Tjena, Isse här igen.
Jag vill bara nämna att jag är en riktig vinnare. Bland annat vann jag i fjol första och andra pris i tävlingen "korta ben som växer ut direkt från magen". Det var en lyckodag.
Tredje pris gick för övrigt till morsan.
torsdag 25 februari 2010
Test
Ska bara testa om klistra-in-bild-funktionen funkar.
Låt se.
Ja, den verkar funka. Bra.
Martino Lombezzis bild med klar Roxy Music-känsla från, just det, Pictures of the Moment-sektionen på The Moment-bloggen.
Ny man vid rodret: Isse Bonita
Hej på er alla, nu krävs det ett rejäla krafttag här. Jag har under en tid följt den här "internetsidan" och kommit fram till följande:
1. Jag har inte skrattat en enda gång. Och då ska det tilläggas att jag har lätt för att skratta. Snarare har jag blivit förbannad för att "internetsidan" inte hållet måttet.
2. Jag fattar ingenting. Och då ska det tilläggas att jag har ganska hög IQ.
3. Musiken som rekommenderas är antingen livlös och dödslängtande eller fantasilös och skum. Och då ska det tilläggas att jag är allätare vad det gäller musik. Rockrock, soulrock, discorock, dj-rock, allt!
4. Dom hänger inte med. Och då ska det tilläggas att jag hänger verkligen med. Dubstep, skrynkliga skjortor, badmode, mm.
5. Dom visar massa bilder på gamla kärringar. Varför? Det finns unga pigga glada tjejer.
Jag heter Isse Bonita och har alltså blivit tillfrågad att ta över den här "skiten". Jag har varit dum nog att tacka ja, trots att endast en mor kan tro på det här, ursäkta ordvalet, "mongoprojektet".
Men jag vill ge det en chans.
Jag tror att mitt arbete med mitt aktiebolag som satsar på (försök till) massturism till Mallorca under dom sämre månaderna kan vara nyttig erfarenhet. All skit går att sälja. Dumpa priserna och folk handlar. Flyg dom till en jävla ö för nästan inga pengar och dom gör det igen och igen. Vad gör det att man ligger på stranden och huttrar när det är billigt?
Med det i åtanke ska vi få den här "internetsidan" att komma nån vart.
Nu ska jag dricka några öl. Om det är gravöl eller segeröl är svårt att säga.
Vi ses och vi hörs, var så säkra!
///Isse Bonita
Tjejen med den där havshunden (och ett gäng snubbar)
En parantes, men just denna morgon kändes det väldigt bra med en The XX-cover framförd av El Perro Del Mar. Det känns som att något knyts ihop, kanske en säck.
Och i samma säck funkar det väldigt bra att lyssna på en av tidernas allra, allra, allra bästa låtar, nämligen A True Story med Stockholmska sten-sax-påsegänget Thirteen Moons. Nåt av det vackraste, mest berörande och vackra som gjorts. Såklart. Så lyssna på den. Alltså, lyssna. Igen och igen och igen. Gå ur arbetslöshetskassan, säg upp dig från jobbet, lufsa omkring med trasiga skor, ring snuten, ät snö som har roliga färger, ha kul. Eller gör som deras sångare och bli ordförande i Sveriges Sommelierförening, vilket deras sångare Göran "Jag har ett, två, tre långa ben" Klintberg var från 2006 och fram till i år.
Och för att du inte ska komma ur "fas", släng då på en av tidernas bästa, sorgsnaste, sjukdomsdansande minilåtar, Alone med Colin Newman. Efter det är det kört för dig. Och du gillar det!
Och just det, när du ändå sitter där och lyssnar dig snorig på Colin Newman, lyssna då också på Not Me som är världens bästa låt och den låter som en annan världens bästa låt,alltså Teenage Kicks, fast framförd av ett långsamt mongoloidband som precis lärt sig spela raggarpop.
När sen 4AD-gänget This Mortal Coil några år senare gjorde sin version av Not Me var den så att säga lite stadigare. Inte sämre, inte bättre, bara stadigare.
onsdag 24 februari 2010
Lunchtjuven
Jag har haft problem på sista tiden med att någon varje dag äter upp min lunch. Men idag kom jag på tjuven.
Med mig idag hade jag en rejäl bit skinka, ja, det är faktiskt vad jag har med mig till lunch varje dag. Vill oftast ha nåt rejäl som jag "står mig på". Två kilo go' rimmad skinka brukar räcka.
Efter en liten stunds ätande, brukar jag nicka till mitt i lunchen, och när jag sen vaknar är tallriken tömd på minsta spår av mat, alltså två kilo go' rimmad skinka.
Idag var det samma visa, jag började äta men kände ganska direkt hur jag blev tung, hur ögonlocken föll ner och strax föll jag i sömn.
Men idag var sömnen ytlig och jag vaknade jag till med ett ryck. Och vad ser jag då, om inte en för mig fullständigt främmande grisjävel som slafsar i sig min skinka!
Han var aggresiv och omättlig! Jag försökte dra min rimmade skinka ur hans gläfsande käft men han vägrade släppa. Jag skrek till honom "släpp mitt kött, släpp mitt kött, annars kommer också du att dö!!
Men då svartnade det för mig och jag svimmade.
När jag sen vaknade syntes inte ett spår, varken av den ena eller andra grisen.
Men det känns bra att veta. Att jag var småhungrig resten av dagen kunde jag tack vare detta stå ut med. Fast jag sitter hela tiden och tänker, "jävla gris".
Världsförbättring
Vi känner att vi vill ge världens alla quinnor ett exemplar var av Vivienne Westwoods (vad som ser ut att vara) mixed-media-jeansskjortor (fast, vad vet vi egentligen om tyger och material och diverse tjingtjong? Nä, inte mycket). Fina grejer från hennes höst 2010-kollektion, helt enkelt.
(När vi såg dessa kom vi även -inte helt motiverat- att tänka på den här från Sartorialist-bloggen, en helt vanlig dag i oktober 2009.)
Bild av Cameron Smith för Photos of the Moment-vinjetten (som vi tidigare klart och tydligt förklarat att vi älskar) på New York Times/T-Magazines blogg (som uppdateras i genomsnitt trettiofyratusen gånger per dag).
Arkivlycka
Alltså, varför är vi sådana sugare för arkiv? Klart det är en sjukdom, klart det svider skönt på hela kroppen. Kanske är det bara lite aids, kanske är det vanlig hederlig galenskap, men vi kan titta på en bild av ett arkiv i någon form hur länge som helst. Hur länge är det? Tja, ungefär 3 timmar, ibland 4 timmar. Snart eller kanske redan nu kommer vi att göra det hela tiden. Hur snart är nu? Alldeles nyss.
Hade vi inte varit så trötta, så trötta, då hade vi letat fram hur många arkivbilder som helst. Men ibland orkar man helt enkelt inte. Nä. Så det blev bara två.
Först den som satte igång det hela, bilden på John Hughes alla anteckningsböcker i senaste numret av Vanity Fair. Oj, han gillade att anteckna och han gillade anteckningsböcker. Bilden gör oss så glada att vi ringer runt till landets alla snickare och skriker att ska vi ta och bygga upp ett stort berg av masonit och liksom på så vis bygga oss ett bo och där själva bli till ett arkiv och dö, dö, dö?! Nio av tio snickare lägger bara på. Men den tionde har man desto mysigare med!
Och sen hittade vi i förbifarten bilden på lilla Andy Warhol-arkivet i Andy-blir-80-numret av Interview från juni/juli 2008.
tisdag 23 februari 2010
Ritz Newspaper
Till vår glädje läste vi idag att Ika Johannesson ska börja skriva på Sidbloggen. Det tycker vi är kul. Hennes svar i minintervjun fick oss att bland annat att lägga ut alla våra nummer av Interview på golvet och vi insåg då att om det är nåt vi tycker om att göra så är det att rada upp och lägga ut saker på stora golv! Interview är en jättebra "grej" att rada upp och lägga ut på stora golv. De närmsta veckorna kommer vi att rada upp och lägga ut saker av och med bl a J.D. Salinger, Buzzcocks och Per Rådström.
Men tillbaka till Ika: framförallt så fick hon oss att plocka fram alla våra nummer av lysande Ritz Newspaper, nämligen nummer 32 från 1979, en nummer vi till råga på allt lyckats spilla ganska bra olivolja på.
Men oavsett olivolja så var Ritz Newspaper, som startades 1976 av David Bailey och David Litchfield, en väldigt trevlig tidning, ungefär som en brittisk Interview med en väldigt snygg "handtrallad" logga.
Sen är det "sign of the times" och kul med en tidning som på en helsida tackar "The Playboy Organisation for their hospitality at the 25th Anniversary Party".
Sen är det väldigt fina kvartssidesannonser hela numret igenom.
Nyfiken? Ta på dig nåt fint randigt eller prickigt och kom hit och titta igenom hela "sabla" numret och så äter vi nåt gott och sen är det väl bara till att gå och lägga sig!
Förresten, "Ika Ika one day" menade väl inte gamla svenska musikmagasinet Ritz...? Nä, tänkte väl det.
måndag 22 februari 2010
Konflikt på jobbet
- Men du, vad är det du håller på med?! Hur ser du ut?!
- ...
- Men, du ser ju stel och grå ut, har du suttit här hela helgen? Va? Och vad i hela fridens namn är det du har spökat ut dig i?! Du ser ju inte klok ut!
- Jag har gjort det själv.
- Jo, det syns. Herregud, stickad sjal! Kan du inte klä dig normalt, som oss andra? Ska det behöva vara så svårt?
- Jo. Men jag är besviken och missnöjd.
- Jaha. Vad är det då?
- Tycker inte det är som förr här. Jag får aldrig skriva om sånt jag tycker om.
- Va? Du skriver väl hela tiden?! Och bara om sånt du tycker är roligt. Ibland skulle du faktiskt kunna skriva om nåt vettigt.
- Fast ni säger hela tiden, att "det där är det ingen som vill läsa", "det där blir man inte rik på".
- Men har vi inte rätt då?
- Jo...
- Precis. Det förstår du väl att det inte funka att skriva om massa gamla kärringar som är gifta med presidenter och kungar eller quinnor som gjorde sin första film redan 1963?! Det vet du väl, det ska vara ungt, glatt och läckert!
- Men jag tycker inte det är roligt.
- Nähä. Men du kanske skulle kanske ha en egen blogg då.
- Fast jag tycker det är så trevliga lokaler här.
- Just det. Då kanske man får bjuda till lite ibland.
- Men...
- Inga men nu! Ta och blogga lite om OS nu. Det blir bra ska du se! Hitta på nåt kul.
- Hon Anette i curlinggänget tycker jag är lite lockande och mysig.
- Jaha, det var kanske inte riktig vad jag tänkte mig, men okej då. Bara du går och byter till lite vetiga kläder så... Gå och duscha också. Du kan långa min mantel, jag har en extra inne hos mig. Jag går och sätter på kaffe. Så tar vi och kommer igång nu. Som förr!
- Ja, som förr!
fredag 19 februari 2010
Freddie tonight
- Hmmmmm, tjena. Tjeeeeeeeeena....jo, eh, vad heter det...jo, jag tänkte spela lite plattor här ikväll och...eh...oooooo...asså. Jo, men alltså, musik. Jag tycker musik är helskönt! När jag och Filla är hemma själva då asså vad heter det lyssnar vi på supermycket skön musik...pop, jazz, rock, synth...YOU NAME IT! Och eh, ibland alltså dansar vi, ibland solo ibland par och...eh...vad heter det...shit...jag är så jävla full! Men innan jag kinesar vill jag verkligen höra nåt skönt. Nån tysk synt. Eller nåt om USA eller Europa eller om typ Filla. Shit! Shit, vad det snurrar! Men nu i alla fall, synt...mmmmmm...va fan är skivorna då?...okej här....vad är det här för skit då...? Okej, den här är bra, den här är skitbra! Jag spelar den nu, sen kinesar jag här på golvet, okej? Nu...
Me, Michelle and I
Ikväll har vi haft så mycket Michelle Obama-kväll att vi var bara tvungna att ge oss ut efter några timmar för att köpa en mosbricka eller vad som helst bara för att kyla ner oss.
Kvinnan ser ju så fantastisk ut, är så kool och har så mycket stil att vi spelar trumsolo från gryning ända fram till lunchbuffén. Varje dag. Även röda dagar.
Det är verkligen bra att hon har en supermumsig och liggbar man, men nån dag när han är i Afghanistan, då står vi utanför det där vita huset och gör helikoptern och hoppas att hon tycker det verkar intressant.
Bara för att det är en så fin iskall vinterkväll visar vi här elva av våra femtusen Michelle-bilder.
Och vill du ha en bok med quinnan och hennes applådmässiga stil så finns den.
Quinnan från i torsdags
Sedan den lades upp på The Sartorialist i torsdags klockan 11:43 har vi tittat på den så många gånger att vi numera inte vet vad som är upp, ner, rätt, fel, tjing eller tjong.
Men det känns fint i hela kroppen.
Prickigt eller randigt?
Nu blev vi lite förvirrade. Vad är det vi är så sugna på nu igen? Är det randigt eller prickigt? Eller var vi mest sugna på en ny soffa?
Jag och han, men vem är han?
Jaha, här sitter jag och ska ta en kopp kaffe, det är sånt vi hundar gör. Men alltid kommer den här snubben och sätter sig på samma stol. Han tjatar nåt om att han är min bästa vän men jag vet fan inte vem han är. Han stör mest. Tjatar och tjatar. "Ska vi ut och gå?", "ska vi springa i parken?" eller "ska vi gå och handla lite gottis till dig?"
Nej, tänker jag, lugn och ro är allt jag begär och att du, vem du än är, dunstar. "Tack".
Vi fortsätter som vanligt
Vi vill här bara helt snabbt dementera vissa rykten som florerat: nej, bloggen ska inte läggas ner och den ska heller inte byta inriktning och vi är heller inte sjuka i nån nämnvärd utsträckning.
Vi kommer fortsätta med samma gamla indianblogg och nu hinner jag inte prata mer för nu är det stormöte med en stam som visat visst intresse till samarbete, men sånt säger vi nej till.
Jag kommer ändå ha på mig min finskrud gjord av all behåring jag rakat av mig under alla år. Tampongutsmyckningen var en grej jag kom på i en dröm. Sen irriterar det mig att pärldekorationen hela tiden åker ner i ansiktet, det är i synnerhet hopplöst när jag är ute och åker i min bil. Men för mesta går det bra.
torsdag 18 februari 2010
Broschen
Jag dejtar sedan en tid en tjej och som tur är har jag fått lära mig diverse dejtingknep. Det viktigaste jag lärt mig är att man ska överglänsa så mycket det går.
Så på alla hjärtans dag häromveckan slog jag till med att göra en enorm brosch i guds alla färger, som är så stor och otymplig att hon är tvungen att stå och "hänga" vid ett specialbyggt podie när hon har den på sig, annars ramlar hon och slår förmodligen ihjäl sig.
Senare samma dag när vi hos henne hade middag med några av hennes bekanta, försvann hon helt, så att säga, hon var ju i rummet bredvid där podiet stod. Hon fick inte en endaste kommentar eller fråga eller ens ett hej eller hur mår du, utan alla var helt upptagna med att fråga hur jag hade gjort den enorma broschen i guds alla färger.
Men jag såg hela tiden till att hon i alla fall hade nåt att dricka. Fast det fick heller inte bli för mycket alkohol för då skulle hon bli full och kanske ramla omkull och få den enorma broschen
över sig och skulle då säkerligen slå ihjäl sig.
När vi senare på kvällen gick och lade oss mådde jag riktigt, riktigt bra. Jag mådde så bra att jag till och med helt glömde bort henne där vi låg, och jag började planera nästa steg för att överglänsa.
Jag känner att det här kan växa till nåt riktigt stort och starkt. Ja, faktiskt känner jag giftastycke!
onsdag 17 februari 2010
Narrad
Idag skulle vi fotas hela gänget här på kontoret, så jag hade klätt mig i min fina grova grå tröja gjord av en gammal säck med snygg krusad krage och runt midjan hade jag ett trendigt grovt snöre. Men när det var dags för plåtning vid niotiden och jag anslöt mig till gruppen, tystnade alla och nån sa plötsligt "eh, vi kör plåtning efter lunch istället". Okej, tänkte jag, det funkar lika bra det.
Men sen när det sen var dags att plåtas, då hade alla bytt kläder till ganska knasiga och narriga medeltidskläder! Alla tramsade och flamsade, men jag visste inte vad jag skulle göra så jag mest stod där och ville att det hela skulle bli klart.
Värst var chefen här på kontoret som hade ringt in sin fru och dom låg på golvet och flaxade och sprattalade och låg och skrek "medeltidsmannen, medeltidsmannen"!
Visste inte riktigt om jag skulle känna mig utanför eller som en del av "gänget".
måndag 15 februari 2010
Kontorssnack
- Alltså, vi måste ta och komma igång nu. Det har varit vinterkoma länge nu och ni skulle ju vara så alerta sa dom.
- Grilla korv, grilla korv!
- Vi har ju precis ätit mackor.
- Glass! Glass! Glass!
- Chokladglass!
- Bajsglass!
- Haha, du är dum, du är dum!
- Lugna ner er nu. Vad händer med den där grejen, du i spindelmannenkläder, skulle skriva om "Gunnar Ekelöf, döden och mörkret"?
- Glömde hemma.
- Jaha. Tar du med den imorgon då?
- Kanske... gubbe.
- Haha!
- Hahaha!
- Gubbegubbegubbegubbebajs!
- Ni är ju helt värdelösa.
- Ha ha ha! Kissgubbe!
- Jaha, är det någon som tagit tag i The XX-analysen då? Det har ju bara skrivits väldigt, väldigt ytligt och banalt om dom tycker vi. Du, nakengris med roliga grodstrupor, du skulle ju spåra Camus och delar ur Illiaden i deras texter, hur har det gått med den biten?
- Vet inte.
- Vet inte?
- Sluta. Du bara TJATAR JU!
- Han äär duum, han äär duum! Haha!
- Ingen grej på Mad Men heller då?
- Jag har ritat en drake som äter upp ditt huvud och sen bajsar ut det på hela dig! Haha!
- Ni är ju fan sjuka. Det finns ju ingen drake som kan komma och äta mitt huvud!
- Joo! Haha!
- Nån får i alla fall försöka göra nån enkel grej på gratistidningen Metro, dom fyller ju år i dagarna. Skriv nåt trevligt, nåt om att det är bra att det finns gratistidningar som skriver om lite allt möjligt trevligt.
- Jag gör det. Om jag får godis.
- Nej.
- Nähä. Då gör jag det inte.
- Alltså, jag ringer eran fröken så får hon komma och hämta er hela bunten för ni är ju helt värdelösa. Här händer ingenting. Så får vi ta tillbaka några av det vanliga gänget.
- NEJ! Jag ska skriva! Jag ska jag ska jag ska!
- Okej.
- Om vi grillar korv först.
Steven "Patrick" Meisels Camouflagebilder!
Gud, vad bra att Steven "Patrick" Meisel nästan kunde återanvända sina gamla fantastiska mönstercamouflagbilder i tidernas snyggaste modereportage från december 2007-numret av italienska Vogue, till den nu rullande kampanjen för Louis Vuitton!
Allt som ligger ner och nästan försvinner är ju alltid väldigt fint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)