes i en privat och svindlande upplaga om 190 exemplar.
Kolla in och se färger som får ögonen att svida och tåras och skratta.

Ja, se så, iväg och köp. Annars slänger morsan dig av tåget, det vet du.

Ränderna går aldrig, aldrig någonsin ur oss!

Ränder får oss till och med att jubla över ett magasinsomslag från det risiga sextiotalet, föreställande ett sablans cykelförråd i Marocko. Så bananas är vi när det kommer till ränder.
Vi hittade "skiten" hos enormt trevliga Bill Hall på High Valley Books en varm dag med fläktande vind.
Han tömde vår plånbok.
Och vi gillade det.

Hoppa över den där typiskt heterosexuella semesterresan du går och fnular på.
Köp böcker och magasin istället.

För om du väljer det lite gladare livet, så som vi har gjort, då blir det som så att du plötsligt är ägare till allra första numret av Gentry, det mest påkostade och fantastiska magasin som någonsin gjorts. Om Gentry fick vi några dar tidigare, lära oss allt man behöver veta av Vince Aletti, den mest påkostade och fantastiska karl som någonsin funnits. Det var en het och fuktig dag och Vince visade och berättade. Och vad gjorde vi? Well, vi kunde inte mycket annat än att trilla baklänges.
Om vi känner för det så återkommer vi till det. Låt se... ja, vi känner för det. Men en annan gång.

Säsongens bästa allroundplagg!

Våra favvoplagg denna vecka kommer från Driu+Tiago. Vi har på oss dom varje dag, överallt, hela tiden. Allt är svartvittgrått och det känns såklart väldigt, väldigt bra.

Snyggt (av en händelse)

Fyra bokomslag ack så snygga, men (troligen) inte gjorda för att vara snygga eller ens vara bärare av något värde överhuvudtaget.

Plockade från Things Magazines hemsida. Vi var så klart tvungna att köpa deras nya, svidande snygga nummer. Får oss så klart att tänka på den manliga formgivaren Peter Savilles för alltid snygga Always Now-omslag.

Bråttom! Återträff!

Hej alla ni som jobbat här på bloggen någon gång under all den tid vi hållit på! Vad kul vi haft. Åren springer iväg, så det är dags för återträff, tänkte jag. Det ska bli en riktig hejdundrandes fest. Men för att det ska gå att genomföra skulle jag behöva att ni betalade in pengar på mitt konto. Allra helst redan ikväll, men allra senast innan helgen. Vore bra om alla kunde betala in åtminstone femhundra spänn, gärna mer.
Jag återkommer med ytterligare info, t ex om när och var.
Gud vad kul det ska bli.

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men fick felleverans!

Beställde iPads till hela kontorsgänget, men det blev felleverans. Alla ganska glada ändå. Eller, jag vet inte. Dom sa till mig: "gå och lasta av dom så kommer vi sen och så kan vi hitta på nåt riktigt kul hela gänget". Sen fick jag för mig att dom sa helt tyst: "...utom du".
I vilket fall som helst, så åkte dom plötsligt iväg i hög hastighet, hela gänget. Utan att luckan var stängd! Livsfarligt! Jag vet inte om det var planerat, eller om dom faktiskt missade att jag inte hunnit gå på igen.

Det var helt klart lite "meckigt" att dra på alla rullatorerna (eller "iWalk" som jag kallar dom)  på egen hand. Men gissar att dom skulle blivit besvikna om dom skulle försvunnit det första dom gjorde. Så jag drog först en cirka 50 meter. Sen gick jag tillbaka och drog nästa cirka 50 meter. Så där höll jag på till alla var hemforslade.
Vi hade åkt iväg ganska långt, så jag fick ta en paus halvvägs tillbaka och sova några timmar.
Men nu finns dom på kontoret allihopa och det känns riktigt bra att jag inte behövde göra "gänget" besviket.

Ovänskap

- Alltså, tänk om han snubblar till när han står där och borrar.
- Varför skulle han det, han är ju försiktig och jäkligt duktig, ju?
- Ja, men tänk. Tänk om. Han snubblar för att han kanske hostar eller nån råkar rusa fram och dunkar ett vedträ i nacken, som gör att han snubblar framåt och borren drrrrrrrrrrrrrrr rätt igenom hela armen. Eller rätt igenom huvudet och sen kanske borren åker upp och ned, upp och ned rätt i genom allt hans... kött på kroppen, för nån har liksom fastnat i handtaget.
- Är du arg på honom eller nåt? Du pratar så konstigt. Du tänker väl inte göra nåt dumt, va?
- Va? Jag? Nä, det här vedträet jag har här det är magiskt. Det kan trolla hur det vill. Jag ska rädda honom med det här vedträet. Han kommer att tacka mig. Hans liv kommer att bli toppen. Jag ser att han är ledsen nu, ser du det? Mitt slaktarfökläde är magiskt och berättar för mig att han gråter tyst för sig själv nu. Ska vi då inte hjälpa honom, tycker du?!
- Fast jag tycker inte han ser så ledsen ut, faktiskt.
- Tror du mitt slaktarförkläde ljuger?!
- Nä, eller... jag vet inte. Hur kan ett slaktarförkläde veta om någon är ledsen?
- Säger du emot mig? Tror du mig inte?
- jag bara undrar hur ett sla...
- Jag fick det av en indian för längesedan, okej? En jättegammal indian.
- Vadå, använder indianer slaktarförkläde?
- En slaktarindian. Det var en slaktarindian.
- Oj.
- Nu slutar vi att tjafsar och  går bort och muntrar upp honom med våra trollerigrejer. Du först.
- Jaha. Okej. Lägg av, knuffas inte.
- Gå.
- Jaja.