16. Caruso (Tenor)
Skit i brallan. Oj, förlåt! Men Neapelfödda Caruso (1873-1921) har ju den sorgsnaste rösten i världen! Någonsin. Vi har missat det. Eller rättare sagt: vi har missat Caruso helt och hållet. Men nån gång ska man börja, så vi börjar nu.
Och vi gråter som små luder.
2010 går till historien som året då vi upptäckte Caruso. Eller vi blev serverade Caruso av en långa vacker man vi träffar på kvällarna. Han serverade oss Caruso tills vi var mätta. Det tog femton minuter-en kvart ungefär. Ibland gick det snabbare och ibland ville vi bara ha mer, mer, mer!
Innan var Caruso bara ett namn i en fin Everything But The Girl-låt. Nu är han sjungande italienskt kött.
Det finns helt enkelt inget bättre att lyssna på än hans knastriga röst till en flygel som låter som Tom Waits spruckna leksakspiano.
Hade han varit född på annan plats, annan tid hade han sjungit I'm So lonesome I Could Cry (vilken Elvis definierade som "the saddest song I've ever heard").
Vi återkommer i ämnet när vi köpt Caruso-boxen som föreställer Neapel i skala 1:1 och innhåller inte mindre än 200.000 compact disc-skivor! Och i den första limiterade upplagan medföljer dessutom 50 valfria kebabpizzor! När vi ätit klart, då återkommer vi med låttipsen.
Så, vi lägger ner allt nu, och flyttar till en kaffebar intill nån fungerande återvinningsstation i Neapel där plast ligger i behållaren för plast och metall i behållaren för metall och färgat glas i behållaren för färgat glas och ofärgat glas ligger i behållaren för ofärgat glas och kebabpizzor i behållaren för kebabpizzor.
Vi ska klunka espresso hela dagarna, röka starka cigg och lyssna på Caruso. Hela 2011.
Sen går vi till en magdoktor.
