Valentino! Som gåva, som film, som idol, som bäst i världen, som lite tokig.

Alltså det bästa vi vet är när vi får saker. Då sätter vi oss på en pinne, tar av oss kläderna (minus sockorna) jublar och hjular och sågar ner oss själva med den obefogat medhavda fogsvansen (och vi faller hårt).
Ren, skär lycka är vad vi upplever, alltså.
Speciellt när det är quinnor och mähn som vet exakt vad som får det att kännas lite extra bra inom och utom oss.

Vad vi ser här ovan är en sådan gåva och bilden föreställer så klart en liten svindlande standard-outfit av Valentino.
Valentino, he knows.
Och har du inte sett dokumentären The Last Emperor (av Matt Tyrnauer) om farbror Valentino, så har du varit dum mot dig själv. Se den nu eller lev resten av ditt lev med vetskapen att du varit alldeles för dum mot dig själv.
Ingen dokumentär har gjort oss så svindlande känslosamma och glada. Han är inte lätt att leva med förstår vi, men väldigt, väldigt fin och extra allt i hela sitt... allt.
Mänsklig värme som vi brukar säga.
Och vill du snacka high-end-mode, så är det läge att göra det i samma veva.
Jisses, liksom.

"Skiten" finns så klart på Netflix och YouTubesockor. Trailern har du i en liten påse här.

Här följer en komplett lista över samtliga våra idoler och länkar till alldeles sprillans nya små mini-intervjuer med dom:

Marissa Bourke.

Frågor som följs av svar.

Nya killen på kontoret kom inrusande och skrek: "Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!! Nästa inlägg behöver ingen rubrik!!!"

Och för en gångs skulle hade han ju rätt.

Cate Blanchett i majnumret av kängurulandets version av Harper's Bazaar. Har aldrig sett mer strålande ut. Nej. Bilder av Steven Chee.

Pintorest.

Känslan vi får är att vi förmodligen skall passa oss, men det tycker vi det kan vara värt.

Fräcka Freida "Lörda'" Pinto i indiska Grazias femårsjubileumsnummer. Nej, inte en tidning vi kan utan- och innantill. Foto av Tarun "Javisstja!" Vishwa. 

Ben Marlene.

När vi ändå är inne på ämnet, varför inte köra fokusgruppen Marlenes ben?! Det enda vi vill säga är att bilden i mitten här över är vår absoluta favoritbild. Jo. Om vi bara fick ta med oss en enda ynka fjuttig liten jpg till en öde så skulle det bli denna jpg.
Självklart var det Eve Arnold som knäppte bilden med sin lilla kamera.

Platsen är Columbia Records inspelningsstudio i New York. Året var 1952 och Marlene var då 51 år. Självklart är den öppningsbild i den viktigaste boken i världen som snart ska vara färdig.

Marlene med sina snygga ben.

Rita Hayworth (parantes), Orson Welles (parantes) och Marlene Dietrich delar på en panna kaffe. Men vi bara glor på Marlene med sina ben (än en gång).

Året bör vara 1943. Tack till Awesome-killarna och tjejerna för bilden.

Damen heter Blossom.

Det låg en urklippt jpg från internet i vår brevlåda idag. Den föreställde sångerskan Blossom Dearie med piano och vovve, fotad av Bruce "WorldWide" Weber. Ja, du vet, den från det sista numret av Arena Homme + som Brody designade häromåret. (Detta ska för övrigt, tydligen, vara den enda bild av Bruce "The Boss" Weber som inte visar upp en vältränad, snygg, ung kille i bara kalsongerna!?)

Så, helt plötsligt sitter vi och lyssnar på Blossom Dearies tjusiga och slöa Manhattan. Vem kunde ana det när vi tidigare under dagen matade öronen fulla nonstop med årets bästa låt, Wrap Your Arms Around Me (en låt som så klart får oss att tänka på alla våra favvolåtar med Siouxsie Siouxs strålande gamla sidoprojekt The Creatures och det mest primitiva med 23 Skidoo)?!

Den från internet urklippta jpen (och tillhörande låttips) fick vi från en Quinna som vi faktiskt fått urklippta worldwideweb-jpgs av tidigare (och då lyckades hon pricka in en av våra all-time-favvo-quinnorbilder). Tack.

Den lilla soffpotatisen: Att sätta sig (och inte kunna resa sig).

Det kan möjligen synas vara ett ironiomslag och allt liknande, så vi lämnar det hela okommenterat. Men vi älskar verkligen omslaget till senaste och sista numret av Novell.  Och en del av vår hjärna tycker att det passar fint ihop med vårt favvo-omslag av Apartamento.

Tjo och Kim.

Internet gav oss Saint Laurents annons med Kim Gordon. I vit skjorta. Eller om det är vit blus. Ibland tappar vi grepp om var gränsen mellan de båda går. Men, men. Vi väljer att posta den här, klistra upp den, visa den, skylta med den.
Precis alla våra lustar uppfyllda.

Huuuuuuuuuge!

Vårt favoritomslag av Vince Alettis favoritmagasin. Skulle kunna berätta så mycket mer, men icke. Eller jo.
Det kommer en bok.
Och du måste äga den.

"Pony" (2009), Olja på duk av Michaël Borremans. Japanska Huge utkommer med typ 10 nummer per år. Det är nog vettigt att se till att man skaffar sig dom som komma skall i alla fall. Och eftersom du verkar ha all tid i världen så tycker vi att du ska läsa Mr Alettis intervju med Madonna där ämnet för dagen är konst. Bättre Madonnaintervju får du inte.

Superviktigt meddelande gällande Michelles frisyr!

Vi vill bara hastigt avbryta dig i vad du än pysslar med, och meddela att det ser ut som att Michelle är på väg att styra upp den där frisyren som vi faktiskt inte är så superförtjusta i. Slut på superviktigt meddelande.

Bild från nåt holabalo i Vita huset denna veckan. Just här ses hon berätta om lite grejer från det superfina mötet dagen innan med chefen här på bloggkontoret.

Penny "George" Martin.

Den 16–17 maj kommer vi att lyssna på dig, Penny "Lane" Martin, tills ögonen trillar ur.

Hall of Femmes ger oss, som sagt, quinnan bakom The Gentlewoman, vi tackom nu så gärna.

Chery, Chery lady.

Vi får aldrig, aldrig, aldrig glömma att bland det viktigaste i världen och livet är t ex Cher en dag i staden, en dag i livet 1983. Looking så good en människa rimligen kan. Snygga applikationer, dessutom.

Av en händelse en bild innehållandes precis allt vi är sugna på.

Southwest Passage, Sunset Pink av  Lillian Bassman, 1951. Modell okänd, men pyjamas av Kicker Nick (!).

För relevant info om Bassman och andra quinnor, ta dig till Hall of Femmes fullspäckade internetbaserade helt digitala homepage. 
Läs där bl a om hur du kommer The Gentlewomans master of ceremony, Penny Martin, riktigt, riktigt nära! Vi har googlat i flera år om hur, och nu verkar det alltså lösa sig!

Bada, bada, ligga, ligga.

Förlåt, felstavat i rubriken: 'Laga, laga' ska det så klart vara, absolut inget annat.

Scott "År" Schuman kan fortfarande knäppa kort med sin lustiga tjing tjong-kamera. Och vi vet fortfarande hur man lånar bilder av killar som knäpper lite fina bilder med sin lustiga ting tjog-kamera.

Teenage Kicks.

Det är mycket hit och dit som vi försöker känna för, men just nu så är verserna i Det kommer aldrig va över för mig det enda vi vill ha och behöver (jämte Welcome to my World).

Det hade räckt med att han bara sjungit "jag är 16... år".

Hela kroppen hade knottrats då också. 

Möjligen ännu mer.

(Detta är verkligen, som du ser, bara en parantes, men: intro och refräng kan du ta med dig (dit du går).)

Att låten dessutom får oss att minnas hur bra man tyckte dess (relevanta) inspirationslåt var. 

Då.

Och lite otippat nu igen.

Och om du undrar om bilden så kan vi förklara att det är en av Hedi Slimanes 31 bilder till fotoreportaget Teenage Takeover/British Youth i januari 2009-numret av Dazed & Confused. Vi blev påminda av oss själva idag att det är det bästa fotojobb vi känner till. I hela världen. Ever och Efver. Aldrig sett något snyggare, naturligt attitydigare, sexigare och hoppfullare.

Sant, men inte relevant.

En rubrik utan löptext.

Port Magazine, för oss som gillar att titta på tjejer.

Vi kommer säkerligen att återvända till det här Daniel Day Lewis-redaktörade numret snart, då det är så förtvivlat bra, men just nu väljer vi att fokusera på det viktiga: Kostymörerna Joanna Johnston (Lincoln, Saving private Ryan, Forrest Gump mm) och Mary Zophres (True Grit, No Country For Old Men, The Big Lebowski mm). Klä på, klä av, kläder hit, kläder dit. I slutänden handlar allt ändå om den fina kontakten mellan människor.

Depeche Mode, toppen e nådd.

Herregud.
Welcome to my World. 
Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Litet tillägg efter 1000 lysningar:
Herregud. Welcome to my World. Den bästa låt som Depeche Mode någonsin gjort.

Bilden: Omslaget till  Dépechè Modes juli 1976-nummer.

Viktigaste musikvideoögonblicken i hela världen någonsin #1:

Siouxsie Sioux i Jayne Mansfield-hyllningen Kiss Them For Me (1991). Ugh, så stilig. Och ja, hon leker en lek, men vi sväljer med hull och hår.

Alla dessa dagar man satt och tittade på Palma när hon tittade på konst, så klart dom var livet.

Palma Bucarelli (1910–1998) får sitta där och titta på konst precis hur länge hon vill. Ingen brådska alls.

Far är ett får.

- Far?
- Ja?
- Får får får?
- Nä.
- Inte?
- Nej, får får lam.
- Får får hästlår?
- Nej, såklart inte. Får får fårlår.
- Får får hår?
- Ja, typ. Eller i alla fall nån slags enklare frisyr.
- Får får sår?
- Ja, om dom typ ramlar och slår sig, då får dom sår. Fårsår.
- Finns det typ lite djupa får, sådana som typ läser böcker och så?
- Ja. så kallade svårfår.
- Hur långt når ett får?
- Fårty, fifty centimeters ungefär.
- Om man skulle vilja dansa med ett får, hur gör man då?
- Man bara går fram till det får man tycker är snyggast och frågar 'får jag lov'.
- Okej. Men brukar får ha så där långa pinnar som du har?
- Nej. Oftast har dom superkorta pinnar som vi människor inte kan se med blotta ögat.
- Och mössor?
- Oftast väldigt små. Såna som vi människor inte kan s...
- ...se med blotta ögat?
- Precis.
- Är det inte dags för dig pappa att komma ut nu?
- Tycker du?
- Ja, kom nu. Ta av dig fårakläderna. Så går vi hem.
- Okej. Men pinnen vill jag ta med mig.
- Okej, visst. Så, kom nu.
- Aa, jag kommer.
- Bra. Mamma väntar.

Två män sitter i greyhoundbuss, bägge bär på varsin Defunkt-etsning.

Neville Brody vs Mats Gustafson. Vems Defunkt-etsning vill man följa med hem och titta på?

Två olika utgåvor av samma tolva,  Strangle Me With Your Love. Verkligen inte förtvivlat bra musik, men allt Brody-fixat från denna tid har vi stirrat oss blodiga på genom alla våra år. Glada i hågen hittade vi helt annan omslags-variant av Monsieur Gustafson.

Bägge utgåvor på Hannibal Records, 1982.

Samma gamla röda tröja.

Hållit stilen och formen sedan 1935.

Sartan i Gatan knäppte bilden med sin kamera som han byggt själv av två kokta ägg (!). Hur du bygger en själv lika lätt kan du läsa om på hans homepage.

Viktigt modeinlägg som suttit fast i vår utkorg sedan 1935:

Snygg röd tröja, snygga röda läppar, snygga röda naglar, snygga fingrar. Snyggt matchat med blå denimbyxa från norska Dobber. Snyggt hår.
Skärpt, men lagom blasé blick.
Tyngd.
Like.

Slut på viktigt modeinlägg.

Det var Antonio Berni (1905–1981) som fick äran att måla Quinnan i röd tröja. Året var 1935. Temperan köpte han på Panduro Hobby där han hade kundkort som gav honom 15 procent rabatt på allt han handlade. Sedan det här är att vi ibland blir lite sugna på Quinnor INNE I konsten, det är inget konstigt, va?

Livet på en pinne: Att sitta på kammaren och röka (ihoprullade fotografier föreställandes) Höch.

Det är absolut inte okej.
För dom ska upp på väggen så klart.

Hannah Höch föddes 1889 och dog 1978. Resten får du googla själv. Dada har aldrig sett snajdigare ut. 

Enda låten om en öde ö du troligen behöver (om inte vinjettmusiken till Robinson fick dig att gå ner i spagat/upp i brygga).

Apropå öde ö: Varför har inte staten någon endaste gång någonsin gått ut och meddelat svenska folket att den bäste låten som handlar om en öde ö och heter Din öde ö är Ratatas och att den också utan någon som helst tvekan (typ) är såväl Ratatas som Mauro Scoccos bästa låt någonsin?
Bra konstigt.
För snyggare ensamledsendans får du inte för slanten du hittade vid grinden.

Från Äventyr, 1983, med såklart extremt supertjusig form av Sveriges då Peter Saville-"refererande" designduo, Kent Nyberg och Johan Vipper (under det avslappnade namnet StyleForEveryMood). Fin Levi's/Dobber-känsla i fotot. Foto av "J.K." (hoppas innerligt att initialerna inte är Johan Kindes).

Shirley, but surely.

Vi kan inte med säkerhet säga i vilken ände det började.
Om det var blandkassetten vi fick av Lars med Scott Walker, Jan Malmsjö, Noël Coward, Sondheim-klassiker och Shirley Bassey (trots den perfekta blandningen fick han inte ligga).
Eller om det var Pet Shop Boys och Liza Minnellis gemensamma version av Losing My Mind.
Eller om det faktiskt, helt rimligt, började med att vi såg det snyggt guldfärgade omslaget med dess läsvänliga, och för ungdomsögon anpassade, typografi.
Eller om det helt enkelt, och detta ter sig allra mest logiskt, började med omslagsbilden där Shirley Bassey är så förtvivlat snygg i all sin sittande vardagliga enkelhet. Så snygg att man själv blir tvungen att sätta sig ner.
Det är ändå en quinna vi pratar om.
Och henne ska man inte försöka blåsa på några musikalbiljetter.

Oavsett vilken ände det var, så är Losing My Mind (skriven för musikalen Follies 1971) alla tiders allra bästa låt. Alltså typ.
En öde ö utan den är ingen öde ö.
Den definitiva versionen är så klart Shirley Basseys (från 1972).
Det lätta anslaget, den till sista konsonanten perfekt snickrade texten av Stephen Sondheim.

Och mitt i all det bara sitta där vid ett femkantigt bord som om ingenting!
Dom händerna, den blicken, osv.
Du leker med oss, Shirley.

Foto och design av Norman Seeff.

Vi är så upp över öronen förtjusta i den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen, eller möjligen stadsministern Birgitte Nyborg hon spelar, att vi dristar oss till att titta på tv-shower med norska programledare och svenska gäster som inte fattar ett ord av vad den danska quinnan som gör oss alldeles skakiga, säger.

Och eftersom du var så otroligt upptagen med annat så gjorde vi som vi lovade dig; att knäppa massa jpgs och klistra fast dom här på internet, där dom kommer att finnas FOREVER!

Michelle, go back to the old frisyr, e du snäll.

Vi har försökt vänja oss, men tyvärr (och vi tycker verkligen inte om att behöva säga det), vi fixar inte Darling Michelles aktuella frisyr.
Detta innebär att vi för första och sista gången är av samma åsikt som fjanten Karl Lagerfeld.
Bara för att visar vårt grundmurade och orubbliga "intresse" för Michelle kommer vi under den närmsta veckan publicera inte mindre 20 000 Michelle-bilder, alla så klart pre-nya frisyren.
Detta är första bilden.

Det gamla socialist-omslaget, så snyggt att man får spring i benen!

Snyggaste någonsin. Kopiatorkörda och klamrade omslaget till våren 1984-numret av The New Socialist. Om du springer ditt snabbaste hit, så kan du få känna på den. Den matta, sträva ytan, alltså.

Harriet Löwenhjelm, yeah.

Stylish. Konst och lyrik, från Helsingborg till Tranås. 1887–1918.

Ännu en fan club att gå med i:

Birgitta Stenbergs.

Se dokumentären Alla vilda. Förmodligen har du redan sett den, så se den en gång till då.

Inga-Britt Ahlenius on repeat.

Sitter och tittar på Inga-Britt Ahlenius-intervjun en andra gång (Min Sanning, SVT) och det genererar två tankar:
- Giftastanken (om det nu var ett ensidigt beslut).
- Vill bli smartare-tanken.

Grattis alla män.

Vi höll oss till dagen efter, för dagen före pågår ständigt här.

Samtliga bilder från den absolut bästa upcoming boken ever. Snart, snart, snart. Maila pillsthrills@gmail.com om du är sugen.