- Ja, nu får nån vara så vänlig att förklara hur det här gick till.
- Vadå?
- "Vadå?"...Försök inte spela ovettandes.
- Är det Matias Agu...
- Just precis.
- Skivan från i november i fjol. Albumet Ay Ay Ay.
- Just det.
- Varför vi inget sa, varför vi såg till att den gick dig helt förbi, trots att vi vet att du älskar Matias Aguayo?
- Ja. Vad var tanken med det?
- Vi hatade dig.
- Jasså?
- För att du bara bestämmer.
- Men är det inte så att nån måste bestämma?
- Jo, kanske.
- Så berätta nu hur jag känner för den här skivan.
- Att den är klassiker, redan. Att den känns som en öde ö-skiva.
- Mmm.
- Att om man ska välja bara tio skivor att leva med så kanske några av dom är Laurie Andersons Oh Superman, George Krantz genomknäppa Din Daa Daa, en bunt Paul Simon-singlar och dom där gamla fina Liquid Liquid-tolvorna.
- Ja.
- Det är knäppt, men också vackert. Och organiskt så det visslar om det!
- Och?
- Det är afrikansk "jag-bor-i-en-liten-håla-till-ställe-och-sover-på-ett-så-kallat-golv-av-torr-jord-och-jag-gör-roliga-ljud-med-kroppen-och-då-helst-munnen"-musik med något på tungan. Och det är väldigt, väldigt bra i sig utan att det stolligt och tokigt.
- Det är...?
- Det är en fruktansvärt bra skiva. Förresten, stämmer det att han är Anders Glenmarks lillebror?
- Ja. Och en sak till ni glömt?
- Jo, om man ändå ska köpa den, vilket man så klart ska, så ska man också köpa vår älskling Rebolledos underbara, avslappnande remix av redan i grunden väldigt bra Pional-låten In Another Room.
- Så vad har vi lärt oss av det här?
- At det är väldigt barnsligt att inte säga till dig när en ny Matias Aguayo-skiva kommit bara för att man hatar dig och för att vi vet att du älskar Matias Aguayo.
- Just det.
- Förlåt.
- Ta på dig strumporna nu och kila hem.
- Okej.
- Hej då.
- Hej då.
